Konkurs? Godis för revisorn

Bör revisionsbyråer kunna ägna sig åt konkursförvaltning? I Storbritannien är det en självklarhet sedan lång tid, men i Sverige och flera andra länder går det inte för sig. Varför det finns olika synsätt är inte alldeles lätt att förstå.

Strikta tolkningar

De senaste decennierna har sett en påtaglig branschglidning på många områden. När bankerna ville förändra sin verksamhet på 1980-talet utmanade de en stelbent lagstiftning som inte förutsett utvecklingen, men den avreglering som följde ändrade allt detta och ledde till en markant attitydförändring från statsmakterna.

Revisionsjätten Ernst & Youngs strid här i Sverige med Revisorsnämnden (RN), revisionsbranschens tillsynsmyndighet, om rätten att bedriva konkursförvaltning, påminner en del om detta. Det finns sedan tidigare en kritik från branschen mot att myndigheterna skulle vara alltför benägna att göra strikta bokstavstolkningar av reglerna.

Hittills har dock inte Ernst & Young haft någon framgång i sin kamp, men trots flera bakslag för byrån är sista ordet kanske inte sagt.

Köpte Tisell

Bakgrunden är denna: När Ernst & Young för ett par år sedan köpte advokatbyrån Tisell fanns där några jurister som var anlitade som konkursförvaltare. Revisionsbyråns avsikt var att denna verksamhet skulle drivas vidare. När RN genom medierna fick strategin klar för sig reagerade myndigheten. Den begärde att Ernst & Young skulle förklara om konkursförvaltning verkligen var förenligt med revisionsverksamheten. Resultatet blev att frågan prövades som ett disciplinärende i RN. Nämnden satte klackarna i marken och gav Ernst & Young en varning. Det skedde i oktober förra året.

Men Ernst & Young ville inte finna sig i detta, utan beslöt att driva frågan vidare som ett principiellt intressant mål. Därför överklagade byrån till länsrätten, men även här blev det bakslag. Rätten gick på RN:s linje, även om kritiken mildares från den allvarligare varianten “varning” till den mildare “erinran”. Även denna dom har överklagats, till kammarrätten.

Ytterst handlar målet om revisorernas oberoende och risken för jäv. Nämnden påstår visserligen inte att konkursförvaltningen faktiskt har rubbat förtroendet för byråns opartiskhet och självständighet, men det krävs heller inte enligt revisorslagen för att en verksamhet ska anses oförenlig med revisorsrollen. Det räcker med att verksamheten kan rubba förtroendet för att byrån ska vara tvungen att avstå från den. RN sticker inte under stol med att den gör en snäv lagtolkning i enlighet med den restriktiva praxis som har utvecklats på detta område.

Ernst & Young hävdar, å sin sida, att hotet mot oberoendet inte är större eller mer svårhanterligt i detta sammanhang än i många andra som revisionsbyråerna konfronteras med. Uppstår det jävsituationer kan byrån med andra ord hantera dem. Dessutom anser Ernst & Young att det inte är mer problematiskt för en revisionsbyrå än för en advokatbyrå att bedriva konkursförvaltning.

Hoppas än

Ernst & Young är inte ensamt i branschen om att anse att konkursförvaltning borde vara tillåten. En av konkurrenterna säger till Affärsvärlden att så länge revisionsbyrån inte reviderat det företag som har gått i konkurs så borde konkursförvaltning gå för sig.

Nu ligger alltså bollen hos kammarrätten. Det krävs visserligen att domstolen beviljar prövningstillstånd för att målet ska tas upp, men på Ernst & Young säger man sig hysa gott hopp om att kammarrätten ska göra det, eftersom det är första gången som frågan prövas i Sverige.