Rosen som vissnade
Det hade varit en besvärlig tid för statsministern. De senaste månaderna hade vinster-i-välfärden-frågan, Saudiaffären och höjda arbetsgivaravgifter fått näringslivet på krigsstigen. Nu, några dagar före vårbudgeten, skulle Stefan Löfven ta tillbaka initiativet.
Han stod på scenen inför ett 30-tal journalister. Vid sin sida hade han näringsminister Mikael Damberg. De såg samspelta ut i sina mörka kostymer. Satsningen hade fått rubriken ”Näringspolitisk offensiv”.
– Åtta år av försummelse har fått förödande konsekvenser. Sverige tappar i marknadsandelar runt om i världen, vi har aldrig haft ett sådant ras. Vi gör den här satsningen redan nu, för vi har inte råd att tappa mer i konkurrenskraft, vi måste helt enkelt vända det, sa statsministern innan han lämnade över till näringsministern.
Norrländska övergick i stockholmska när Mikael Damberg drog detaljerna. 71 miljoner kronor till nya och växande företag, 50 miljoner till stärkt innovationsklimat och 105 miljoner till exportoffensiv. Totalt 226 miljoner i år, en summa som växer till 315 miljoner årligen 2016–2019.
Om Löfven och Damberg hade hoppats på applåder, eller i alla fall att näringslivets missnöje skulle mojna, måste de ha blivit grymt besvikna. Skället snarast ökade i styrka.
Framför allt var insatserna för små. ”Regeringens ’näringspolitiska offensiv’ är försumbar när skatterna för småföretag samtidigt höjs med miljarder”, skrev intresseorganisationen Företagarna.
Dagens Nyheter tyckte att tillskotten mest liknade en kassakorrigering och påminde om löftena i valrörelsen att näringspolitiken skulle ge tillväxt och nya jobb, både i exportindustrin och i småföretagen.
Allra hårdast var kanske Dagens Industris ledarredaktör PM Nilsson. ”Löfven är tyvärr förbrukad i näringspolitiken”, skrev han.
Och allt som började så bra.
NEJ, NEJ, NEJ …
När stefan löfven valdes till partiledare befann sig Socialdemokraterna i fritt fall. Opinionssiffrorna sjönk som en sten och Håkan Juholts ställning som partiledare hade blivit ohållbar. Till slut insåg han det själv och meddelade sin avgång i ett kort tal på köpcentrumet Flanaden i hemstaden Oskarshamn. Redan nästa dag, söndagen den 22 januari 2012, samlades partiets verkställande utskott. Nu var goda råd dyra. Sundström, Jämtin, Pagrotsky – favoriterna hade tackat nej på löpande band.
I boken Humlan som flyger av Lena Hennel och Lova Olsson berättas hur LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin under en kylslagen promenad vid midnatt, på hemväg från mötet, försöker övertala Stefan Löfven att ta uppdraget. Löfven säger nej. Men partiet ger sig inte. Tidigare statsministern Ingvar Carlsson försöker, LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson försöker. Dagen efter är det S-veteranerna Sven-Erik Österberg och Heléne Fritzon som bearbetar den motvillige Metallbasen. Fritzon har satt sig så att vägen till dörren är avskuren. Stefan Löfven glider längre och längre ner i stolen, till slut är han nästan nere vid golvet.
– Det där var ett uttryck för att det kom över honom, att ”det kan vara möjligt att jag är den som ska leda det här landet”, säger Fritzon i Humlan som flyger.
När dagen var slut hade nej blivit ja. Stefan Löfven tog jobbet.
Socialdemokraterna har aldrig förr haft en ledare som varit så politiskt orutinerad. Löfven hade aldrig varit minister, aldrig suttit i riksdagen. Men på andra sätt var han perfekt. Klockren klassbakgrund, uppvuxen i ett arbetarhem i röda Ådalen, svetsare på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, stabil och respekterad, förhandlingskunnig som få efter alla år som fackförbundsledare.
Och så fanns en fördel till: Stefan Löfven gillade och förstod sig på näringslivet. Under åren som ordförande för IF Metall hade han byggt upp ett brett kontaktnät. I kretsen ingick Volvos och Scanias vd:ar Leif Johansson och Leif Östling. Särskilt väl verkar han gått ihop med Investors vd Börje Ekholm. Löfven var en ofta sedd gäst i Wallenbergarnas representationsvilla Täcka udden på Djurgården, och Metall bjöd Investorledningen till Norra Bantorget.
