Pensions­bomben

Företagens pensionsåtaganden fortsätter att spöka. De låga räntorna gör att nuvärdet på de förmånsbestämda pensionsåtaganden, där företagen har tagit på sig att betala en förutbestämd andel av de anställdas slutlön vid pensioneringen, skjuter i höjden.

Problemet, sett ur företagens perspektiv, är visserligen avtagande, då de förmåns­bestämda pensionsavtalen numera är historia för de stora arbetstagarkollektiven, där risken i stället skjutits över på de anställda, genom att man i stället tillämpar premiebestämda pensioner. Tjänstepensionen blir det belopp som företagen skjutit till plus ­avkastningen på detta kapital.

En del uppmärksammade undantag har gjorts i modern tid, som när Investor gav sin tidigare ordförande, nu bortgångne ­Peter ”Pirre” Wallenberg, en förmånsbestämd pension på 13 miljoner kronor efter en dags anställning, dagen före pensioneringen, vilket innebar ett åtagande i kvartsmiljardersklassen. Även svenska riksdagsmän har fortfarande förmånsbestämda pensioner.

Men även gamla åtaganden kan utgöra problem för många bolag. Störst är bekymren för brittiska och amerikanska bolag, där åtagandena till stora delar finns i den egna balansräkningen, inte hos pensions- och livförsäkringsbolag.

***

Enligt Financial Times uppgick det samlade pensionsunderskottet i de 350 största noterade brittiska bolagen till motsvarande 2 000 miljarder kronor i augusti i år. Och enligt konsultföretaget Hymans Robertsons så var underskottet för Storbritanniens förmånsbestämda pensionsplaner motsvarande 10 000 miljarder kronor. Underskottet har med all sannolikhet ökat under det tredje kvartalet, då diskonteringsräntan som används har sjunkit under perioden.

Problemen med de brittiska bolagens pensionsåtaganden poppar också nästan dag­ligen upp i brittisk affärspress. Den pressade brittiska dagligvarujätten Tesco, som redovisade sitt halvårsresultat i förra veckan, är ett exempel. Rörelseresultat förbättrades med 38 procent till motsvarande 6,4 miljarder kronor. Men tittar man på förändringen av Tescos eget kapital så dyker en minuspost på motsvarande 43 miljarder kronor upp, till följd av en uppräkning av pensionsskulden. Förklaringen är att den diskonteringsränta som Tesco använder, den tioåriga räntan på högklassiga företagsobligationer, föll från 3,8 procent till 2,1 procent. Stigande värden på de avsatta tillgångarna kunde inte på något sätt matcha uppräkningen av skulden.

Omräkningen av pensionsskulden ledde till att en knapp tredjedel av koncernens egna kapital rakades bort, varmed också skuldsättningsgraden sköt i höjden. Före­tagets samlade skulder motsvarar en multipel på sju gånger företagets prognostiserade resultat, vilket knappast inger någon betryggande stabilitet.

Den kollapsade klassiska brittiska varuhuskedjan BHS är ett annat uppmärksammat exempel. Den högprofilerade investeraren Philip Green sålde i fjol företaget för ett pund, efter att ha plockat ut stora utdelningar. BHS ställde in betalningarna efter ett halvår och underskottet i företagets pensionsåtaganden uppgick enligt de senaste officiella uppgifterna till motsvarande drygt 6 miljarder kronor, men kan enligt tidningen The Guardian ha stigit till knappt 8 miljarder kronor. De krisdrabbade brittiska enheterna inom Tata Steel uppges ha underskott i sina pensionsåtaganden på motsvarande 30–45 miljarder kronor. Storföretag som teleoperatören British Telecom, försvarskoncernen BAE Systems och säkerhetsföretaget G4S har också mycket stora problem med sina pensionsåtaganden.

Bolag som posten Royal Mail och varuhuskedjan Marks & Spencer har signalerat att de måste riva upp sina historiska förmånsbestämda pensionsåtaganden. Det sedan 2013 privatiserade Royal Mail har tidigare ansetts ha ett av de mer välfonderade pensionsåtagandena, men driver nu på för att göra en större omförhandling av dessa. Royal Mail anser sig helt enkelt inte ha råd. Enligt bolaget kommer de årliga pensionsbetalningarna att mer än dubblas från och med år 2018 till motsvarande 10 miljarder kronor. Det kan jämföras med bolagets fria kassaflöde som uppgick till drygt 3 miljarder kronor för den senaste tolvmånadersperioden. De anställda är förstås mindre nöjda och har hotat med strejk och andra åtgärder.

Men vad händer om ett bolag inte kan leva upp till sina pensionsåtaganden? Alternativet konkurs är inte det bästa för nuvarande och kommande pensionärer. Amerikanska biltillverkaren General Motors är kanske det tydligaste exemplet. En av flera anledningar till att biljätten stod på öronen under lågkonjunkturen år 2008 var koncernens mycket långtgående pensions- och sjukförsäkringsåtaganden. Trots att dåvarande koncernchefen Rick Wagoner tidigare under 2000-talet hade fått det starka facket United Automobile Workers att gå med på stora neddragningar, som halverad lön för nyanställda, och nya, ej förmånsbestämda pensioner för dessa, så hade de historiska åtagandena vuxit kraftigt. Av det underskott på sammanlagt motsvarande 800 miljarder kronor som GM hade när bolaget ansökte om rekonstruktion i juni 2009, svarade ­bolagets pensions- och sjukvårdsförsäkrings­åtaganden för en fjärdedel.

