Läs inte det här!

Att summera pandemiåret 2020 känns lite som att springa ut i ett minfält med slalompjäxorna på. När den svenska rapporteringen dock mest handlar om munskydd, mutationer, vinster i välfärden, Anders Tegnell eller vem som råkat fastna icke pandemikompatibelt på bild kan det vara värt att försöka lyfta blicken lite.

Ska vi tala lite om Kina?

Till att börja med kan vi konstatera att utbrottet hade gått att förebygga bättre om Kina varit transparenta med utvecklingen. Utöver att man inte ville att WHO skulle kommunicera Covid-19 som en pandemi stängde man i slutet av januari ner landet inrikes men upprätthöll de internationella flygningarna. På så sätt spreds viruset världen runt samtidigt som Kina gick in i lockdown. Man kritiserade till och med länder som USA som tidigt införde inresebegränsningar från Kina.

WHO fick först veta om utbrottet den 31 december 2019 men dröjde alltså till den 11 mars innan man definierade viruset som en pandemi. En viktig komponent i detta var att WHO och Kina hade ”olika syn” på vad som skulle kommuniceras och det var uppenbarligen inte WHO som höll i taktpinnen. Att WHO dessutom initialt överlät till Kina självt att utreda vad som hade hänt och först nu i december 2020 skulle ha skickat en oberoende utredning till Wuhan (som uttalat inte skulle gräva i skuldfrågan) har inte bidragit till WHOs trovärdighet. Att Kina häromdagen ändå hindrade gruppens inresa överraskar knappast heller.”

När vissa svenska skribenter berömmer Kina för deras föredömliga lockdownstrategi (vars utfall ju bedöms på Kinas egen statistik) samtidigt som Kina kritiserar andra länder för deras tillkortakommanden i att hantera pandemin, kan man bara förundras.

Lock-down eller inte lockdown?

Det svenska vägvalet att inte stänga ner har kritiserats. Och berömts. Det enda vi vet är att det är för tidigt att utvärdera vad som fungerade bäst. Sverige har haft en dödlighet ungefär i linje med de flesta europeiska länder och USA. De som står ut som verkliga positiva outliers i fråga om dödlighet är våra nordiska grannländer. Är vi jämförbara med dem i fråga om demografi, trångboddhet i utsatta områden, näringslivsstruktur, grundlagar, äldreboenden med mera med mera? Eller är Schweiz (som för närvarande har högre dödlighet än Sverige) mer relevant med en väldigt multinationell industri och mycket resande? Time will tell.

Intressant är hur diskussionen kring lockdown har politiserats. Liberala krafter har förespråkat lockdown medan konservativa varit emot, något som kan tänkas återspegla respektive sidas syn på statlig intervention respektive frihetlighet (och naturligtvis vilken position president Trump tog i frågan). Vilket pris är värt att betala för ett öppet samhälle? I Sverige har de politiska skyttegravarna i frågan lustigt nog ofta befolkats på motsatt sätt än i resten av världen.

Och hur har lockdown fungerat? Att som Sverige ha grundskolorna öppna visade sig vara rätt. Men hur stora är de mänskliga/sociala kostnaderna i form av vårdskuld, arbetslöshet, depression, våld i hemmet etc vid en lockdown? Och hur kommer det sig att många länder som haft hårda tag ligger på ungefär samma mortalitetsnivåer per capita som Sverige? Och att lockdown tycks ha tagit formen av jojo-bantning med ständiga start och stopp.

Det finns många frågor men vi kommer att få vänta på svaren. Sett till hur svensk åldringsvård är uppbyggd, att smittan redan fanns i landet i februari och med den beredskap Sverige (inte) haft, hade smittspridningen bland de äldre sannolikt varit snarlik i första vågen, även om man stängt ner, om vi inte skulle lämnat dem helt utan vård.

Och vad gjorde Taiwan rätt och vilka förutsättningar hade de, det enda landet som både haft öppet och minst antal döda? Erfarenhet från tidigare virus, en tidig förståelse för vad som pågick i Kina, rejäl testkapacitet och grynhård karantän för inresande tycks vara några av svaren.

Utifrån det höga förtroendet för Folkhälsomyndigheten genom den första vågen av pandemin är det rimligt att uppfatta att den stora (om än inte alltid den mest högljudda) delen av befolkningen i våras föredrog den öppnare väg som myndigheten valde och som byggde på eget ansvar.

Vår beredskap är…..sådär

Låt oss börja med att konstatera, FHM har haft problem med i princip alla sina förutsägelser: smittan skulle inte komma till Sverige, folk behövde inte isolera sig efter sportlovet, vi skulle skydda de äldre, andravågen skulle bli obefintlig eller liten.

I Sverige har avsevärda brister kommit fram i kölvattnet av pandemin, inte minst i Coronakommissionens svidande första rapport om äldrevården. Testkapaciteten var obefintlig, skyddsutrustning saknades, samordningen mellan stat, kommun och landsting var bristfällig (om man ska vara generös).

En stor andel timanställda både på äldreboenden och i hemtjänsten i kombination med uteblivet testande ledde till att vi inte klarade att skydda de äldre. Många äldrevårdsanställda med otillräckliga kunskaper i svenska (regeringen har nu avsatt resurser för att förbättra detta) och från trångbodda områden där viruset tidigt (redan i februari) fick fäste bidrog också till smittspridningen. Vårdens förutsättningar är en av de stora frågorna att diskutera framåt.

