Om du vill ha en vän, skaffa hund

När Yrkesakademin i höstas aviserade att jag skulle bli vd så gladde jag mig åt de trevliga hjärtana och gilla-tummarna på sociala medier. Men så dök plötsligt en lakonism upp. En god vän med många år som vd skrev ”Välkommen upp i ensamheten. If you want a friend, get a dog.”

Det fick mig att tänka på hur Göran Persson fångade essensen av sina tio år som statsminister med orden Aldrig ensam, alltid ensam. Det blev också titeln på Erik Fichtelius intervjubok. Sin egen bok döpte Persson till Min väg, mina val – en titel som andas en ensamhet långt bort ifrån socialdemokratins idéer om solidaritet och gemenskap.

Med statsministerrollen – och kanske vd-rollen – kommer också distansen. Det är på dig det hänger. Du har ingen att luta dig mot. Det spelar ingen roll om det är svåra beslut, livsavgörande beslut, impopulära beslut. Du måste fatta dem.

Persson blev inte älskad för budgetsaneringen. Ingvar Carlsson blev det inte för stopprogrammet mot den ekonomiska krisen 1990. Olof Palme blev, med Olof Lagercrantz ord, ”utvald av hatet för sin syn på världen”.

Nej, den som vill bli älskad ska inte hålla på med politik. Respekt, inte kärlek, är politikens bekräftelsevaluta. Det omvända gäller också: håller man på med politik ska man inte sträva efter att bli älskad. Inte göra det enkla, följa instinkten att vara till lags, eller böja sig för opinionsmätningarna – utan göra det man tror är nödvändigt, bäst för landet.

Två gånger hittills under mandatperioden har statsministern och regeringen fått tillfälliga lyft i opinionen: dels när Stefan Löfven kallade till nyval i stället för att klamra sig fast vid regerandet, dels när han plötsligt aviserade åtgärder för att balansera flyktingmottagandet. Det var inga lätta och populära beslut, åtminstone inte bland de ­opinionsbildande grupperna eller i de egna partierna. Men just därför framstod de som ärliga, uppriktiga och nödvändiga.

Tyvärr följdes inte decemberöverens­kommelsen upp med ett genuint politiskt projekt för mandatperioden.

Ännu kortare blev nyttan av åtgärderna runt flyktingmottagningen. När miljöpartistiska ministrar tog avstånd från beslutet och de socialdemokratiska undvek att bemöta kritiken – ja, då försvann respekten och ersattes av osäkerhet. Tror de på det här själva? Vet de verkligen vad de vill? Kommer de att göra tvärtom så fort de får chansen?

Däri ligger naturligtvis också högerns skäl till att inte fälla regeringen nu. Bättre låta S undergräva sitt förtroende så mycket att de inte blir valbara på lång tid än att själva hantera svårigheterna med en spretig allians och behov av stöd från SD.

Det kan man förstå. Men, i alliansens ovilja att utmana ligger också regeringens möjlighet.

Det finns tid. Det finns regeringar som har vänt ännu sämre opinionsstöd. Och framför allt, det finns en uppgift som en offensiv politiker skulle kunna samla riket kring: visa hur ett modernt samhälle kan hantera globaliseringens flyktingströmmar med bibehållen välfärd och sysselsättning.

Svåra avvägningar. Javisst. En besvärlig riksdag. Absolut. Men om arbetet inte är svårt, förtjänar den som utför det inte heller respekt. Därför är flyktingkrisen den här regeringens stoppaket, budgetsanering eller finanskris. Jobbig och svårtacklad, men rätt hanterad också respektskapande och valvinnande.

Svensk politik borde vara en tävlan i att lägga fram genomtänkta och genomräknade förslag på att korta etableringstiden för de 200 000 människor som vill in i arbetsmarknad och samhälle.

Men där är vi inte. Kanske för att det är svårt. Kanske för att det är riskabelt. Kanske för att man inte blir älskad av att stänga gränser eller öppna arbetsmarknad och yrken för flyktingar.

Därför är mitt tips att den partiledare som först skaffar hund också vinner nästa val.

Röd skymning?

I en krönika på Aftonbladets ledarsida den 3 januari skriver Katrine Marçal om skräcken för ”pasokifiering”, att kollapsa som det grekiska socialdemokratiska partiet. Texten är en crash course i farhågor och möjligheter för socialdemokratin i Europa.