Styrelserummen öppnas

Visserligen klagar institutionerna fortfarande på bristande resurser. Och visst framstår det lilla garde ägarstyrningsspecialister som anställts av fondbolag, försäkringsjättar och andra institutioner som litet och delvis ganska oerfaret i relation till uppgiften. Men förändringen jämfört med för fem år sedan är ändå stor.

Därför ska det bli extra intressant att se hur styrelserna kommer att ändras på de många bolagsstämmor som nu börjar. Redan har en del förslag till ändringar kommit.

Innofficiella komittéer

Två saker har hänt. För det första att institutionerna verkar ha engagerat sig på bredare front i nomineringen av nya styrelser och att detta arbete har formaliserats. Visserligen finns det bara formellt stämmovalda nomineringskommittéer i en handfull bolag men det verkar finnas inofficiella sådana i majoriteten av bolagen på till exempel A-listan. Sedan några veckor tillbaka har ju till och med Ericsson en nomineringskommitté, den första officiella i ett bolag där familjen Wallenberg är med och har makten. I den sitter både Roburs chef Anders Ek och Alectas (före detta SPP) Lars Otterbeck.

För det andra har antalet personer som sysslar med ägarstyrning hos institutionerna blivit fler. Från början var det ett arbete som utgjorde en bisyssla på toppchefsnivå. Det började med tillsättningen av ny styrelse i Volvo 1994 sedan institutionerna satt stopp för fusionen med Renault. I den nomineringskommittén, den första i sitt slag, satt bland andra Bo Eklöf, då VD för SPP, Björn Wolrath, då VD för Skandia och Thomas Halvorsen, VD för Fjärde AP-fonden. Så småningom myntades begreppet »de fyras gäng« om cheferna för SPP, Fjärde AP-fonden, Trygg och Skandia. Det var hos dem som till exempel familjen Wallenberg förankrade sina styrelseförslag.

Ägarstyrningsskrået

I dag finns det en hel grupp tjänstemän på lägre nivå hos institutionerna som sysslar med ägarstyrning, en del på deltid i samband med sin förvaltning, andra på heltid. Därmed börjar plötsligt institutionell ägarstyrning få karaktären av ett eget skrå. Till det hör Ramsay Brufer på Alecta, Marianne Nilsson på Robur, Caroline af Ugglas på Skandia, för att bara nämna några.De deltar i nomineringsarbetet till styrelser, de talar öppet och villigt om ägarstyrning och de har på senare tid citerats flitigt i pressen.

Samtidigt sker det förändringar på chefsnivå. Inte nog med att SEB och Föreningssparbanken, som ju äger Robur, går samman. Det har också skett flera personförändringar. Bo Eklöf har ersatts av Lars Otterbeck som VD för Alecta. Otterbeck har tidigare haft olika chefsjobb inom Johnsongruppen. Anders Ek från SPP har efterträtt, efter diverse turer, Anders Lannebo, på Robur. På SEB drivs ägarstyrningsfrågorna numera av Björn Lind.

Detta påverkar också ägarstyrningen. Ett tecken på det är att Anders Ek lär komma att engagera sig mer i nomineringsarbetet än sin företrädare, Anders Lannebo som drev linjen att fonderna inte skulle engagera sig för då skulle de inte stå fria att sälja sina aktier när som helst, »kunna rösta med fötterna«.

Summa summarum; tjänstemännen rycker fram. Den förändringen är viktig, både för aktieägarna, bolagen och för Sverige. Tillsammans representerar de svenska institutionerna, det vill säga försäkringsbolag, fonder och likande, i storleksordningen en femtedel av värdet på den svenska börsen. Lägg till detta att utlänningar, som hittills knappt engagerat sig alls i styrningen av företagen, står för kanske över 40 procent, så framstår det tydligt vilken stor makt de svenska institutionerna har.

Vad får då institutionernas ökade ansvarstagande för konsekvenser?

Till att börja med ska konstateras att utvecklingen är oundviklig. Bakgrunden är välkänd: Det stora inflödet av pengar i hela västvärlden till fonder och försäkringsbolag har lett till att de gamla ägarnas makt krympt relativt sett, en process som i till exempel Wallenbergs fall skyndats på av avreglering och globalisering. Därför har det uppstått ett maktvakuum.

Fylla ett vakuum

I USA och Storbritannien börjar nu institutionerna själva försöka fylla detta vakuum. Faktiskt verkar de svenska institutionerna vara tidigt ute. Kanske beror det på vår gamla svenska ägarkultur med klar åtskillnad mellan styrelse och det operativa. Kanske på att vi är ett litet och homogent land där folk har lätt att samarbeta.

Men är institutionerna bra på ägarstyrning, frågar sig skeptikerna.Nej, säger många av dem som varit med länge. Tjänstemännen är alltför präglade av finansanalys och de kan för litet om industri och ledarskap. Det var bättre förr. Då fanns det kunnande om industri och företagsledning bland dem som utsåg styrelser.

Nya nätverk

Så är det kanske. Makten i Sverige utövades förr av banksfärer där motivet från början var att generera affärer åt den egna banken. Senare, när bolagen växte ifrån bankerna, kom det i stället att handla om makt och ansvar.

Styrelserna utsågs för det mesta av ett litet gäng makthavare i sfärerna. Många av dessa hade stor industriell erfarenhet och kunde säkert bedöma sådana egenskaper hos kandidaterna.