Med det sagt är livslängden på äldreboenden inte lång i vanliga fall heller. I genomsnitt är den två år och hälften avlider inom ett år, en konsekvens av att svenskar verkar vilja bo hemma så länge det är möjligt. Sannolikt hade många av de som nu dött i covid ändå ha gått hädan i närtid, utan att det på något sätt rättfärdigar den smittspridning som blev.

Några som verkligen levererat heroiskt under pandemin är sjukvården. Insatserna på intensivvårdsavdelningar och allmän vård under den här perioden går inte att överskatta, tack!! Insatserna är också anledningen till att Sverige kunnat klara det viktigaste målet av alla, att akutvården inte bryter ihop under belastningen. Att ”platta ut kurvan” var ju nämligen, vilket många tycks ha glömt, den uttalade målsättningen i våras.

Bail me out Scotty

Regeringen har hittills varit relativt måttlig i sina stöd. Något jag i tidigare krönikor tyckt varit vettigt. Exempelvis restaurangnäringen kommer dock att behöva någon slags riktat stöd, inte minst på grund av de mycket komplicerade och ständigt växlande restriktioner regeringen ålagt branschen. Kulturarbetare kan vara en annan grupp. Statsbudgeten för 2021 med ett underskott på 100 miljarder kronor kan tyckas expansiv men innehållet är i första hand att under pandemiflagg kunna tillgodose alla särintressen i januariavtalet och egentligen inte mycket till coronarelaterade åtgärder.

Och så ett sista ord om det fria företagandets styrka. På rekordtid har ett vaccin tagits fram. Till och med Bill Gates och andra insatta trodde att det skulle dröja till hösten 2021 men tack vare nya metoder, entreprenörsskap, hårt arbete och goda samarbeten kom det redan nu. Hade vi vetat det i våras hade kanske strategin blivit en annan.

Munskydd

Den yttersta symbolfrågan för var man står. Vill man ha hårda tag och nedstängning är det munskydd som gäller och vice versa. Forskningen är dock inte entydig så alla tycks kunna hitta argument för just sitt synsätt. Att diskussionen så ofta reduceras till frågan om munskydd är lite av ett fattigdomsbevis. Och med lärdomen från tidigare restriktioner i samhället, när munskydden väl åkt på, vem kommer att våga bestämma att de ska av igen?

Den andra vågen

Har inte skötts bra, punkt slut. När Sverige borde haft chansen att förbereda sig tycks man istället gravt ha underskattat andravågen och gjort…..ingenting. Alla skyller på varandra. Igen. Samma problem uppstår, igen, med smitta på äldreboenden, överbelastning av vården och för liten testkapacitet. Dessutom har man, genom alltför optimistiska prognoser om andravågens storlek, kommit i otakt med att avskaffa besöksförbud på äldreboenden och annat.

Därmed har också politikerna, som kompensation för bristande proaktivitet, börjat lägga sig i mer med konsekvenser som den ökade ryckighet och risk för opportunism i besluten som man sett i andra länder (även om vi inte slagit ihjäl 12 miljoner minkar ännu) och svårbegripliga råd (”Ställ in, boka av, skjut upp!”). Så svårbegripliga att inte ens statsråden tycks kunna följa dem.

Döden

Det här är den svåraste frågan av alla. Vem vill säga sig väga människoliv mot ekonomi? Det är en diskussion som i grunden är oanständig (vem kan argumentera emot att rädda varenda liv?) men som kommer att behöva föras.

I den andra vågskålen relativt lockdown ligger ekonomin i linje med vad som beskrivits ovan. Exempelvis har Frankrike enligt beräkningar givit stöd och åtaganden på cirka 1 000 miljarder Euro i anledning av lockdown och pandemi. Något som kommande generationer kommer att få betala tillbaka. Som förödare av de västerländska ekonomierna har coronaviruset varit extremt framgångsrikt.

 I skrivande stund har knappt 9 000 personer dött i covid i Sverige. Av dessa har 90% varit över 70 år. Totalt har cirka 1,8 miljoner människor dött globalt. Ett enormt antal naturligtvis men småpotatis jämfört med till exempel spanska sjukan som tros ha kostat cirka 50 miljoner människor livet i en tid då världens befolkning var 2 miljarder.

Ett normalt år dör cirka 90 000 i Sverige. Av dessa dör cirka 30 000 i hjärt-/kärlsjukdomar och ungefär lika många i cancer. En rejäl influensasäsong dör irka 2 000 personer i influensa, med den brasklappen att noggrannheten med att mäta dödsorsak sannolikt aldrig varit högre än i år.

Människor dör helt enkelt, det är en del av livet, men man ska inte behöva dö i onödan eller av anledningar som ett väl fungerande samhälle med rimliga insatser hade kunnat motverka. En nyckeldiskussion  framåt kommer tveklöst att handla om hur vi hanterar äldrevården i nästa pandemi.

Gott nytt år

Se där ett försök till resonemang i coronafrågan. Har du tagit dig såhär långt uppskattar jag din vilja att trotsa artikelrubriken. Och kom ihåg att vi inte är igenom detta ännu så var uthålligare än en generaldirektör till dess vaccineringen är utrullad. Kanske kommer en positiv effekt av pandemin att vara en större respekt och omsorg om andra när man är sjuk framöver.

Nu ser vi fram emot ett nytt och bättre 2021!

Staffan Salén är företagare och tillsammans med sin bror Erik Salén ägare till en grupp hel- och delägda bolag, alltifrån nystartade till noterade, som omsatte cirka 17 miljarder kronor 2019.