Festen fortsätter ändå

Finansinspektionen är den myndighet i Sverige som har som uppgift att garantera den finansiella stabiliteten. FI har alltså den inte helt tacksamma uppgiften att se till att finanssektorn inte fryser eller kraschar på det vis den brukar göra med jämna intervall, senast under kreditkrisen år 2008 då flera svenska banker klarade sig med nöd och näppe.

Därför är det lite oroväckande när Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen i myndighetens senaste stabilitetsrapport, som släpptes i förra veckan, skriver om det ”drivhusklimat” som driver utlåningen på bostadsmarknaden och varnade för den ”historiskt unika kombinationen av mycket låga räntor och en relativt stark ekonomisk tillväxt” samt att FI i stor utsträckning rör sig ”i okänd terräng”.

Riksbanken hade ungefär samma budskap i sin stabilitetsrapport, som kom någon vecka tidigare.

Om vi bortser från faktorer utanför Sveriges gränser är Finansinspektionen – precis som Riksbanken – alltså riktigt orolig för en enda komponent i finanssektorn i Sverige: bostadslånen. Bostadsmarknaden i Sverige har befunnit sig i mer eller mindre konstant hausse i två decennier, påeldad av utbudsbrist och attraktiva räntevillkor, det senare är en direkt effekt av Riksbankens egen penningpolitik.

Man får inte glömma att grundidén med en extremt låg styrränta faktiskt är att hushåll och företag ska låna pengar. Visst, i den bästa av världar lånar företagen till livskraftiga nyinvesteringar och hushållen sparar överskotten på bankkonton med noll i ränta. I verkligheten drivs både hushåll och företag av ekonomiska incitament. Ett genomsnittligt hushåll lägger i dag 2,6 procent av den disponibla inkomsten på räntor, mot 3,7 procent för tio år sedan. Samtidigt har den totala stocken på bostadslån stigit från 1 111 miljarder kronor för drygt tio år sedan till 1 653 miljarder i oktober år. Det har länge varit ekonomiskt logiskt att låna mycket och kort. Då blir det så här.

Om det funnits en oro för att ha korta lån har det argumentet fallit i takt med de rörliga räntorna visat sig vara fördelaktiga för låntagarna. Den som de senaste åren följt rådet att binda lånen har blivit straffad med högre räntor både på kort och på lång sikt.

FI bedömer i rapporten att risken för en prisnedgång på bostadsmarknaden är högre än normalt. Men bostadsköparna har blivit varnade så många gånger under det senaste decenniet att det knappast går att klandra dem för att sluta lyssna.

För tre år sedan vann FI en prestigeladdad strid mot Riksbanken, som gav inspektionen ansvar också för nya tillsynsverktyg som då skulle lanseras. Riksbankens direktion kan alltså inget göra för att motverka sidoeffekterna av sin mycket expansiva penningpolitik, mer än att hålla tal och skriva varnande rapporter.

Så sent som i somras införde FI ett amorteringskrav på nya bolån, vilket tycks ha fått en viss dämpande effekt. Men Thedéen, som alltså sitter på hela arsenalen av verktyg att tygla finanssektorn med, efterlyser ytterligare åtgärder från regeringen, precis som sin tjänstemannakollega riksbankschef Stefan Ingves.

Vad regeringen kan göra är framför allt att trappa ned ränteavdragen, så att det blir dyrare att låna till bostäder. Regeringen skulle också kunna återinföra fastighetsskatten, idag en kommunal avgift på några tusenlappar per år. Triangulering och allmän politisk kortsiktighet gör att ingen regering, oavsett färg, tycks vara beredd att fatta tuffa beslut. Inte heller den nuvarande S-ledda regeringen har tagit några steg i den riktningen och med mindre än två år kvar till nästa val är det tveksamt om det blir något den här ­mandatperioden.

Det finns en ironi i att Erik Thedéen under fyra år var statssekreterare och närmaste man till finansmarknadsminister Peter Norman (M). Han är därmed i hög grad ansvarig för att FI fått de verktyg och det ansvar man har i dag. Han hade också möjlighet att påverka regeringen att använda finanspolitiken till att begränsa effekterna av penningpolitiken. Men så skedde inte i tillräcklig omfattning, och nu sitter han själv med en het potatis.

En sällan diskuterad effekt av de senaste årens extrema penningpolitik och misslyckade inflationsbekämpning är att förtroendet för de ansvariga myndigheterna undergrävs. Riksbankens reporänteprognoser har varit ett skämt de senaste åtta åren. Det fanns en tid när det räckte att riksbankschefen bara antydde att inflationen skulle stiga så föll obligationsmarknaden som en sten. I dag kan Stefan Ingves och Erik Thedéen skrika sig hesa utan att någon lyssnar. Effekten av den förtroendekollapsen kan bli betydligt mer kännbar än nollräntan.