Psykologin bakom Rysslands bubbla

Idag kan Stefan Hedlund säga: »Vad var det jag sa? «Hedlund är professor i öststatsforskning vid Uppsala Universitet. Hans bok »Rysslands ekonomiska reformer. En studie i politisk ekonomi« (1996) utgör idag intressant läsning för alla som lät sig svepas med i en okritisk syn på Ryssland. Boken var mycket kritisk, minst sagt.

Marknaden vill inte lyssna

Då var det inte många som ville lyssna, särskilt inte marknadernas folk. De var i full färd med att bygga upp sina positioner i Ryssland, och ville vara positiva. Hagströmer & Qviberg satsade på en Rysslandsdesk, där det gick att köpa och sälja ryska aktier i mindre partier. Delvis svenskägda mäklarfirman Brunswick – med många svenskar i ledningen – expanderade framgångsrikt. FMG Alterum hade nyligen startat den första Rysslandsfonden. För att inte tala om Percy Barnevik, som predikade sitt Rysslandsevangelium. Och medierna förmedlade gärna de visionära budskapen från marknaden.

Denna okritiska hållning framstår i efterhand som uppseendeväckande. Hur kunde så många bortse från så mycket? Det kom ju trots allt information om hur illa företagen sköttes. Om statens svårigheter att skaffa sig intäkter. Om oligarkernas riggade auktioner. Om behandlingen av minoritetsaktieägare. Om den kraftigt ökande statliga upplåningen.Men allt detta ställdes länge mot den bestämda tron att ekonomin precis var på väg att vända, och att tillväxten snart skulle skjuta fart. Inte minst OECD bidrog till denna uppfattning med en landanalys, som publicerades 1995.

Allra mest bidragande till aningslösheten var förstås det faktum att många tjänade mycket pengar i Ryssland. Institutioner runt om i världen satsade miljarder på ryska statsobligationer, som gav en avkastning som ingen annan placering i världen kunde tävla med. Tidvis var realräntan otroliga 70 procent. Så sent som 1997 var den 13 procent. Börsen noterade också världsrekord med sina uppgångar.

Korruption

Huvudtesen i Stefan Hedlunds bok är att all västhjälp – och alla råd – vilade på uppfattningen att Ryssland är som andra länder. Så är det inte. Aldrig så goda råd låter sig nämligen inte genomföras utan vidare i Ryssland. Rådgivarna bortsåg från ryssarnas oförmåga till institutionell förändring. De räknade inte med det gedigna arv av korruption som genomsyrar landet. Och de räknade inte heller med den politiska kulturen, där centralmakten är drivkraften och inte viljan att bygga upp landet.

Dessa traditioner förklarar den oheliga allians som snabbt bildades mellan personer ur den gamla nomenklaturan (röda direktörer, höga tjänstemän i förvaltningen) och de nya affärsmännen. Resultatet blev en plundring, och en förmögenhetsomfördelning utav sällan skådat slag.

Den ryska privatiseringen – den största och snabbaste någonsin – blev också misslyckad. Visserligen överfördes kontrollen över de ryska företagen till privata händer. Men privatiseringen drevs i själva verket fram mer av politiska än av ekonomiska motiv. »Det fanns redan från början en uttalad föreställning om att samtliga viktiga grupper i den ryska ekonomin (arbetarna, företagsledarna, ministerierna, de lokala myndigheterna osv.) på något vis måste köpas«, hävdar Hedlund och citerar en av de viktigaste rådgivarna, ekonomiprofessorn Richard Layard från London School of Economics, som ska ha sagt så här: »Om inte dessa partsintressen lugnas, mutas eller neutraliseras kan privatiseringen inte fortsätta.«

Genom valen av privatiseringsmetoder kom en mycket stor del av kontrollen av de ryska företagen att hamna i händerna på de gamla direktörerna och de nya affärsmännen. Dessutom fanns betydande kriminella inslag i processen. Det gavs till exempel rika möjligheter för direktörer att köpa ut delar av företagen och överföra moderbolagets tillgångar dit.

Plantänkandet har också dröjt sig kvar och slår igenom i politiska beslut.

Värre än på 1930-talet

Ytterligare skäl till reformpolitikens misslyckande finner Hedlund och Sundström i det extremt stora produktionsfallet efter systemskiftet. Det är fråga om en real förstörelse som vida överstiger den som skedde under den stora depressionen i USA på 1930-talet. Författarna rekommenderade keynesiansk efterfrågestimulans, ett ryskt »New Deal« à la Roosevelt. De ville också tvinga bort den »nygamla« nomenklaturan.

Idag är delar av denna analys allmängods. Enigheten är stor om att den reala ekonomin kommit i skymundan för den makroekonomiska stabiliseringen och privatiseringen. På sina håll talas det också om ett slags tredje vägens politik, i stil med »New Deal« för att överbrygga depressionen. Inte minst den nye premiärministern Jevgenij Primakov har talat i de termerna.

Önsketänkande

Även synen på den politiska processens förlamande karaktär råder det stor enighet om idag.

En vanlig analys i Ryssland är följande: »Råden från väst byggde på önsketänkande. Det är naivt att tro att den osynliga handen skulle ordna allt till det bästa när 75 procent av industrin tillhörde det militärindustriella komplexet. Den finansiella stabiliseringen är ett medel för att skapa välfärd, inte något mål som rådgivarna fick oss att tro. De ekonomiska reformerna genomfördes dessutom på ett bolsjevikiskt sätt; de tvingades fram med tvång. Och Ryssland blev en bidragsnarkoman – med IMF:s hjälp. Vi behöver inte mer hjälp.«

»Det fundamentala problemet – och Rysslands förbannelse – är att landet har kärnvapen«, konstaterade Rysslandsforskaren Erik Berglöf vid ett seminarium nyligen. Detta faktum har gjort att väst – med USA i spetsen – haft ett mycket starkt intresse av att förhindra kaos i Ryssland, och därför mer eller mindre tvingat IMF att ge lån, och nya lån, trots alla brutna löften från ryssarnas sida.

Anledning till ödmjukhet

Erik Berglöf erkänner idag att det finns anledning till ödmjukhet. Det institutet han leder, Site (Stockholm Institute of Transition Economics, tidigare Östekonomiska Institutet), har varit rådgivare i olika omgångar, inte minst under den tidigare chefen Anders Åslund, som var mycket aktiv i kulisserna bakom den första reformregeringen under Jegor Gaidar.»Det är lätt att dras med i optimism när man så gärna vill att det ska gå bra«, konstaterar Erik Berglöf idag.

Å andra sidan har alla råd inte följts av ryssarna. Det gäller framför allt råden om förändringar i den reala ekonomin. »Mikro är mycket svårare. Det kräver mycket folk över hela landet, medan makro kan göras av några få personer i Moskva«, konstaterar företagsforskaren David Brown vid Erik Berglöfs institut.

Sammanfattningsvis kan man nog ändå konstatera att alla goda råd och allt ekonomiskt stöd från väst har stjälpt mer än det hjälpt. Hur det hade gått om inte Asienkrisen smittat av sig är en annan fråga.