EMU:s delade kärna

Nu har Tyskland och Frankrike bara ett drygt halvår på sig attenas om de avgörande EMU-besluten – i praktiken finns inte ensden tiden, eftersom det finns ett tryck att släppa ut dem iförtid.Frankrike kom till helgens informella EMU-möte förfinansministrar och centralbankchefer i Luxemburg med ett nyttord på sin gamla önskan om ett stabilitetsråd: conseil de l”euro(euroråd) vill de kalla denna politiska motvikt till denblivande europeiska centralbanken.

Fransmännen ville att detta råd skall ha inflytande över ECB:sväxelkurspolitik (ge riktlinjer för att garantera eurozonenskonkurrenskraft till exempel genom en inte alltför stark euro).Det skall också kunna ägna sig åt samordning av andra delar avden ekonomiska politiken i EMU-området.

Eftersom Maastrichtfördraget inte medger att man inrättar ensärskild EMU-institution, måste ett sådant råd vara informellt.Det nya i det franska tänkandet – förutom namnet – var att rådetskall ges tyngd bakvägen, genom en politisk avsiktsförklaring(en resolution). Det gick inte alls vägen.

Tyskarna satte nämligen klackarna i marken ordentligt iLuxemburg. Och på den här punkten har de alla andra EU-ländermed sig. För att inte kasta alltför mycket grus i den känsligaEMU-processen gick tyskarna – och de andra – ändå med på enkompromiss: man enades i en svag formulering om att det finnsett behov av samordning av den ekonomiska politiken i eurozonen.EMU-länderna kan till och med träffas och prata om saken. Mendet skall bara ske ad hoc, vid exceptionella situationer, ochdet skall förstås ske informellt. En typisk EU-kompromiss. Detär uppenbart hur olika Frankrike och Tyskland ser på dess frågor,kommenterar en tjänsteman som var med på mötet. Är då oenighetenså stor att EMU-processen riskerar att spåra ur? Risken finnsnaturligtvis. Men inom EU finns samtidigt en stark tradition avkompromissande.

Eftersom Frankrike är ett så viktigt land för den monetäraunionens förverkligande, kan landet sannolikt driva hela EU enliten bit i sin riktning – trots att det står isolerat i dessafrågor. Det finns också tecken på att Frankrike insett detlönlösa i att driva en fråga ensam. I måndagens Le Monde sägerpremiärminister Lionel Jospin att Frankrike har givit upp sittkrav på en politisk motvikt till den Europeiska Centralbanken.

En slutgiltig kompromiss, som givit politikerna en aktiv roll iväxelkurspolitiken, hade ändå varit utesluten för Tyskland.Kanske kan fransmännen få en kompromiss om samordningen avfinanspolitiken. Frågan är om en sådan kompromiss betyder någotytterligare i verkligheten. En viss samordning avskattepolitiken har ju redan diskuterats – på samma möte iLuxemburg till och med. Och när det gäller budgetunderskott,offentlig skuld, räntor och inflation drivs alla länder handfaståt samma håll såväl av konvergenskriterierna för kvalificeringtill EMU som av marknadskrafterna.

När det gäller skattepolitiken finns det ett uppenbart behov avsamordning och harmonisering för att undvika att EMU-ländernakonkurrerar ut varandra med skattevapnet. På detta område togsett steg framåt under mötet i Luxemburg, då man enades om sättetatt angripa problematiken genom att ta ett helhetsgrepp. Förstasteget blir därefter att enas om en uppförandekod. Sedan kan mangå vidare och definiera vad som inte är bra i olika länderutifrån den överenskomna koden, och slutligen angripaskevheterna. Koden finns redan i utkast, och man hoppas nåenighet om den före årets slut.

Pusselbit läggs till pusselbit i EMU-processsen. Det är litemärkligt faktiskt att man lyckas ta dessa steg – trots degrundläggande oenigheterna.