”Gamla möbler berättar en historia”

Empirehängningar av tunga gardiner, mönsterpassningar av brokadtyg till en grupp rokokostolar och förgyllning av tavelramar. Sådant präglar Sophia Hedkvists vardag. Hon genomför inte jobbet själv, men ser till att det blir gjort – av de bästa. Sedan 2011 är hon ansvarig inredningsarkitekt för Sveriges 23 landshövdings­residens. Det rör sig om landshövdingarnas representations­våningar som i vissa fall har anor från 1600-talet.

– Det här uppdraget handlar inte om att gå in och blåsa ut rum för att skapa något nytt. Det handlar om att förvalta ett kulturarv och tänka långsiktigt, säger Sophia Hedkvist.

Under 1940- och 1950-talen tog dåvarande inrednings­arkitekter in en hel del svensk design på landets residens, bland annat Carl Malmsten-bord och Josef Frank-tapeter. I stort präglas dock inredningarna av 1800-tal med kristallkronor och orientaliska mattor, men också möbler med ett högt ekonomiskt värde som 1700-talsbyråer och gustavianska stolar.

Trots att Sophia Hedkvists huvudsakliga uppgift är att vårda det som redan finns så händer det att hennes arbetsgivare, Statens fastighetsverk, ber henne att inreda hela salonger och formge egna möbler. Detta skedde bland annat för några år sedan i Tessinska palatset i Gamla stan i Stockholm. I palatset finns en stor matsal där landshövdingen representerar. Akustiken där var dålig. För att undvika att ta bort det gamla barock­taket formgav Sophia Hedkvist en ljud­absor­berande matta som i dag täcker mer­parten av golv­ytan – närmare 40 kvadratmeter. Den är tjock och tuftad, med vinröd botten och mönster inspirerat av barock­taket och andra originalmålningar i palatset.

– Jag är intresserad av modern formgivning men inte så brydd om vad som är trendigt. Även om jag skapar något helt nytt är det viktigt för mig att det har fokus på den befintliga miljön och passar ihop med tidsepoken som präglar den.

Sophia Hedkvist växte upp i Umeå, och morföräldrarna, som bodde i Älvsbyn i Norrbotten, hyste ett intresse för antikviteter och hantverk. På deras väggar hängde sameföremål och oljemålningar signerade lokala konstnärer. Sophia Hedkvist kände att det var färg och form hon ville jobba med. Efter kurser inom konst och humaniora antogs hon i början på 1990-talet till den femåriga arkitektutbildningen vid Danmarks designskola. Det följdes av jobb på olika arkitektbyråer i Stockholm – inredningsuppdrag åt banker och universitet, domstolsverket och bibliotek.

Med tiden började hon dock dra sig mot specifikt kulturhistoriska miljöer och hon bestämde sig för att vidareutbilda sig inom restaureringskonst på Konsthögskolan i Stockholm. Inte långt därefter rekryterades hon till sin nu­varande tjänst.

För henne är det en möjlighet att förkovra sig i miljöer som är på väg att försvinna, men också i hantverk som blir alltmer ovanliga. När Sophia Hedkvist väljer ut textilier rör det sig ofta om siden, sammet eller brokad och i vissa fall har hon beställt handvävda tyger från en väverska i Råneå.

– Svenskt hantverk är underskattat och jag försöker få in det på residensen. Men det är en stor utmaning att få tag på tapetserare som kan klä om i gustaviansk stil, sömmerskor som är duktiga på empireuppsättningar eller skickliga dekormålare.

Man kan fråga sig om det inte är lite förlegat med landshövdingsresidens – ett påfund av rikskanslern Axel Oxenstierna på 1600-talet. Varför lägga stora resurser på att så minutiöst vårda dessa fastig­heters till synes obsoleta innanmäte? Sophia Hedkvist ser det ur ett annat perspektiv.

– Att restaurera det vi redan har är positivt för både miljön och ekonomin. Dessutom har gamla möbler en historia att berätta. Känner du inte till din egen historia, hur ska du då kunna möta framtiden?