Vice Riksbankschefen: Vi bör lätta på gasen

– För det handlar just om det, räntan höjs från extremt låga nivåer och räntebanan implicerar att vi har en negativ realränta ett bra tag framöver. Det kan inte betecknas som en åtstramande politik – vi ställer oss inte på bromsen, sade hon.

Barbro Wickman-Parak påpekade också att hon vid de senaste protokollen uttryckt farhågor om vad en lägre räntebana skulle kunna medföra, och hon har vid flera tillfällen framfört att penningpolitiken måste hantera risker. Hon betonar att prognosperioden inte ska behandlas som fristående och enskild, utan penningpolitiken bör också beakta hur exempelvis beslut som fattas nu kan påverka utvecklingen även bortom prognoshorisonten.

– Naturligtvis är det så att det blir svårare att med någon större säkerhet uttala sig om vad som kommer att hända ju längre in i framtiden man försöker se. Men ofta kan man ändå ha någon misstanke om vad som kan inträffa även om den kan vara svår att kvantifiera. Jag upplever att det finns risker på den inhemska sidan som inte är framträdande eller synliga nu, men som kan byggas upp, sade hon.

Även om resursutnyttjandet för närvarande är lågt och arbetslösheten är hög konstaterar Barbro Wickman-Parak att arbetsmarknaden förbättras stadigt “och vår prognos för sysselsättningen har fått justeras upp flera gånger”.

– Även bristtalen rör sig uppåt. Nivåerna är kanske inte alarmerande, men riktningen uppåt är klar och tydlig. Och det finns en tydlig risk att brist på arbetskraft kan uppstå lite längre fram, sade hon.

Hon påminde också om att det vid den förra konjunkturuppgången uppstod brist på arbetskraft “ganska tidigt” trots en förhållandevis hög arbetslöshet, “och man glömmer lätt att det stora temat innan krisen var de stora svårigheterna att få tag på yrkesutbildad arbetskraft”.

– Visserligen har strukturella reformer genomförts men hur mycket och på vilken sikt de verkar är svårt att avgöra. Om penningpolitiken är alltför expansiv alltför länge, och hjulen tillåts att börja snurra alltför fort, så är det här något som kan skapa problem med flaskhalsar, om inte under så strax bortom prognosperioden, sade Barbro Wickman-Parak.

Samtidigt utgör hushållens upplåning en kanske ännu större riskfaktor i det lite längre perspektivet. Med en lägre ränta finns en risk att skuldkvoten fortsätter att byggas upp från redan höga nivåer, den utvecklingen kan inte fortgå för evigt och om den bryts tvärt “kan det få betydande negativa effekter på den reala ekonomin.

“Det gäller särskilt om det skulle uppstå ett läge där huspriserna faller och hushållens nettoförmögenheter krymper. När väl hushållen kommit in i situation där de anser sig behöva sanera sina balansräkningar genom att dra ner sina skulder är det svårt att bryta processen med hjälp av penningpolitiken. Det visar inte minst det vi nu ser i USA”, sade hon.

Barbro Wickman-Parak sade att hon inte tror på en “vänta-och-se” strategi, som innebär att räntan måste höjas desto snabbare längre fram. En högre ränta nu gör att hushållen kan börja anpassa sig vilket kan bidra till en lugnare utveckling.

Hon betonade att hon som vanligt vill verka för det som Riksbanken har till uppgift att åstadkomma – att inflationen och inflationsförväntningarna ska vara väl förankrade kring målet och att utvecklingen i den reala ekonomin ska vara stabil.

– Men för att åstadkomma detta vill jag väga in risker som jag upplever finns och det i ett lite längre perspektiv än den vanliga prognoshorisonten – eftersom jag just nu ser skäl till att göra det, sade hon.

Barbro Wickman-Parak värjde sig också vad hon uppfattar som ett intryck om henne – att hon skulle vara en “synnerligen inbiten hök”, eller som någon sorts “batongmormor som är beredd att klubba ner varje tendens till konjunkturuppgång”.

– För att nyansera den bilden skulle jag vilja påminna om att jag strax före krisen, sommaren och hösten 2008, faktiskt reserverade mig mot den alltför åtstramande politik som jag då tyckte att majoriteten av mina kollegor förespråkade. Så det här med att placera in direktionsledamöter i fack, eller kanske snarare burar, och vänta sig att de ska stanna där, är oftast ingen bra idé, i varje fall inte när det gäller mig. Jag vill minnas att jag sa ungefär samma sak för två år sedan, när jag ansågs tillhöra duvlägret, sade hon.

Hon påpekade vidare att det inte finns något “sant” mått på marknadens förväntningar om penningpolitiken, avvikelser mellan Riksbankens räntebana och marknadens prissatta räntebana kan delvis bero på mätproblem. Samtidigt ligger också många prognosmakares bedömning betydligt närmare Riksbankens räntebana än marknadens prissatta räntebana.

Det finns inte heller starka skäl att tro att marknaden alltid har rätt om räntebanan.

– Tittar man på hur det sett ut historiskt så har den faktiska reporäntan ofta utvecklats ganska annorlunda än vad marknadsaktörerna enligt terminsräntor hade förväntat sig. Att marknadsförväntningarna nu ligger under Riksbankens prognos för räntan är förstås värt att analysera och fundera över. Men man ska komma ihåg att det dels är en ögonblicksbild, dels att det framförallt är på längre sikt – där osäkerheten är särskilt stor – som skillnaderna är mer påtagliga, sade Barbro Wickman-Parak.

Hon erkände samtidigt att även Riksbanken ibland “har fel”, och att den faktiska politiken ibland blir en annan än vad banken har räknat med.

“Räntebanan är ju när allt kommer omkring, som vi brukar framhålla, en prognos och inte ett löfte. Det är inte rimligt att tro att vi och marknadsaktörerna alltid ska komma till samma slutsatser och skillnader är därför inte nödvändigtvis ett uttryck för förtroendeproblem. Inflationsförväntningarna är väl förankrade kring vårt mål och det är enligt min mening det viktigaste kvittot på att marknaden har förtroende för penningpolitiken”, sade Barbro Wickman-Parak.

nullnullnullnull