Bortglömt maktskifte

Natten till måndagen den 19 januari avled Peter Wallenberg och sfären förlorade sin mångårige ledare. Sönerna Jacob och Peter Jr tog över tillsammans med brorsbarnet Marcus Wallenberg. Tre dagar senare meddelade Industrivärdens starke man Sverker Martin-Löf att han lämnar alla sina uppdrag i vår, efter en alltmer komprometterande medie­granskning. Nu bestämmer stor­ägaren Fredrik Lundberg och Handelsbankens blivande ordförande Pär Boman det mesta i sfären.

Wallenberg och Industrivärden i all ära – men jämfört med den största bolagsgruppen i Sverige är de småpotatis. Vi talar om en sfär med en portfölj på i runda slängar 500 miljarder kronor, ett substansvärde dubbelt så stort som Investors och sju gånger större än Industrivärdens. Också efter Alliansens försäljningar av bland annat Vin & Sprit för 55 miljarder kronor och storposten i Nordea för 60 miljarder kronor är staten Sveriges finansiellt största sfär, med en diversifierad porfölj av företag som verkar i nästan alla branscher. Vattenfall, Telia Sonera, Svenska Spel, LKAB och Sveaskog är några av de nio delägda och 41 helägda bolagen, som kontrolleras av regeringen.

Också i dennas sfär, den största och tyngsta, har makten skiftat. Men hur? Efter höstens riksdagsval finns förstås statsminister Stefan Löfven högst upp. Men sedan blir det klurigare. Vem är ansvarig minister? Under Fredrik Reinfeldts regeringar låg ansvaret till en början på näringsministern Maud Olofsson (C). Sedan flyttades det delvis över till finansdepartementet och finansmarknadsministern Mats Odell (KD) som hade hand om de bolag som skulle säljas. Därefter tog Peter Norman (M) över Odells ministerpost och fick dessutom ansvar för alla de statligt ägda bolagen, inte bara de på säljlistan.

Före regeringsskiftet den 2 oktober var det alltså finansdepartementet och finansmarknadsministern som hade makten. I dag är emellertid näringsminister Mikael Damberg (S) ansvarig. Undantagna är endast fyra fastighetsbolag, som av luddiga orsaker har hamnat hos MP-statsråd. De tjänstemän som ansvarar för statens operativa ägarstyrning flyttades vid årsskiftet formellt från finansdepartementet till näringsdepartementet, även om ”enheten” rent fysiskt sitter kvar i sina gamla lokaler (flyttlasset går om ett par veckor).

Den nya regeringen har hittills legat mycket lågt när det gäller de statligt ägda bolagen. I regeringsförklaringen nämndes de inte, utöver att Vattenfall ska vara ledande i omställningen ”mot en högre andel förnybar energi”.

Näringsminister Mikael Damberg har rekryterat den tidigare riksrevisorn Eva Lindström som en av sina två statssekreterare. Hennes ansvarsbeskrivning skvallrar om vilket fokus Socialdemokraterna nu har. Lindström har hand om ”bolagsförvaltning, konkurrens, immaterialrätt, ramvillkor, kapitalförsörjning och statens företagsägande”. Förvaltning nämns alltså först, ägande sist.

En sak kan Mikael Damberg vara säker på. Hur han än gör kommer de statliga bolagen skapa problem för honom. Inte alla, men något eller några av bolagen kommer att bjuda på otrevliga överraskningar. Och han kommer bli varse att det aldrig är någon som tackar den ansvarige ministern när det går bra för de statliga företagen. I motgång däremot, är det statsrådets fel. Fråga Maud Olofsson om Vattenfall.

När energikoncernen värderades till mellan 200 och 300 miljarder kronor, delade ut 6–7 miljarder kronor om året och syntes gå en ljus framtid tillmötes som en av Europas största spelare på området rådde tystnad. När elpriset dalade och Nuon-förvärvet började skrivas ned blev det däremot ljud i skällan.

Järnmalmsproducenten LKAB:s fallande lönsamhet, SAS aldrig sinande kapitalbehov, storutdelaren Svenska Spels framtid, Vattenfalls brunkol och stämning mot tyska staten, ett alltmer konkurrensutsatt SJ och ett ständigt skandaldrabbat Telia Sonera är bara några av de bolag och de frågor där Mikael Damberg kommer att tvingas ha åsikter och visa ledarskap. Förr eller senare. Att tro något annat är ett misstag.