Varning för euro

Trots att vi inte kommer att delta i startfasen har få svenskar kunnat undgå att den europeiska valutaunionen träder i kraft om 11 månader. Det är också mycket möjligt att svenska banker och andra finansiella institutioner börjar erbjuda sparande och lån i euro redan från och med 1999.

Det är en stor och omvälvande händelse när EMU-medlemmarnas finansmarknader förs samman om litet drygt ett år. Förberedelsearbetet är redan i full gång runtom i Europa. Just nu förpostfäktar tyskar, fransmän, belgare och holländare om vilken obligationsmarknad som skall bli referenspunkten när de nationella marknaderna försvinner. Hittills har alla tagit för givet att det skall bli den tyska, men eftersom francen under 1990-talet varit väl så stabil som D-marken och eftersom den franska statspappershandeln fungerar bättre är det inte omöjligt att euro-obligationsmarknaden får sitt hjärta i Paris.

Sådana institutionella hänsyn har emellertid liten eller obetydlig tyngd när svenska sparare och placerare skall göra sina överväganden inför de närmaste åren. I den analysen är andra funderingar kring EMU mycket viktigare. Kommer marknaden att fungera? Hur skiljer den sig från dagens europeiska räntemarknader? När och på vilket sätt blir den intressant för oss?

Svaren skiljer sig litet åt beroende på vem man talar med. Politiker och EU-tjänstemän målar gärna upp lockande visioner av en gigantisk marknad där obligationer och andra räntepapper kommer att kunna handlas fritt till låga kostnader och med god effektivitet – fördelar som sedan får genomslag i form av lägre räntor och högre tillväxt. Exemplet som ofta förs fram är USA. Där finns en stor och mycket livaktig marknad för stats-, företags-, bostads- och kommunobligationer. Marknaden har sådan volym och bredd att den ger utrymme för värdepapperisering och andra nischinriktade finansieringslösningar.

Så blir det kanske. Men de perspektiven ligger längre fram. Det har tagit decennier att bygga upp den amerikanska marknaden, som dessutom gynnas av en viktig fördel som saknas i Europa, nämligen att kommunobligationer är skattebefriade. Ändå blir Sveriges inträde i EMU betydelsefullt också för den genomsnittlige obligationsspararen. Produktpaletten är begränsad på dagens europeiska obligationsmarknader. Med EMU tillförs den nya inslag.

För att förstå betydelsen av mångfald kan man titta på hur avkastningen i en svensk obligationsportfölj gentemot index bestäms idag. Den avgörs nästan enbart av hur mixen av stats- och bostadsobligationer ser ut. Det har funnits få andra sätt att påverka utvecklingen. Med EMU blir det en helt annan sak. Det uppstår fler segment i marknaden. Förutom papper utgivna av staten och bolåneinstituten kommer där att finnas industriföretag, infrastrukturbolag (motorvägar, järnvägar), allmännytta (el, vatten, värme med mera) och internationella institutioner.

Bättre statsfinanser

En annan viktig aspekt är att den svenska statens finanser ser allt bättre ut. Upplåningsbehovet när det gäller kronobligationer krymper, och detsamma gäller för bostadspapper. Just nu innebär det blygsamma utbudet på räntebärande instrument ett problem. Trenden kan i och för sig vända eftersom statsfinanserna är så sköra, men någon återgång till det tidiga 1990-talets lånebehov i hundramiljardersklassen är inte troligt.

Ett EMU-medlemskap innebär att utbudsrestriktionen försvinner.

Intressanta utvecklingstrender alltså. Är det lika med reella köptillfällen, i den mån europapper börjar marknadsföras till svenska privatplacerare?

Nej, inte så länge det råder så stor oklarhet om vi skall gå med i valutaunionen eller inte. En sak vore om regering och riksdag tydligt deklarerade en avsikt att gå med i nära anslutning till starten, exempelvis år 2001. Då skulle marknaden uppfatta det hela som en formsak och svängningarna i kron-euro-kursen skulle sannolikt bli beskedliga.

Dithän har emellertid inte riksdagsmajoriteten nått ännu. Läget kanske kan klarna, exempelvis om det blir en klar borgerlig seger i valet i september och att en stark moderatledd regering träder till. Ett sådant perspektiv verkar dock osäkert.

Därför måste den som funderar över att placera i euro betrakta denna som en främmande valuta, med alla de risker det innebär. Här kan man påminna om de tusentals företag – men också en del hushåll – som tog så kallade valutakorglån (huvudsakligen D-mark) i slutet av 1980-talet. Motivet var att komma åt billigare finansiering, men det hela slutade i elände när kronan föll i november 1992 och skuldbördan därmed ökade dramatiskt.

Det finns också ett annat tungt argument för att, i det korta och medellånga perspektivet, välja svenska obligationer. Tioårsräntan är nu nere i sju procent. Det kan tyckas lågt. Men det innebär ändå en ränteskillnad mot euroräntan på en procentenhet. Den skillnaden bör krympa till noll i takt med att Sverige närmar sig EMU-medlemskap. Placeringar här hemma bör alltså kunna ge en viss överavkastning.