I samband med rekonstruktionen och bildandet av nya GM fick de anställdas pensionsstiftelse 17,5 procent av aktierna. Den amerikanska respektive kanadensiska staten fick tillsammans 70 procent. Värdet på pensionsstiftelsens aktier uppgår i dag till en knapp tredjedel av vad de anställda hade i fordringar vid rekonstruktionen. Men GM är inte kvitt alla sina pensionsåtaganden. Det nya GM:s pensionsskuld, som ansågs fullfinansierad vid återkomsten till börsen år 2010, hade vid det senaste bokslutet, efter de senaste årens kraftiga räntesänkningar, vuxit till motsvarande 160 miljarder kronor.

***

Från svensk horisont har det emellertid varit tyst om de bolagsrelaterade pensionsåtagandena. Tiger hälsan still? Att hitta några samlade beräkningar över de samlade åtagandena är svårt. Enligt en OECD-rapport från år 2008 beräknades underskottet för svenska företags förmånsbestämda pensionsplaner uppgå till hela 40 procent, vilket var klart över genomsnittet för de undersökta OECD-länderna på 25 procent.

Historiskt har pensionsskuldsproblemen för svenska företag poppat upp i det allmänna medvetandet samband med att balansräkningarna har börjat svaja. Så var det framför allt för verkstadskoncernen ABB i början på 2000-talet, då underskottet i pensionsåtagandena blev en akut fråga. I kombination med att asbeståtagandena i det amerikanska dotterbolaget Combustion Engineering kom i dagen, försvagad intjäning och ett mycket illa tajmat aktie­återköpsprogram, så blev pensionsskulden en anledning till att den då mycket spretiga koncernen tvingades göra en nyemission.

Men i dag är ABB:s pensionsskuld inte någon större fråga, utan allt handlar om ­företagets struktur. De stora avyttringarna av amerikanska verksamheter, inte minst inom olje- och gassegmenten, har haft stor betydelse. Vid årsskiftet uppgick underskottet av ABB:s pensionsåtaganden till motsvarande 16 miljarder kronor, eller motsvarande 15 procent av eget kapital. Och i halvårsrapporten syns inga större förändringar. Men med ett bruttoåtagande på knappt 100 miljarder kronor, så kan fortsatta sänkningar av diskonteringsräntan bjuda på en del syrliga karameller. ABB använde en diskonteringsränta på 2,63 procent för beräkningarna av sina åtaganden. Med tanke på att ränteutvecklingen för företags­obligationer med hög kreditvärdighet, som används vid beräkningarna, har sjunkit kraftigt under året så går det inte att utesluta att åtagandet kan komma att växa.

Telekomkoncernen Ericsson är ett annat bolag som har hamnat under luppen under den senaste tiden. Det har då främst handlat om besparingar och företagets marknadsposition. Förändringen i bolagets pensionsskuld är däremot knappt nämnd alls i bredare media.

Sedan årsskiftet har underskottet i Ericssons pensionsåtaganden ökat med 7 miljarder kronor till 27 miljarder kronor. Av den förändringen är drygt 4,4 miljarder kronor hänförbart till omräkning av åtagandet och belastar det egna kapitalet, varmed 80 procent av det första halvårets rörelseresultat elimineras. Ericssons samlade förpliktelser uppgick vid årsskiftet till 78 miljarder kronor. Bolaget använde då en diskonteringsränta på 3,3 procent, så även där finns det en uppenbar risk för att skulduppräkningen kan fortsätta och kasta ytterligare grus i det krånglande telekommaskineriet.

Även lastbilstillverkaren AB Volvo har en relativt stor pensionsskuld. Per årsskiftet uppgick den till knappt 14 miljarder kronor. Bruttoåtagandet uppgick till 49 miljarder kronor och diskonteringsräntan varierar för olika länder. För de länder där AB Volvo har störst åtaganden – Sverige, USA och Storbritannien – har diskonteringsräntor mellan 3,5 och 4,4 procent använts. För årets första halvår medförde omräkningar en skuld­ökning med 2,5 miljarder kronor, vilket motsvarade halva resultatet för perioden.

Flygbolaget SAS redovisade visserligen ett positivt netto för sina pensionsåtaganden (de avsatta pensionstillgångarna överstiger nuvärdet av pensionsåtagandet) i senaste helårsbokslutet. Överskottet beräknades till 4,4 miljarder kronor. Men det ska relateras till ett eget kapital vid samma tillfälle på 6,3 miljarder kronor. För de senaste tre kvar­talen har uppvärderingar av skulden belastat det egna kapitalet med 1,3 miljarder kronor, vilket kan ställas mot ett redovisat nettoresultat för samma period på 730 miljoner kronor. Bruttoåtagandena uppgick till 17,3 miljarder kronor. För Sverige där huvud­delen av dessa åtaganden finns använde SAS en diskonteringsränta på 3,25 procent.

Till skillnad från de andra bolagen redovisar SAS en känslighetsanalys, där det framgår att en sänkning av diskonteringsräntan med 1 procent skulle innebära att åtagandet ökar med 2,8 miljarder kronor. Med en soliditet på 17 procent så är det på gränsen av vad SAS kan bära.

***

I den svenska pensionsdiskussionen är det genomgående Riksbanken som får skulden för att ha pressat ner räntorna till konstlat låga nivåer och därmed indirekt straffar sparare, pensionärer och i det här fallet företag. Men en annan förklaring är paradoxalt nog att svenskarna sparar för mycket, det som kallas Keynes sparparadox. Sparandet håller ner efterfrågan, inflation och driver ner realräntorna. I så fall skulle ytterligare massiva fonderingar för att täcka upp underskotten i systemen bara göra ont värre.