Nöjda – men inte vidare stolta

Det finns en brytpunkt som alla ledare borde frukta: den osynliga gräns då framgång blir självgodhet. Då blir nyfikenhet oförmåga att lära nytt. Organisationens mål förbyts i olika privata viljor. Omsorg om varandra går före kunden, medborgaren eller väljaren. Verksamheten går, kort sagt, i stå.

I dagarna fyllde jag 50. Sällan är man väl så långt från självgodhet som när det är dags att göra halvtidsbokslut. Oräkneliga är de människor som vid 50 hunnit med att göra underverk, vinna krig, skapa fred eller leda nationer. En av dem är Göran Persson. Han firade sin femtioårsdag för 18 år sedan med en partiledardebatt i riksdagen.

I sitt inledningsanförande varnade han för att hotet mot demokratin inte kommer utifrån. Nej, det som vi har att frukta är belåtenhet och förnöjsamhet. Att inneha makt får aldrig leda till liknöjdhet. Samhällskritiken måste fångas upp. Fel och brister måste leda till förändring, inte till försvar av det rådande. Detta är politikens uppgift.

Det var en allvarlig reflektion, för det var lätt att bli lite mallig vid sekelskiftet. I Europa hade nazism och fascism slagits tillbaka och århundradet gick till historien som välfärdens och demokratins. I Sverige hade vi vänt apokalyptiska underskott till överskott. Arbetslösheten var på väg att halveras. Pengar kunde åter tillföras välfärden.

I Statsrådsberedningen påminde Pär Nuder, som då var Perssons statssekreterare, oss politiskt anställda om att vi hade Rosenbad och makten till låns. I valrörelsen 2002 manifesterades samma grundtanke i LO:s kampanj ”Stolt men inte nöjd”.

Trots den insikten så kanske de etablerade partierna i Sverige och utomlands blev lomhörda för samhällskritiken en bit in på 00-talet. Etablissemanget uppfattade inte muttrandet över att euron var ett elitprojekt, att EU:s utvidgning skulle utmana löntagarnas löner eller att marknads­liberaliseringen i Europa med sänkt arbetslöshetsersättning, sänkta skatter och sämre anställningsskydd utmanade sammanhållning och rättvisa. Var det då som fröet såddes till det som under finanskrisen skulle bli demokratins nya kris i Europa? Jag tror det, för när demokratiska partier blir lomhörda så spetsar populismen öronen.

Och lika självkritiska som vi som var med då bör vara ska man nog vara än i dag.

För när Jan Björklund kommenterade Pisa med: ”Det är en glädjens dag för Sverige. Atlantångaren har börjat vända”, och Stefan Löfven sa att invandringen hade slutat vara väljarnas viktigaste fråga eftersom regeringen gjorde vad som krävdes – så lät de oroväckande förnöjda.

Ja, jag märker ord. För inte är Björklund stolt över en skola som presterar sämre än när han tillträdde som skolminister! Och inte är Löfven stolt över att SD ligger på mellan 15 och 20 procent i opinionsmätningarna! Egentligen.

Men orden är viktiga. Skolan kommer inte komma tillbaka till internationell topp utan fler insatser för att höja lärarnas status, utveckla rektorernas pedagogiska ledarskap och förfina skolinspektionen. Och arbetskraftsbristen kommer inte att ge de nyanlända jobb utan snabbare språkutbildning, mer yrkesutbildning och effektivare validering.

Bristerna i dagens integration måste leda till förändring, inte till försvar av det rådande. För det krävs samling, uppslutning och engagemang, inte belåtenhet. För det krävs ord.

Misslyckas man så kommer invandringen dominera valet 2018: Då blir de senaste veckornas lovvärda försök att sätta en ny inrikespolitisk agenda förgäves. Stefan Löfvens löften om minskade skillnader mellan storstad och glesbygd. Anna Kinberg Batras vilja att skapa konflikt kring betyg i ettan och daltande med bidragstagare. Magdalena Anderssons ambition att minska klyftorna.

Misslyckas goda krafter med att höra samhällskritiken och agera så förlorar alla, inte minst svenska företag som inte får den arbetskraft de behöver. Vinnaren blir bara en – främlingsfientligheten.

Något att vara stolt över

Det finns annars en hel del att vara stolt över som svensk den senaste månaden. Inte bara hyllade James Corden det svenska samhället, våra fjärrvärmesystem och Malmös mushotell i The Late Late Show. Forbes utsåg Sverige till världens bästa land att driva företag och göra affärer i. I Global Innovation Index klättrade Sverige till att bli världens näst mest innovativa ekonomi. McKinsey visade att Sverige fortsätter att vara ett globalt föregångsland i jämlikhet. I andra undersökta länder hade två tredjedelar av hushållen fått lägre eller oförändrade inkomster de senaste 10 åren. I Sverige bara en femtedel. Stabila statsfinanser och solida banker stod emot finanskrisen. Sverige är fortfarande ett av de mest anständiga länderna att bo i. Det är värt att vara stolt över. Men aldrig bli nöjd med!