RED VALÖR: En trådlös halvledare

Journalister visar, liksom ansjovis, en påtaglig tendens attuppträda i illaluktande stim. Så även denna gång. Spänningen ibankens ålderstigna styrelserum gick inte att ta miste på, menså skulle ju den anrika institutionens gamle ledare ocksåpresentera sin efterträdare.

Den gamle ledaren öppnade en lönndörr i rummets kortvägg, utanannat sällskap än den vise ordföranden. Ett besviket puttrandegenomfor den mediala tomatsåsen.

Den gamle stegade taktfast fram till det breda podiet, loskade isamtliga mikrofoner och tog till orda:-Jag har haft en mycket intressant och rolig tid här i banken.Mina medarbetare har uträttat ett urstyvt jobb på sinarespektive kanter. Jag har varit fullt sysselsatt på min. Jaghar – hela tiden – sett som min viktigaste uppgift att intelägga mig i kreditprocessen, samtidigt som jag arbetade på attta fram en efterträdare.

Barometern i rummet visade ostadigt.

-När jag så tittat igenom chefsgarnityret i företaget, kunde jaginte annat än att konstatera att värdet av bankens aktie varosäkert. Men jag bangar inte för utmaningar, om man säger så.Och jag har ju en viss erfarenhet av ledarteknik från ettelektronikföretag strax söder om stan, om man säger så. Jagarbetade på. I tysthet. Och jag talade med ägarna. Efter desamtalen kunde jag inte mycket annat än att konstatera att manskulle få bära ut mig från min post. Men slutligen nådde jagändå mitt mål. Jag skall nu, mina damer och herrar presenteraden nye Verkställande Direktören för Banken. En ledare för 2001och framåt.

Den gamle flyttade omsorgsfullt på mikrofonerna och ryckte dengröna filten från podiet.

Tomatsoppan från tredje statsmakten exploderade. En dator! Enförbindligt leende dator i perfekt sittande kostym! Enbankmaskin med perfekt lagd sidbena!-Mina damer och herrar: Möt WAL. Den slutgiltiga bankmaskinen.En sjundegenerations-produkt. Silentium! Presentera dig, WAL,äskade den gamle.-God middag, kära murveloider. (Datorn talade med förvånansvärtnaturtrogen stämma, dock med stark stockholmsk brytning.) Jagkommer i fred. Det är en utmaning som jag är stolt och tacksamöver att få axla i en fin och mäktig bank, som har allaförutsättningar för att utvecklas vidare för de anställdas, deaktieägandes och mina skapares bästa. En stor förmån – och ettprivilegium, inte minst. Jag vill också tacka (Den gamletofflade diskret till den välpolerade plåtnicken.)

-Är det någon som har några frågor till WAL?-Hur ser du på den misslyckade fusionen med Dahlbanken?-Det är en fråga för den tidigare, alltjämt pågående men likvälavgående ledningen.-Men vill du återuppta samtalen?-Det är en för tidig fråga att ställa. Det är en fråga som fåranstå tills den pågående ledningen, det vill säga jag själv, harinstallerats. Tekniskt sett kommunicerar jag väl i alla miljöer.Jag behärskar såväl inhemskt som internationellt protokoll. Ochmed mitt utmärkta minne för portkoder kan jag öppna de flestadörrar.-Vad ser du som din viktigaste uppgift?-Det är en ägarfråga. I så måtto att ägarna tillsätter VD.-Hur ser du på konkurrensen på marknaden?-Det är en strategisk fråga. Jag är mycket stolt över att fåemotta den sortens frågor.-Ämnar du besvara min fråga?-Det är en uppföljningsfråga.-Du vill alltså inte svara på frågan?-Det är en typisk journalistfråga.-Men kan du säga någonting om var du tycker att banken står nu?-Det är nästa fråga. Ett privilegium som jag skapats för atthantera. Tacksamt.

-Nåt kan du väl avslöja?-Jag tror att bankens framtid i mycket hög utsträckning liggerpå det tekniska området, och kommer outtröttligt att jobba påpersonalens vidare utveckling i den riktningen.-En bank full av WAL-robotar?-Det är en öppen motfråga. Jag är tacksam, stolt, hedrad ochprivilegierad över att ni kom till dennaoutputöverföringssession. God middag, pennskaft.