Striden om Sapa

Det är två veckor sedan den norska råvarutillverkaren Elkem oväntat köpte 32 procent av aktierna i Sapa. Elkem kom över aktieposten genom att köpa SEB Fonders och stora delar av 4:e AP-Fondens aktier till 20 kronor över gällande aktiekurs.

Affären har fått blygsamt utrymme i svenska media. Desto större har intresset varit i Norge. På hemmaplan har Elkem klätt på sig storstövlarna och talar gärna om för norska tidningar att man kräver två styrelseposter samt att Elkem ska ta det industriella ansvaret för Sapa.

Volvochefen lämnar

Samtidigt har kommentarerna från Sapas företagsledning och dess större aktieägare varit minst sagt försiktiga. En vecka efter Elkems intåg meddelade Volvochefen Leif Johansson, och tillika Sapas styrelseordförande, att han lämnar styrelsen.

Det är för en utomstående omöjligt att bedöma om Johansson tvingats bort från styrelsen, om han avgått av fri vilja i sympati med Elkem eller om Johansson valt att lämna styrelsen för att slippa ta strid för endera parten.

Från Volvohåll säger man att Leif Johanssons beslut att avgå inte har något samband med att Elkem blev storägare, utan att Johansson under en längre tid har planerat att lämna styrelsen. Sapas styrelse har emellertid inte föreslagit ny ordförande, vilket annars är brukligt.Såväl Sapas ledning som styrelse borde bekymras över att bolaget nu får en leverantör som huvudägare. Det är nämligen upplagt för konflikter på i stort sett alla nivåer i företaget.

Dubbla lojaliteter

Lyckas Elkem besätta två styrelseposter på bolagsstämman är risken för dubbla lojaliteter och intressekonflikter stor. Troligen kommer de norska representanterna se till Elkems bästa när de sitter vid Sapas styrelsebord, medan övriga styrelsemedlemmar kommer att sätta Sapa i första rummet. I värsta fall kan oenighet leda till att styrelsen blir handlingsförlamad. I praktiken kan Elkems styrelserepresentanter få inflytande över om vinsterna ska hamna hos leverantören Elkem eller hos köparen Sapa.

Sapas aktieägare bör också oroas över att bolagets övriga leverantörer rimligen känner sig åsidosatta. Det kan i förlängningen leda till att dessa leverantörer höjer priset eftersom Sapa inte längre kommer att betraktas som en viktig kund, nu när långsiktigheten i samarbetet på goda grunder kan ifrågasättas. Det hela är ett bra exempel hur olyckligt det kan bli med ägarsamband mellan underleverantör och kundföretag.

Sapa är särskilt utsatt eftersom bolaget, till skillnad från andra profilföretag, har valt att inte tillverka sitt eget aluminium. Det betyder att bolaget är i behov av extra nära samarbete med underleverantörerna.

Det finns även andra bekymmer med Elkems intåg. Ur aktieägarnas perspektiv är risken stor att Sapa blir en »död« aktie som kommer att leva en tynande tillvaro.

Det spelar ingen roll om Sapa fortsätter att öka vinsten. Analytikerna får svårt att sälja in aktien till placerarna och det enda som i framtiden lär sätta fart på Sapas aktiekurs är spekulationer om att Elkem eller dess huvudägare, det amerikanska aluminiumföretaget Alcoa, lägger ett bud på bolaget.

Sverige införde 1999 budplikt just för att undvika att börsbolag fick nya ägare som tog kontrollen över bolagen utan att de övriga aktieägarna fick betalt i form av en budpremie. Budplikten, vars gräns går vid 40 procent av ägandet, har inte hindrat Elkem från att köpa makten i Sapa. Därmed har budplikten återigen visat sig verkningslös. Elkem visar nämligen tydligt att man kan ta makten i ett företag utan att äga 40 procent av aktierna.Sapa-Elkem-affären försvåras av att Alcoa är största ägare till Elkem. Alcoa och Sapa är konkurrenter på i stort sett samtliga marknader i världen. Sapa har därmed, åtminstone indirekt, fått sin argaste konkurrent mycket nära inpå sig.

Tio procent vardera

Affären sätter också fondernas ägarmakt under luppen. SEB, 4:e AP-fonden och Öresund har sedan ett par år varit Sapas klart dominerande ägare med knappt tio procent av aktierna vardera. När två av de tre förvaltarna nu säljer med en kortsiktig vinst på 20 kronor per aktie visar de berörda fonderna att de kan vara mycket flyktiga ägare.

Förvisso måste förvaltarna prioritera avkastningen. Men när fonderna, som i fallet med Sapa, blir största ägare utvidgas deras ansvar till att också omfatta företaget och inte bara fondandelsinnehavarna. Ett sådant, mindre kortsiktigt, agerande kan också på sikt ge väl så god värdeutveckling. Det borde vara rimligt att ställa större krav på fondförvaltare med stora innehav än på små aktieägare. När fonderna är största ägare eller äger mer än tio procent bör de agera som industriella ägare med ansvar för företagets verksamhet och inte bara som finansiella ägare.Detta är en diskussion som förs alldeles för sällan. Samtidigt blir frågan allt hetare i takt med att fonderna stärker sin makt över aktiemarknaden.

Sapa är just nu inne i en period när företaget är i behov av stabila ägare. Bolagets balansräkning är skral efter ett antal förvärv samtidigt som försäljningen av folieföretaget Eurofoil fick nobben av EU:s konkurrensmyndighet. Om Sapa ska göra ytterligare förvärv, vilket är i linje med företagets strategi, är det möjligt att bolaget behöver ägarkapital.