Att öppna dammluckor

I Sverige pågår just nu två historiska makropolitiska processer där tidigare tillsynes oomkullrunkeliga principer faller.

Det ena är statsminister Stefan Löfvens och finansminister Magdalena Anderssons deklaration att de vill försöka få riksdagen att slopa det så kallade överskottsmålet, alltså att staten, landstingen och kommunerna totalt, under en konjunkturcykel, ska ha ett sparande på motsvarande 1 procent av BNP.

”Regeringen kommer att ge Konjunkturinstitutet i uppdrag att analysera konsekvenserna av att ändra målnivån för det offentlig­finansiella sparandet till ett sparande i balans”, skrev de i en debattartikel i Dagens Nyheter förra veckan, tillsammans med regeringskollegan, biträdande finansminister Per Bolund (MP).

Den andra processen är Riksbanksdirektionens kamp för att till varje pris få upp inflationen till 2,0 procent, mätt som KPI. Drastiska åtgärder har redan vidtagits: negativ reporänta och ett första trevande försök till penningpolitiska lättnader (quantitative easing). Vid ett besök i Riks­dagens finansutskott i förra veckan öppnade riksbankschefen Stefan Ingves för ytter­ligare stimulanser.

– Krävs det mer, så gör vi mer, sa han.

Om minusräntan har det skrivit spaltmil och flinka twitterfingrar har farit som lärkvingar över tusentals pekskärmar, men gällande regeringens tankar på att slopa överskottsmålet har debatten hittills varit mer dämpad. Överskottsmålet är mer komplext till sin natur, vilket inte funkar på Twitter. Inte desto mindre är det ett av de tre fundamenten i det finanspolitiska ramverket, de breda politiska överenskommelserna som fick sin nuvarande form efter bankkrisen på 1990-talet. I ramverket ingår även statens utgiftstak samt att kommunerna och landstingen ska ha en budget i balans.

Svenska politiker har alltså satt en tvångströja på sig själva för att göra det svårare att blåsa pengarna på kortsiktigt valfläsk och ofinansierade populistiska reformer. Resultatet är att Sverige på två decennier har gått från en finanspolitisk bananrepublik till något som mer påminner om ”Nordens Schweiz”. Nu vill regeringen ta av tvångströjan – om inte helt, så i alla fall lossa lite på knutarna.

År 1990 hade Sverige en inflation på drygt 10 procent, räntan på svenska statens femåriga obligation låg på 14 procent och budgetunderskottet skulle toppa på 250 miljarder kronor tre år senare. I dag kostar det Magdalena Andersson 0,6 procent att låna på fem år och inflationen, mätt på samma vis, är minus 0,2 procent.

Möjligtvis skulle dåvarande finansminister Allan Larsson (S) känna igen sig i budgetunderskottet. Ekonomistyrningsverkets senaste skattning är ett underskott på 73 miljarder kronor i fjol. Verket överlämnar det definitiva utfallet till regeringen nu på fredag. Den offentliga sektorns finansiella sparande väntas hamna på minus 2,1 procent av BNP för 2014. Sveriges finanser är alltså i praktiken långt ifrån överskottsmålet.

Några år efter att det finanspolitiska ramverket fick sin form tilldelades även Riksbanken sin självständighet. Syftet var detsamma. Ytterligare en frivillig tvångströja som skulle stärka staten Sveriges långsiktiga trovärdighet genom att försvåra kortsiktig ekonomisk politik. Direktionen brottas även den med helt andra problem än för 15 år sedan; å ena sidan konjunkturen och inflationen som aldrig riktigt tar fart, å andra sidan skyhöga tillgångspriser.

Genom att avveckla den ena halvan av 1990-talets förtroendepaket, kan kanske den andra halvan räddas. En som äntligen kan få lite välbehövlig draghjälp är nämligen Stefan Ingves. För om det är något som slösaktiga stater är bra på att skapa, så är det inflation.

Regeringens försöksballong vad gäller överskottsmålet har öppnat diskussionen för att även budgettaket ska modifieras. Tillsammans skulle ett förändrat ramverk öppna för en betydligt flexiblare konjunkturpolitik framöver, där staten har möjlighet att investera i infrastrukturprojekt, bostäder, utbildning och annat. Det saknas sannerligen inte tänkbara projekt – allt ifrån höghastighetsjärnvägar till utbyggt försvar diskuteras redan.

Problemet är vad som händer om slussportarna öppnas. Den unika makroekonomiska miljön, där Magdalena Andersson kan låna för nära nog noll, kan snabbt bli betydligt högre procentsatser när politiker fria från tvångströjan girigt sträcker sig efter checkboken. Att inteckna skatteintäkter från framtida generationer för att spendera i dag är ingen konst. Att dra åt svångremmen när ekonomin väl börjar växa är besvärligare. Vi har sett det förr.