När politiken abdikerar tar bolagen för sig

KRÖNIKA. Vi går en fruktansvärd framtid till mötes.

Först tar artificiellt intelligenta ­robotar våra jobb. Yrkesförarna blir över­taliga när självstyrande fordon forslar ­människor och gods dygnet runt utan att kräva vare sig sömn eller toabesök. Industriarbetarna ersätts av snabba och starka maskiner som inte behöver vabba, fackförening eller lön. Till och med fotomodeller ersätts av algoritm-genererade ­avatarer som formar sig på dataskärmen till exakt den estetik och kroppsform som du tilltalas av.

Sen smälter polarisarna, och metangasen från den tinade tundran gör koldioxidutsläppen irreversibla. Hela riken kommer att svämmas över, Golfströmmen vänds och den sibiriska kylan kommer att omfamna Skandinavien. Extrema väderfenomen kommer att göra mänskligheten utsatt, sårbar och ömklig.

Det driver i sin tur enorma flyktinggrupper från sina hem till land efter land där de likt Bibelns gräshoppor kommer att skövla mark och grödor på sin golgatavandring mot naturens krafter.

De yttre trycken driver in nya kilar mellan människor och grupper – mellan dem som äger robotarna och dem som förlorar jobben, mellan dem som råkar bo där klimatförändringarna blir skonsamma och dem som drivs på flykt, mellan dem som har en efterfrågad kompetens och dem som saknar.

Det går åt helvete, helt enkelt! Den period i Västerlandets historia som präglats av demokrati, välfärd och frihet blir just inget annat än en parentes.

Det talades inte så mycket om detta harmagedon i höstens partiledardueller.

Men även om det inte pratas om det på den politiska scenen, så ligger hoten och rädslan ändå där över oss, som 1970-talets kärnvapenhot, men utan möjlighet att bygga skyddsrum, upprätta värnpliktsarmé eller dela ut jodtabletter för att med handling lindra ångesten.

För vad kan vi göra annat än att hålla tummarna och tänka på annat? Skatterna styr vi inte över, de kan inte vara högre än i andra länder. Trump står i vägen för allt som kan rädda klimatet. Och flyktingarna har för låg kompetens för att ta de jobb som ju ändå kommer att försvinna.

Eller? Är uppgivenheten en av nycklarna till anti-etablissemangsstämningen och den europeiska socialdemokratins kollaps? Vad ska man med partier till om deras politiker inte orkar ta tag i de stora utmaningarna, om de inte vågar prova nya grepp eller förmår utveckla nya verktyg när de gamla inte fungerar?

I dag är näringslivet mer progressivt än svenska partiledardueller. Bill Gates skulle i en svensk politisk debatt framstå som konstig med sitt prat om kortare arbetstid och skatt på robotar. Preem skulle upplevas som okunniga om vad som är möjligt, med sina krav på att få blanda in mer förnybart i sitt bränsle. Axfoods butiker med billiga nära-utgånget-varor för att hjälpa de mest utsatta skulle verka hopplöst utmanande som politisk idé.

Allt fler företag läser tidsandan som att de på riktigt måste engagera sig. Deras kunder sorterar skräp, köper miljövänliga bilar om de har råd, pantar sina flaskor, skänker pengar till välgörande ändamål. Kunderna och medarbetarna går inte med på att företagen – med all sin makt att påverka – abdikerar från sitt ansvar i den globala byn.

Samma instinkt borde partier som vill påverka också ha. Alla stora valöverraskningar de senaste åren har premierat tron på politiken. Politiker med förmåga att se möjligheterna och modet att utmana de rådande föreställningarna har intresserat väljare. Det gäller Macrons medborgarlön, robotskatt och europeisk finansreglering, liksom Corbyns ”momentumrörelse” för större offentlig sektor, social rättvisa och lånefinansierade investeringar. Och Trumps murar, skattesänkningar och slopade frihandel.

Helt olika politiska program. Men alla visar att politik fortfarande kan förändra, att vi med Macrons ord kan ”lösa det här tillsammans”. Eller, för att prata som Trump, att det är möjligt att göra ”America Great Again”!

Polvänt

Att näringsliv och politik byter plats i förhållande till den progressiva agendan fick i förra veckan en sportslig motsvarighet. En Demoskopmätning ­visade att två av tre svenskar inte ville att Sveriges ende världsspelare – Zlatan – skulle få plats i Janne Anderssons tillsammanslandslag. Man kan se det som ett uttryck för att laget går före jaget. Det är en uppfattning där kvinnor och vänster normalt sett är överrepresenterade. Men här säger fler män än kvinnor nej till Zlatan, fler äldre än yngre och fler vänster än höger.