Arma borgerlighet

Den gångna valrörelsen var en av de tamaste på länge, utan storaskillnader mellan regeringsalternativen. Det varsocialdemokraternas vänsterfrågor, vård-omsorg-skola, somdominerade, fastän det blev vänsterpartiet som vann på dem. Attkristdemokraterna fick så stora framgångar var nog mest ettuttryck för Alf Svenssons sociala framtoning, knappast någonröst för förnyelse av politiken i borgerlig riktning. Det var juockså främst fråga om omfördelning av de borgerliga rösterna,även om de borgerliga partierna totalt sett gick något framåt.Orsaken till att frågorna om den offentliga sektorns kvalitetdominerade var säkert ett brett missnöje med de nedskärningarsom ägt rum och mycket negativ publicitet om särskiltäldreomsorgen. Löften om skattesänkningar fick mot denbakgrunden ett ganska negativt mottagande. De borgerliga ficksvårt att övertyga om att sänkningarna var förenliga med bevaradgod kvalitet i den offentliga servicen.

KOSTNADSMAXIMERINGAtt vi bör ha god vård betraktas väl annars som något självklart,oavsett partitillhörighet. Men diskussionen borde väl ocksågälla kostnadseffektiviteten och organisationen, inte främstvara en tävling i kostnadsmaximering. De som erbjöd mest pengaroch visade mest välvilja, vänsterpartiet och kristdemokraterna,blev valets vinnare.

En annan viktig faktor bakom de borgerligas misslyckande var attde gavs hela skulden för den djupa krisen i början av 1990-talet.De borgerliga var stukade av detta, fastän krisen hade sinuppkomst i den socialdemokratiska valperioden.

SVEPANDEKritiken mot den borgerliga regeringsperioden har dessutom varitmycket svepande. Socialdemokraterna kan inte ens säga om denborgerliga regeringen stramade åt för mycket eller för litet.Kritik riktas mot både det stora budgetunderskottet och mot denhöga arbetslösheten, fastän till exempel ett mindrebudgetunderskott skulle ha gett ännu värre arbetslöshet.Samtidigt har ju socialdemokraterna i själva verket fått lidaännu mer av krisens verkningar. Det var säkert budgetsaneringensom mest bidrog till att göra valet till en katastrof försocialdemokraterna och en succé för vänstern. Det är alltsåsäkrast att regera under en tid då ekonomin går bra ochproblemen är små.

Trots att den socialdemokratiska politiken av många väljaretydligen betraktas som ett misslyckande har partiet lyckatsdominera opinionsbildningen och fått de andra partierna, utomvänsterpartiet, att acceptera principen om kraftig åtstramningoch överskott i budgeten under en period med kvarstående myckethög arbetslöshet.

SVAG OPINIONSBILDNINGAtt likheterna i partiernas och blockens politik blev så stora ivalrörelsen beror nog delvis på att opinionsbildningen varitsvag tidigare under valperioden. Valrörelsen tycks ha sin egenlogik där det närmast verkar som att partierna måste bjuda övervarandra, inte erbjuda alternativ.

För att få en förändring i allmänna opinionen, få förståelse föratt det till exempel kan behövas ett bättre näringsklimat,skatter som ökar viljan att arbeta och förkovra sig, bidrag sominte motverkar arbetsviljan och så vidare bör kanske de partiersom önskar detta arbeta mer långsiktigt.

BORGERLIGA BEKYMMERDet finns flera skäl till att de borgerliga inte varit så aktivatidigare under mandatperioden. Moderaternas ledare Carl Bildthade utlandsuppdrag under lång tid och verkade vid återkomsteninte så välorienterad, folkpartiet har haft svåra internaproblem med två partiledarbyten och centern valde att samarbetamed socialdemokraterna.

Om socialdemokraterna nu drar sig något åt vänster borde det bliett ökat utrymme i mitten för de borgerliga partierna. Chansfinns naturligtvis att det kan gå bättre i nästa val, särskiltom socialdemokraterna får svårt att driva igenom en konsekventpolitik i riksdagen.

Kanske vore det klokt av de borgerliga att redan nu börjafundera över en alternativ politik att erbjuda väljarna, ochinte dröja till försommaren 2002 med att skriva en gemensamartikel på DN-debatt.

BILDTEXT: De borgerliga partierna borde kunna lyckas bättrenästa gång. Men då måste folkpartiet synas, centern locka någotfler väljare och Carl Bildt kanske lära sig en del av AlfSvensson. Och framför allt måste de visa väljarna på politiskaalternativ nu, och inte dröja till försommaren 2002 med attskriva en gemensam artikel på DN-debatt.