I Humlan som flyger säger Börje Ekholm att Löfven har stor förståelse för näringslivets synpunkter. Han har bilden av att Löfven ligger långt till höger inom Socialdemokraterna.
– Jag undrar ibland om han inte lika gärna kunde vara en ny moderat, även om han aldrig skulle kunna vara det rent känslomässigt. Hans engagemang för ett starkt näringsliv är genuint, säger Ekholm i boken.
Ekholm var långt ifrån ensam. I början av 2012 konstaterade Affärsvärlden att industrins titaner stod i kö för att hylla Löfven. ”En trovärdig och klok person”, sa Michael Treschow, numera ordförande i livsmedelsjätten Unilever och med många år i Ericsson och Atlas Copco innanför västen. ”Han förstår värdet av att industrin har rätt förutsättningar”, sa Industrivärdens ordförande Sverker Martin-Löf.
Och dessa hyllningar är inte konstiga. Stefan Löfvens engagemang för näringslivet löper som en röd tråd genom intervjuer och tal.
– Jag tycker att tv-serien av Wallenbergs var en påminnelse om att både kapitalet och arbetet behövs, sa han i en intervju i Affärsvärlden redan 2007.
Och sju år senare, i samma tidning:
– Jag förstår marknaden. Jag, om någon, har tillbringat många timmar i det privata näringslivet och förstår det bättre än flera andra. Vi behöver samverkan och jag vet att många i näringslivet vill ha det.
Löfven och Ekholm. Socialdemokraterna och näringslivet. Staten och kapitalet. Så byggdes Sverige.
I NATIONENS INTRESSE
Om stefan löfven hade ett uppdrag som var viktigare än något annat så var det att ena partiet efter Juholt-kaoset. Och kongressen i april 2013, då Löfven formellt valdes till ordförande, visade upp en enad fasad.
– En och annan tyckte nästan det var nordkoreansk nivå. Alla applåderade ledaren och det blev inte mycket offentlig debatt, sa statsvetaren Ulf Bjereld.
Nog för att det fanns stridsfrågor: vinster i välfärden och vapenexport till exempel. Stefan Löfven hade ett år tidigare avfärdat kravet på vinstförbud med orden ”det låter sig inte göras”. Och vapenexporten behövdes av säkerhetspolitiska skäl. Men för att visa att partiet skulle kunna visa upp en enad front hade Löfven pratat ihop falangerna bakom kulisserna.
Näringslivet kanske inte ställde sig i givakt och ropade ”Honom ska vi ha” när Löfven valdes. Men jämfört med den dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt, så framstod ändå den nyvalde S-ledaren som en klok och uppriktig person som man kunde resonera med. Reinfeldt hade kallat Svenskt Näringsliv för ”ett särintresse” vid Moderaternas partistämma 2011, något som fick organisationens vd Urban Bäckström att gå i taket. ”Det är ett slag i ansiktet. Nu räcker det”, rasade Bäckström i Aftonbladet. Även finansminister Anders Borg hade visat sig ointresserad när direktörerna framförde önskemål.
Det var att lämna öppet mål till Stefan Löfven. Några månader senare talade den då nyvalde partiledaren på Svenskt Näringslivs framtidsmöte. Han ville ha en dialog om näringslivets behov och konkurrenskraft.
– Det, mina vänner, det är inte ett särintresse, det är ett samhällsintresse, sa Löfven som senare skulle upprepa poängen i Almedalen.
Stefan Löfven byggde broar. Och han samlade ihop sina egna. Det var ett till synes samlat parti som styrde mot valrörelsen ett år senare.
Men en och annan började ana oro. Svenskt Näringslivs Urban Bäckström hade hört vad kongressen sagt om att kraftigt begränsa vinsterna för välfärdsföretag.
– Den värsta inskränkningen av fri företagsamhet sedan löntagarfonderna, varnade Bäckström i Dagens Industri.
Och ett par månader senare intervjuades Investors ordförande Jacob Wallenberg i Financial Times.En rödgrön seger kan få entreprenörerna att lämna landet eller välja att göra något annat, varnade industrimannen.
VINDARNA VÄNDER
Den 19 september 2014 var Socialdemokraterna tillbaka vid makten efter åtta år. Fast valresultatet blev ändå en liten besvikelse. Ett halvår tidigare hade S och MP tillsammans fått 44 procent i Sifos väljarbarometer, medan alliansen samlat ihop 39 procent. Men några veckor före valet började försprånget ätas upp, och fort gick det. När siffrorna summerades på valnatten hade särskilt Miljöpartiet underlevererat – partiet backade till och med jämfört med fyra år tidigare – och den kommande S+MP-regeringen skulle behöva stöd av Vänsterpartiet för att vara större än Alliansen i riksdagen.
Det var första gången på 57 år som Socialdemokraterna satte sig i en koalitionsregering. Men de tunga ministerposterna lade S själva beslag på. Näringsminister blev Mikael Damberg. Det Löfven saknade i politisk rutin kompenserades gott av 43-åringen från Solna. Han hade bland annat varit sakkunnig hos Göran Persson innan han blev ordförande för SSU. Och han satt i kommunfullmäktige i Solna i över tio år innan han kom in i riksdagen 2002. Under åren då Löfven var partiordförande men saknade riksdagsplats fick Damberg rycka in och ta partiledardebatterna. Redan vid debuten sommaren 2012 hävdade han att alliansregeringen var passiv och bråkade med näringslivet i stället för att hjälpa företagen.
Damberg, som även han anses stå till höger inom S, har en stark position. Inflytandet kan komma väl till pass. När tidningen Ny Teknik frågade hur han bemöter kritiken att den ”näringspolitiska offensiven” i vårbudgeten var på tok för liten, svarade Damberg:
– Näringspolitiken är bara en liten del av regeringens politik. Man måste ha ett helhetsperspektiv och vi gör stora satsningar på andra områden som är viktiga för företagen. Bostadsbyggande, järnväg och utbildning, till exempel.
Stefan Löfven var inte det minsta intresserad av att ta med Vänsterpartiet i regeringen, det hade han utan krusiduller meddelat en snopen Jonas Sjöstedt. Men V lyckades i alla fall få gehör för sin hjärtefråga. I oktober presenterades överenskommelsen om vinster i välfärden. Oppositionen och näringslivet rasade.
Och nu röt även Investors Börje Ekholm till. Vid en lunch med Svensk-amerikanska handelskammaren i New York sa han till Svenska Dagbladet:
– Vad man gjort är att man har skapat osäkerhet. Du har diskussioner om Bromma, du har diskussioner om Förbifart Stockholm, du har diskussioner om vinster i välfärden, du har energipolitiken och friskolan. Och osäkerhet är aldrig bra för företagen och företagens investeringar.
– Vem som företagare vill investera på 20 års sikt om det är oklart vad som händer fram till nästa val? Och kan det bli retroaktivt också? För ta vinst i välfärden-frågan, det blir ju en retroaktiv förändring. Plötsligt skapar du en osäkerhet i investeringsklimatet, och det är allvarligt.
Regeringen och Stefan Löfven hade det inte så lätt. Budgeten röstades ner sedan Sverigedemokraterna tagit alla på sängen. Stefan Löfven aviserade nyval. I stället slöts decemberöverenskommelsen och regeringen kunde fortsätta regera – men med Alliansens budget. Deras egen vårvariant fick vänta till april.
I mars tillsattes så den stora vinst i välfärden-utredningen. Och motståndet var inte mindre högljutt nu. ”DDR” och ”Förakt mot företag” var några av omdömena. (Affärsvärlden beskrev välfärdsbråket i nr 13/2015.)
Knappt hade dammet lagt sig förrän det var dags för nästa konflikt. Men nu var det snarare ökensand som yrde.
DUBBELT MOTSTÅND
Den 29 januari fick Stefan Löfven en fråga i riksdagen. Jonas Sjöstedt undrade hur regeringen tänkte göra med samförståndsavtalet med Saudiarabien. Avtalet skulle gå ut i maj och om det inte sades upp skulle det förlängas ytterligare fem år.
– Regeringen har sagt att avtalet ska förhandlas om, svarade statsministern.
Det blev startskottet för ett av de mer turbulenta händelseförloppen i svensk politik på senare år.
Avtalet ingicks 2005 under regeringen Persson sedan Saudiarabien hade köpt Saabs och Ericssons radarövervakningssystem Erieye, en order värd många miljarder kronor. Som motprestation ville Saudiarabien att Sverige skulle hjälpa till att bygga upp landets vapenindustri. Avtalet banade väg för ytterligare ett projekt – en vapenfabrik i öknen.
Regeringen Reinfeldt som tillträtt 2006 var inte bekväm med fabriken – den stred sannolikt mot svensk lag om vapenexport – och avbröt projektet till saudiernas irritation. Vice försvarsministern prins Khaled bin Sultan skrev till försvarsminister Sten Tolgfors (M) och bad honom lösa situationen.
Enligt boken Saudivapen av SR-journalisterna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman skickades ytterligare ett brev till Tolgfors, hemligstämplat och dittills okänt. Det var från Saabs ordförande Marcus Wallenberg som hade träffat prinsen och var orolig.
”Jag kan konstatera att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig /…/Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt /…/ annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden, inte minst Erieye, kan hamna i farozonen”, skrev finansmannen.
Nu blev det fart på regeringen. Saudiarabien var en av Sveriges viktigaste handelspartner i regionen och arbetet med vapenfabriken återupptogs. Att den statliga myndigheten FOI skulle leda projektet var så känsligt att det kom att ske genom ett bulvanföretag. När affären avslöjades 2012 ledde det till Tolgfors avgång. Men då hade samarbetsavtalet redan förnyats 2010 och löpte i ytterligare fem år, trots att både Folkpartiet och Kristdemokraterna var emot.
Men nu var det alltså dags igen. Statsministern ville förlänga, det hade han sagt i riksdagen. Han fick omedelbart mothugg. Ledande miljöpartister var emot. Partiet har starka rötter i fredsrörelsen, vill avveckla vapenexporten över huvud taget och Saudiarabien var långt ifrån någon önskepartner. Till saken hör att statsministern och näringsministern precis hade hunnit presentera regeringens nya exportstrategi. Länder som Saudiarabien skulle prioriteras; det kunde vara ett sätt att sälja in demokratiska idéer.
En hård strid mellan S och MP väntade. Men vad värre var: Löfven mötte dessutom motstånd bland sina egna. Sidoorganisationerna SSU, Socialdemokrater för Fred och Solidaritet och kvinnoförbundet krävde att avtalet skulle brytas.
Då gav sig ännu en spelare in på banan.
BJÖRNTJÄNSTEN
Den 6 mars skrev 31 svenska näringslivstoppar en artikel på Dagens Nyheters debattsida. ”Sveriges trovärdighet som handelspartner står på spel”, löd rubriken. Artikeln argumenterade för att inte bryta avtalet, det skulle äventyra Sveriges rykte som samarbetspartner. Bland undertecknarna fanns Jacob Wallenberg, Leif Johansson, Lars Östling, Annika Falkengren, Cristina Stenbeck, Stefan Persson, Börje Ekholm, ja, det mesta av vad Sverige kan uppbringa från näringslivets högsta sfärer.
Att näringslivseliten samfällt ger sig in i en politisk fråga är sällsynt.
– Det är väldigt ovanligt. De är inte vana att agera i det här offentliga rummet, det blir lite yrvaket, säger professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld som tror att några ångrade sig efteråt.
– Om avsikten var att stötta Stefan Löfven var det fel tänkt. Det blev en björntjänst.
Initiativtagare till artikeln var Investors ordförande Jacob Wallenberg. Han hade mejlat ett 40-tal toppnamn och bett om deras medverkan ”i ett angeläget ärende”. Ett utkast till artikeln bifogades. Mejlet, som också undertecknades av Leif Johansson, beklagade de pressade tidsramarna, men respons behövdes redan samma dag eftersom frågan hade blivit akut. ”Vi skulle varmt uppskatta om Du medverkar som undertecknare.”
Senare skrev Svenska Dagbladet att Stefan Löfven kände till och uppmuntrade debattartikeln. Han höll med om vad som stod där och ska ha sett det som en sista möjlighet att rädda avtalet. Men effekten blev inte den förväntade. Löfven fick ge sig.
Mörkret hade fallit över Majdantorget i Kiev där statsministern lagt ner nejlikor för att hedra offren för det folkliga upproret.
– Det stämmer att avtalet kommer att avbrytas. För oss har det varit klart en tid, sa Stefan Löfven inför ett tiotal mikrofoner.
Jacob Wallenberg var inte glad.
– Konsekvenserna kan bli kännbara under lång tid framöver och i potten ligger jobben i svenska exportföretag, vårt välstånd och möjligheter att påverka genom dialog, sa Wallenberg.
ÖKENSTORMEN
där hade saudiaffären kunnat stanna om det inte hade varit för att frågan redan hade fått storpolitiska dimensioner. Utrikesminister Margot Wallström hade i riksdagen kritiserat bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien och nu kom händelserna slag i slag. Wallström stoppades med kort varsel från att hålla ett tal inför Arabförbundet, ambassadörer kallades hem, Saudiarabien slutade ge affärsvisum åt svenskar och 57 stater i arabvärlden förenades i kritik mot Sveriges utrikesminister.
Det hela blev en mardröm för ett exportberoende näringsliv. Men det är också en mardröm för en statsminister som värnar om detsamma. Regeringen hade krismöte med företrädare för industrin. Och kungen erbjöd sin hjälp. Carl XVI Gustaf hade varit i Saudiarabien så sent som i januari där han tillsammans med Mikael Damberg representerade Sverige vid minnesceremonin för den avlidne saudiske kungen.
Det hela lugnar ner sig först när sändebudet Björn von Sydow fick träffa tronföljaren Salman bin Abdulaziz al-Saud och överlämna två brev, ett från statsministern och ett från kungen. Saudiarabien uppfattade det som att Sverige bad om ursäkt.
Att turbulensen blev så stor som den blev och att regeringen tappade kontrollen kan ha berott på att allt drog ut på tiden.
– Det tog för lång tid. Regeringen borde ha klarat av att sköta processen snabbare. Att det gick så långsamt ledde till att Saudiarabien förödmjukades offentligt, säger Ulf Bjereld.
Dagens Nyheter skrev att folk i partiet tyckte att de kände igen den fackliga förhandlaren i hanteringen, han som alltid tror på en medelväg – även när den inte finns. Stefan Löfven är ingen Göran Persson som bara kör över rörelsen.
SIDA VID SIDA
Näringslivet och socialdemokratiska regeringar har inte alltid älskat varandra, men Sveriges resa från fattig håla i industrialismens periferi till modern välfärdsstat är i mycket historien om hur arbetet och kapitalet har gått hand i hand. Båda har tjänat på det. Företagen har fått goda villkor och fred på arbetsmarknaden. Det statsbärande partiet kunde bygga ett välstånd för de många.
På 1930-talet ledde samförståndet till det berömda Saltsjöbadsavtalet mellan arbetsgivarna och LO. Omvärlden förundrades över hur Sverige hittade en kompromiss mellan ytterligheter. Emellanåt har motpolerna också hittat varandra på ett personligt plan.
Näringslivets portalfigur under efterkrigstiden, Marcus Wallenberg (farfar till namnen, Saabs ordförande i dag), hade en direktkanal till statsminister Tage Erlander. Eller kanal och kanal; Wallenberg marscherade helt enkelt in på statsministerns kontor med paraply, hatt och rock och sa vad han hade på hjärtat. På 1950-talet kunde det vara räntepolitiken han ville få ledtrådar om, på 1960-talet var han rasande över Olof Palmes kritik av Vietnamkriget. Erlander har berättat hur Wallenberg kunde ringa mitt i natten med olika idéer på hur samhällsproblem skulle lösas.
Men under 1970-talet blev relationen mellan Socialdemokraterna och näringslivet alltmer spänd. Och att partiet förknippades med radikala socialistiska experiment bidrog till att det förlorade två val i rad, 1976 och 1979. Dessutom lämnade framstående svenska företagare landet, däribland Ingvar Kamprad och familjen Rausing.
Näringslivets folk har inte haft för vana att gå man ur huse för att demonstrera. Men den 4 oktober 1983, ett år efter att Socialdemokraterna hade återvunnit regeringsmakten, var det dags. Tiotusentals människor samlades i Humlegården i Stockholm för att demonstrera mot löntagarfonderna. Per T Ohlsson skriver i sin bok Svensk politik att partiledaren Olof Palme tassade som på glödande kol i frågan och försökte förhala det hela.
När fonderna till slut infördes 1984 var de urvattnade. Och efter de borgerligas valseger 1991 fördes pengarna över till pensionssystemet och till forskningsstiftelser. De försök som gjordes att begränsa kapitalismen på 1970- och 1980-talet slog helt enkelt inte särskilt väl ut. Sverige har helt enkelt vuxit när staten och kapitalet har gått sida vid sida.
RÄVSAXEN
Kanske är det inte så konstigt att näringslivets känslor för Stefan Löfven har svalnat. Ulf Bjereld påpekar att Löfven tillträdde efter en turbulent tid, efter Håkan Juholt och Mona Sahlin.
– Stefan Löfven stod för stabilitet och kunde näringslivssfären. Det fanns väldigt stora förhoppningar. Näringslivet hade kanske byggt upp ett önsketänkande. Politiken ska ju vara förankrad i partiet också.
Journalisten och författaren Niklas Ekdal säger att Stefan Löfven är fången i sitt partis motstridighet.
– Och han är ännu mer fången i den här regeringskoalitionen. Miljöpartiet är inte alltid lätta att förstå sig på, plus att han har blivit beroende av V. Han sitter i en rävsax.
– Men han kunde ha varit tuffare själv. Göran Persson fick skäll för att han var för stark, medan Löfven verkar hålla med den han senast pratat med. Ett exempel är Saudiaffären där han blev överkörd av andras viljor. Ett annat är vinster i välfärden-frågan där V har fått mycket inflytande.
Men Ekdal tycker inte att det finns något som tyder på att Löfvens regim skulle vara mer näringslivsfientlig än tidigare S-regeringar.
– Knappt i jämförelse med Alliansregeringen heller. Det som gjort att det gått så bra för Sverige var reformerna i början av 1990-talet och där var S högst delaktiga. Konstigt nog är det inget de skryter om. Reformerna rättade till gamla misstag från 1960–1970-talet. Det var rätt imponerande.
De egenskaper som gjorde Stefan Löfven så framgångsrik i den fackliga världen kan vara desamma som spelar honom spratt i politiken. Ingen betvivlar hans goda vilja; Expressen kallade honom ”en hyvens person”. Men tidningens ledarsida skriver också att han underskattar svårigheterna i de uppgifter han måste hantera med följden att vi får ett svagt och undflyende ledarskap. På arbetsmarknaden kan de flesta låsningar lösas genom att parterna möts någonstans i mitten. I politiken är vissa frågor binära; det går inte att kompromissa utan man måste välja det ena eller det andra. Som Saudiavtalet.
HOPPLÖSHET OCH KATASTROF
Så vad kan regeringen göra för att bygga upp förtroendet igen? Ulf Bjereld säger att man först måste kunna regera över huvud taget. Trots vårbudgeten handlar det fortfarande mycket om att administrera Alliansens budget.
– Man måste skaffa sig regeringsutrymme och föra en politik som är förutsägbar. Gärna ett blocköverskridande samarbete som man sagt att man strävar efter.
Men Stefan Löfven skulle också kunna göra något helt annat. Niklas Ekdal har en radikal idé.
– S skulle kunna göra vad Moderaterna gjorde, fast tvärtom. Bli det det ”nya företagarpartiet”. Det skulle vara smart politik och täppa till möjligheterna för Alliansen. Visserligen skulle det vara svårt att omvända V, men MP skulle kunna vara med på båten. Per Bolund (finansmarknadsministern, reds anm) låter ju som vilken folkpartist som helst.
Niklas Ekdal påminner också om att i stort sett alla statsministrar ifrågasätts i början. Tage Erlander ansågs helt hopplös, sedan satt han i 23 år. Reinfeldt sågs också som en katastrof när han var ny och den ena ministern efter den andra föll bort på någon skandal.
– Stefan Löfven framstår som väldigt sympatisk och lyssnande. Han får hyfsat höga siffror. Han har säkert ett ärligt uppsåt. En sida är att han är lite mjuk och ibland vikt ner sig, men goda och dåliga sidor kan hänga ihop.
– Om han har lite tur och sköter sig har han potential att bli folkkär.
Kanske. Men till att även bli älskad i styrelserummen igen har han mycket långt kvar.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