Företrädarna för det nya håller inte med om att det var bättre förr. När det är fler som arbetar med styrelserekryteringen blir resultatet bättre. Granskningen av styrelsens arbete blir mer formaliserad och urvalet blir större. De gamla sfärernas nätverk kompletteras med institutionernas.

Förr var det styrelseordföranden som föreslog styrelsens medlemmar. I dag samarbetar han oftast med flera representanter för huvudägarna. Mellan tre till fem personer, beroende på hur många storägarna är, brukar ingå i nomineringsgruppen. Oftast ingår styrelseordföranden. Det är viktigt för att skapa ett fungerande arbetslag, menar många. Kommittéerna vittjar heller inte bara sitt eget nätverk utan använder sig också av rekryteringsfirmor, särkilt när det gäller att hitta utländska kandidater. Kommittén utvärderar det pågående styrelsearbetet genom enskilda samtal med ledamöterna, analyserar bolaget och så vidare. Ofta jobbar den under flera månader.

En annan fördel, påpekar en inblandad, är att det är lättare för en kommitté än för ordföranden själv att byta ut en ledamot. Förr var det ordföranden som tvingades sparka någon som han ofta själv rekryterat, kanske till och med en bekant som han dessutom visste behövde styrelsearvodet. I dag kan kommittén säga upp en ledamot och hänvisa till ett gemensamt beslut.

Kanske öppnar kommittéerna också nya möjligheter att avlöna ledamöter. Hittills har styrelseledamöter främst fått betalt i form av fasta arvoden. Men flera faktorer har lett till ökade krav på andra typer av incitament, till exempel optioner. Delvis hänger det ihop med den ökade institutionella ägarstyrningen i sig. När styrningen blir mer teknokratisk blir också de personliga banden tunnare. Styrelseposter får mer karaktären av jobb och mindre av hedersuppdrag. Då vill de inblandade också ha bättre betalt.

En annan faktor är den ökade arbetsmängden. Högre tempo i affärsverksamheten och allt internationellare företag innebär att det krävs betydligt fler timmar per år för att sköta ett styrelseuppdrag.

En tredje faktor är antagligen de stora värdestegringarna på börsen i kombination med de stora förmögenheter som ett tag verkade vara på väg att skapas i framförallt IT-branschen. Delägande framstod som mycket attraktivt.

Mindre lojalitet

Det finns alltså en mängd fördelar med att institutionerna börjar ta sin makt på allvar. Men visst finns det också problem. Ett är antagligen lojaliteten. De som deltar i kommittéerna får tillsammans flera kandidater att välja på, men dessa blir å andra sidan mindre bundna till sina uppdragsgivare. Nätverket blir större, lojaliteten antagligen mindre.

Den nya gruppen makthavare skiljer sig från den gamla men den är lika homogen som denna, om än på ett annat sätt. De gamla brukade karikeras som ett gäng lojala industrigubbar som jagade eller spelade golf ihop. De nya kan i så fall häcklas för att vara produkter av samma finansanalysutbildning på Handelshögskolan och samma modelltro. Sifferanalys får en större roll inte bara för placeringsbeslut, utan också för ägarstyrning. Nästan alla de nya har verkat hela sitt yrkesliv i finansbranschen.

Problemen de tar upp när det gäller att hitta nya styrelseledamöter är också delvis desamma som de tidigare makthavarna brottats med; att hitta kvinnor och utlänningar.Ett annat problem som de institutionella makthavarna kanske måste fundera på är hur ofta en styrelse ska bytas ut. Ericsson är ett bra exempel. Kanske hade fler styrelseförändringar varit bra för aktiekursen men är det säkert att detta även hade varit bra för styrelsearbetet och därmed för bolaget?

Ett tredje problem, som dock de flesta Affärsvärlden talat med viftar bort, är av insiderkaraktär. »Nomineringsarbetet leder antagligen ibland till att de inblandade får information av insiderkaraktär«, påpekar en som själv sitter i flera kommittéer. Hur hanterar man det? Säkert kommer institutionerna fortsätta att utveckla formerna för ägarstyrningsarbetet och vilka resurser de satsar på det. Fortfarande råder det ju viss oenighet på finansmarknaden till och med när det gäller om nomineringskommittéer är något bra eller dåligt.

Aktiespararna gillar kommittéer

Aktiespararna driver kravet att alla bolag ska ha kommittéer och att de ska tillsättas på stämman. En del representanter för institutionerna tycker att kommittéer är bra och skapar klarhet och att sådana minskar risken för att styrelseordföranden får för mycket att säga till om.

Andra tycker att de av stämman valda kommittéerna är väl byråkratiska och krångliga och att sådana bara behövs i de bolag där ägandet är spritt, till exempel Volvo. Ett argument i sammanhanget är att ägandet kan ändra sig under året. Då blir den valda kommittén inte längre representativ. Rappakalja, invänder kommittéförespråkarna, då skulle det ju inte gå att utse en styrelse heller.

En annan fråga är om de utländska ägarna kommer att börja engagera sig mer. Hittills har de oftast valt att rösta med fötterna, det vill säga sälja sina aktier när de är missnöjda, men det har förekommit att de företrätts på stämmorna av biträden. Men till mer utbredd internationell institutionell ägarstyrning är det nog en bit kvar. Det skulle bli det slutgiltiga testet på om fondsamhället är den bästa av världar.