Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Minuskarisma som börjar på Ull …

2019-06-19 18:00

Slutbetyget för Jan Björklund som partiledare, enligt det katastrofala betygssystem han själv sjösatt, måste bli F. Alltså underkänt.

Jag syftar inte i första hand på opinionssiffrorna, inte heller på hans mediapersona. Tvärtom är han en skicklig debattör och stundom nästan ett charmtroll. (Fråga mamma!) Det jag avser är haveriet på två centrala politikområden där hans parti hade nischat in sig fint vid hans tillträde. Skolan och invandringen.

Slagorden om kunskap och ordning och reda hade vunnit resonans hos oss föräldrar. Och med förslag som språktest för medborgarskap, parallellt med skarpa integrationsutspel från företrädare som Mauricio Rojas och även Nyamko Sabuni, problematiserades mångkulturen.

Men under Björklund har båda ordleden i det socialliberala tankegodset förfuskats. Skolan straffar ut rastlösa kids, förminskar värdet av praktisk kunskap och gynnar barn till resursstarka föräldrar som kan hjälpa med krångliga inlämningar på högakademisk nivå.

En sådan skola är inte socialt progressiv. Inte heller den låt gå-mentalitet som fått råda i allt mer förslummade förorter.

Och vad det liberala beträffar: individuell frihet och företagsamhet måste kopplas till ansvar och korrekt utformade incitament. Men Björklunds skolor lockar med inflaterade glädjebetyg och sparar pengar på skippade gympasalar. Och hans parti har inte sagt ett jota när vuxna familjeförsörjare från Iran kvalat in som ensamkommande barn från Afghanistan och därmed urgröpt migrationspolitikens legitimitet.

Men krisen för det socialliberala projektet är större än partiet. Inte för att grundidén är fel – vi är ju alla innerst inne folkpartister, som musikgruppen Euskefeurat sjöng – utan för att dess företrädare så ofta är mästrande.

Senaste exemplet: när Dagens Nyheters briljante men ibland sociologiskt tondöve politiske redaktör Per Svensson läxade upp Svenska Dagbladets Ivar Arpi när denne gav röst åt den oro nya och gamla svenskar känner över det förändrade stadslandskap som vittnar om en okontrollerad migration. Tiggare utanför Ica. Unga män som slår dank. Detta efter att Arpi i en kommentar om forskaren Joakim Ruists nya rapport Global migration – orsaker och konsekvenser hävdat att Ruist med sitt snäva sifferperspektiv fördunklar de aspekter av invandringen som inte är omedelbart kvantifierbara. Arpi sorterar in dessa under begreppet ”demografi”.

Vad händer med exempelvis tilliten, kvinnofriden och toleransen för normavvikande livsstilar? Vilka i den nya ”demografin” flyr religiöst förtryck – och vilka vill utöva religiöst förtryck? Vilka vill integrera sig själva och sina barn till studier, jobb, laglydighet? Hur snabbt kan ett samhälle förändras utan alltför stor kostnad i form av otrygghet och bristande förutsägbarhet?

Legitima frågor, utan rasistisk udd. Mångkulturens svårmätbara plusfaktorer som Zlatan, musikalisk mångfald och entreprenörskap hyllas regelmässigt. Då måste även potentiella minusfaktorer få ventileras. Ändå tar Svensson fram rottingen: ”Ivar Arpi gör sig dum, men passerar också en gräns. Den brukar kallas anständighet.”

Att vara liberal är att vara kluven, heter det. En god socialliberal borde därför bejaka en mångfald av verklighetsbeskrivningar. Och ge plats åt både egoistiska och solidariska perspektiv, på såväl samhällelig som individuell nivå. Den sanne socialliberalen är inte enbent och enögd, han har split vision, älskar fri debatt och kan gå ner i spagat. Han moraliserar och mästrar ogärna.

Nu viskas det till mig från initierat håll att Erik Ullenhag – komplett misslyckad integrationsminister som under sin statsrådstid lade mycket krut på att sprida fake news om migrationen på regeringens hemsida – kommer att bli Björklunds efterträdare.

Förra gången detta parti hade ledare med minuskarisma vars efternamn började på ”Ull” (Ola Ullsten!), gick siffrorna ner. Så lycka till, säger jag!

Personligen hade jag alltså föredragit en spagatliberal.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

PS 2

Ett tecken lite under radarn på krisen för Liberalerna: Enligt SOM-institutet höll 24 procent av väljarna Folkpartiet som näst bästa parti år 2005. 2017 hade siffran nästan halverats till 13 procent.

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet