Kinberg Bartlet, ­Stefan Underwood?

Vid sidan av de obligatoriska momenten – husprojekt, Almedalen och fjällvandring – gjorde jag något helt nytt denna sommar? Jag såg House of Cards.

Tidigare har jag varken haft tid eller lyckats klura ut hur Netflix funkar. Men nu regnade det och dottern hade fjärrkontrollen. Serien om vice president Frank Underwood och hans manövrar i Vita huset började rulla. Den fantastiska intrigen, de storstilade skådespelarna, pulsen, farten, fläkten tog mig med storm. Alla de som länge sagt att jag bara måååste se serien fick rätt.

Men halvvägs in i andra säsongen – efter två mord, otaliga hot och invecklade intriger för att komma nära presidenten – så börjar jag sakna president Jed Bartlet i den äldre tv-serien West Wing (Vita huset). Visst fanns intrigerna och spelet även där. Men de var nödvändiga ont för att förverkliga politiska ambitioner.

Medborgarnas liv var målet, spelet och makten var medlen. För Underwood är det tvärtom. ­Makten är målet. Reformer används för att köpa lojalitet. Samarbete är ett sätt att lura sin motpart.

Det är en fiktion som speglar en verklig förändring. På West Wing-tiden hölls toppmöten om att aldrig glömma Förintelsen. På EU:s agenda stod arbetslöshet, handel och utbildning. EU växte och Europa trodde sig lämna ett århundrade bakom sig som sett två världskrig brinna på en glöd av kommunism, fascism och nazism.

Men nu är brutalitetens och människoföraktets ideologier på väg tillbaka. Murar byggs, EU krymper och sannolikheten för ett nytt fri­handelsavtal sjunker lika snabbt som oljepriset.

Klyftorna mellan människor och samhällsklasser vidgas år för år i västvärlden. De enormt rika blir groteskt rika. Medelklassen går på stället marsch och allt fler fattiga tappar hoppet. Arbetslöshet biter sig fast. Utanförskapet växer i förortsområden. I land efter land.

Men få politiker i världen fångar tillfället att visa att man sätter landet före spelet. Spanien har snart varit utan regering i ett år. I USA blockar senat, kongress och president varandra och förhindrar allt från skärpta vapenlagar till ett stängt Guantanamo. Personstrider dominerar brittisk post-Brexitpolitik.

Och i Sverige har de senaste årens politiska analys utgått – både i sociala och andra medier – från ett manus som hämtat från House of Cards: Vem har vunnit, vem är förlorare, hur påverkas opinionen, hur såg spelet bakom kulisserna ut?

Under den första halvan av den här mandatperioden har också politiken varit där. Svårt parlamentariskt läge, ovilja att samarbeta efter en grinig valrörelse och flyktingutmaningar gjorde att regeringsbildning, budgetprocesser, riksdagsmajoriteter, personliga ambitioner och samarbetsspel, det vill säga allt det som driver House of Cards framåt, blev centrum i den politiska debatten.

Snart hördes bara om hot om att fälla regeringen eller hot om nyval. När medborgarna ville ha svar fick de politiker som gnällde på varandra och pekade finger. I stället för hopp fick de cyniska maktkalkyler.

Men att makten i sig själv blir målet kan aldrig vara målet. Eller med Dag Hammarskjölds ord: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rätt­färdigar den.”

Sommartalen var därför uppfriskande och varken regeringens budgetutspel från Harpsund eller oppositionens reaktioner förvånade. Med halva mandatperioden kvar måste de etablerade partierna börja prata om det som berör: skola, vård, integration, bostadsbyggande, rättvisa. Jag hoppas att det visar att politiker och journalister vill spela ett annat spel i andra halvlek av mandatperioden.

Den som söker inspiration hos Bartlet i stället för Underwood kommer också att belönas i nästa val. För respekt äter inställsamhet till frukost. Och respekt förtjänar man genom att ta konflikter, sätta upp mål och driva igenom reformer som påverkar på riktigt.

Bättre än robotar

Självklart är det allvarligt att köra bil med 0,2 promille alkohol i blodet. Men att missbedöma alkoholförbränningen är ett misstag som trots allt är mänskligt. Och människor är bättre statsråd än robotar, så jag hade gärna sett att Aida Hadžiali? blev kvar. Den medielogik som säger att misstag måste sonas med avgång bör utmanas. ­Annars kommer rädslan att göra fel snart bli viktigare än viljan att göra rätt – bland ministrar, men också bland general- och företagsdirektörer.