Enade vi falla

I oktober drog den politiska höstterminen i gång på allvar med två partiledardebatter inom några få dagar – först på tv och sedan i riksdagen.

Att partierna och talmannen går med på att Agenda stjäl showen ett par dagar före debatten i kammaren är en gåta. Men nu fanns det åtminstone frågor som borde ha kunnat fylla tiden: Hur ska 100 000 flyktingar kunna få den svenskkunskap, yrkeskompetens och stöd som behövs för att komma in i samhällsgemenskapen? Hur ska skolresultaten vändas? Hur ska vi undvika överhettning och kompetensbrist, klimathotet, klyftorna, bostadsbristen?

Det hade kunnat bli intressant. Men i stället tog två hypotetiska nulliteter överhand. Dels att statsministern snubblade på orden i frågan om SD:s ideologi och ursprung. Att han rättade sig själv i samma andetag spelade ingen roll. Tv, tidningar, sociala medier fylldes av artiklar, synpunkter och analyser.

Dessutom den eviga frågan om vem som ska vara med vem efter nästa val – om två år! Det utspelet började intressant. För det lät som att Jan Björklund (L) skickade ut en testballong för sådana samarbeten mellan individuella partier över blockgränserna som tidigare har lett till allmän rösträtt, moderna pensionssystem, skatte­överenskommelser och budgetsaneringar.

Var han egentligen beredd att samarbeta med regeringen kring integrationen, skola eller klimat? Det hade kunnat innebära en chans att komma ur en mängd låsningar i dagens parlamentariska läge, och dessutom varit bra rent demokratiskt. För om man före ett val formulerar ett manifest med andra partier så görs ju de nödvändiga kompromisserna innan folket har sagt sitt. Om något parti skulle växa kraftigt så kommer ju inte storleken ge avtryck i den genomförda politiken eftersom valmanifestet ju gäller. Om ett parti skulle åka ur riksdagen, så lever dess politik av samma skäl ändå kvar.

Men det visade sig snart att samarbetet var aktuellt först om Alliansen hade förlorat valet. Och i så fall skulle dessutom hela Alliansen vara med och dela på ministerposterna, och helst skulle Kinberg Batra bli statsminister. Om man förlorade valet skulle man ändå få regera, verkade vara planen. Stefan Löfven å sin sida krävde att även Miljöpartiet skulle vara med. Så tog det bara timmar för trevaren om blocköverskridande samarbete att bli en block-cementerare.

Det här händer i en tid då allmänheten blir alltmer frågande till etablissemanget, dess förmåner, dess oförmåga att hitta lösningar på de problem som människor verkligen upplever och dess vilja till makt för maktens egen skull. Därför rycks människor i hela världen med i populism, alldeles oavsett om den är höger eller vänster, kommunistiskt eller nazistiskt anfrätt, mot EU, mot Mexiko eller mot all frihandel.

Om de etablerade partierna möter kritiken mot etablissemanget med utspel om hur de ska kunna försvara sin egen makt så kommer ingenting att kunna stoppa de populistiska krafterna. Då vinner de som står utanför – SD och V – på w/o. Och de kommer att ha allt att vinna på att distansera sig från den politiska mitt som alla tidigare ville äga, men som nu håller på att bli ett politiskt slukhål.

Kanske hade Alliansen sin tid. Kanske har S+MP-samarbetet sin. Men vill partierna undvika att göda de populistiska strömningarna bör man inte förhandla om taburetterna före valet. Respektera folkets röster. Sök konstruktiva lösningar om enskilda frågor. Bygg samarbeten för att lösa problem, inte för att säkra makt. Så har Sverige i 100 år kunnat byggas starkt trots många partier och svagt parlamentariskt stöd för regeringar.

Svarta pengar

När jag för ett par veckor sedan berättade om hur svart betalning för några brittiska stenläggare 2007 stängde dörren för mig till fortsatt politiskt arbete efter valet 2014 hade jag inte kunnat drömma om den respons jag skulle få. Det behövs uppenbarligen en bred diskussion om vad som krävs av ledare och chefer – i politik, organisationer och företag. Är det felfria människor som bäst ser framtiden och skapar engagemang, eller ska vi tillåta vissa skavanker i cv:t? I så fall: Vilka?