Världen klarar allt dyrare olja

2008-04-01 21:00

Oljepriset skenar. Senast var det över 110 dollar och det har dubblerats på ett drygt år. Men ingen panik! Långsiktigt är prisökningen hanterbar. Och ändliga resurser räcker faktiskt nästan oändligt länge, skriver Affärsvärldens nye finanskrönikör, ekonomiprofessorn John Hassler.

Få tror väl att den snabba prisökningen på olja kommer att fortsätta, men kanske ger den en föraning av en mörk framtid när oljan och andra råvaror börjar ta slut. En bra gissning är att den sista litern olja blir astronomiskt dyr.

Men, när kommer detta att inträffa? Är den permanenta naturresurskrisen och skenande råvarupriser nära förestående? Kommer vinstmaximerande oljenationer och monopolitistiska oljebolag att snabba på marschen mot det dystra slutmålet?

Harold Hotelling, en amerikansk statistiker och ekonom född 1895, analyserade redan på 1930-talet frågan: Hur ska en monopolist som har fullständig kontroll över en ändlig naturresurs, som till exempel olja, göra för att maximera sina vinster från försäljningen?

Svaret formulerades som "Hotellings regel". Den säger att om monopolisten bara bryr sig om vinstmaximering så ska han fördela sin försäljning över tiden så att prisökningstakten sammanfaller med räntan på alternativa investeringar. Om denna ränta är t.ex. 7 procent per år så ska monopolistens pris också öka med 7 procent per år.

Det är ganska lätt att förstå logiken i Hotellings regel. Om monpolisten säljer en liter olja i dag kan han ju inte sälja samma liter i morgon. Om priset skulle stiga snabbare än vad räntan är vore det dumt att sälja oljan i dag. Då är det bättre att låta den ligga kvar i marken och sälja den i framtiden i stället.

Genom att sälja mindre i dag - och mer i framtiden - ökar priset i dag eftersom utbudet minskar. Samtidigt blir det lägre i framtiden när monopolisten slår på kranarna - det vill säga prisökningen blir långsammare.

Rålojepriset har ungefär femtiofaldigats över de senaste 60 åren. Den som köpte en liter olja år 1948 och har den kvar, kan kassera in en vinst på 50 gånger insatsen i dag. Inte så dåligt, kan man tycka.

Men om vi räknar om det till en årlig ökningstakt så hamnar vi på knappt 7 procent per år. Hyfsat, men snarast sämre än vad man kunnat få på börsen. Den långsiktiga prisökningstakten har alltså varit något lägre än vad som ges av Hotellings regel. Sannolikt är förklaringen till detta att en mängd nya oljekällor har hittats under dessa 60 år.

Hotellings resonemang bygger på att priserna på ändliga naturresurser styrs av förväntningarna om framtida priser. Detta beroende delar de med till exempel aktiepriser. Det är ingen bra idé att sälja en aktie om man tror att den ska stiga snabbt i pris. Vi vet också att förväntningar, till skillnad mot mer påtagliga variabler, kan skifta snabbt, och med dem priserna.

Ett näraliggande exempel är börsrasen världen över sedan i somras. Den kortsiktiga avkastningen på aktier är därför osäker och mycket variabel medan vi kan känna oss betydligt mer säkra på vad den långsiktiga avkastningen kommer att bli. Om Hotelling har rätt bör samma sak gälla priserna på ändliga naturresurser.

En invändning mot resonemanget ovan skulle kunna vara att vissa oljeshejker kan ha en kort planeringshorisont - de vill maximera vinsten nu och bryr sig inte om priset i framtiden. Priset skulle då kunna öka snabbt framöver. Men den invändningen räcker inte för att kullkasta Hotellings resonemang. Det räcker med att det finns någon rationell aktör på marknaden som köper upp oljan och lagrar den eller att någon annan producent minskar produktionen i dag för att kunna öka den i framtiden när den kortsiktiga oljeproducenten är ute ur bilden.

Men faktum kvarstår: oljan och många andra naturresurser är ändliga. Är det förenligt med en uthållig tillväxt? Man kan ju hoppas att den tekniska utvecklingen snart nog kommer att göra oss oberoende av de ändliga resurserna så att problemet försvinner. Men där är vi inte och låt oss inte göra det för lätt för oss.

Vi utgår i stället från att de ändliga naturresurserna förblir nödvändiga i den mening att det inte går att producera något helt utan dem. Det låter kanske som en omöjlighet att uthållig tillväxt är möjlig i denna situation. Men så illa är det förmodligen inte.

Om råvarupriserna i enlighet med Hotellings regel ökar några procentenheter snabbare än BNP per år kommer vi att sakta men säkert, och utan någon större dramatik, minska råvaruinnehållet i det vi producerar. En så kallad balanserad tillväxt där de makroekonomiska aggregaten utvecklas i jämn takt är möjlig till och med på mycket lång sikt. Längs en sådan tillväxtbana gör vi av med en konstant andel av de återstående ändliga resurserna varje år.

Miljöekonomen William Nordhaus1) har beräknat att man längs en sådan tillväxtbana gör av med cirka 0,5 procent av de återstående naturresurserna varje år. Även om stockarna då halveras ungefär vart

140:e år tar de aldrig slut! Givetvis blir den långsiktiga tillväxten lägre än om vi inte begränsats av ändliga resurser - 0,3 procent per år enligt Nordhaus. Inte en försumbar effekt, men ingen katastrof och inget som omöjliggör uthållig tillväxt.

Så här är mina två slutsatser: För det första är uthållig tillväxt möjlig även om vi är beroende av ändliga naturresurser. För det andra kommer den långsiktiga utvecklingen av råvarupriser att vara stabil och inte explosiv, åtminstone om oljeshejkerna fortsätter att maximera sina vinster. Men det är klart att det kan ske rätt dramatiska kast i det korta perspektivet.

- John Hassler, professor i makroekonomi vid Stockholms universitet.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet