Sveriges miljardsatsning döms ut: ”Kalkylen går inte ihop”

”Det är här som magin sker”, säger Hedvig Paradis medan hon går in i Stegras vätgassal under bolagets kapitalmarknadsdag.

Hennes röst studsar mellan väggarna i den enorma industribyggnaden där stålets framtid ska ta form.

Längst in i rummet reser sig den första av sammanlagt 37 planerade elektrolysmoduler. En glänsande konstruktion nästan 40 meter lång och fem meter bred.

”Våran skönhet”, fortsätter Hedvig Paradis med blicken på modulen.

Hon är Stegras vätgaschef och berättar att det är tekniken framför henne som möjliggör bolagets planer på grönt stål: Vattnet från den intilliggande Luleälven, förädlat till ultraren vattennivå i en särskild anläggning, matas in i elektrolysörerna framför henne.

”Där delas vattnet upp i sina beståndsdelar – syre och väte.”

Vätet trycks ihop i kompressorer utanför hallen. Sedan förs det genom ett 750 meter långt rör till ett 145 meter högt reduktionstorn, där det ersätter kolet i stålproduktionen.

Denna vätgasanläggning utgör spjutspetsen av en teknik som blivit så central i Sveriges och EU:s klimatstrategi att den nu styr hela energipolitiken.

Men medan förespråkarna lyfter vätgasen som nyckeln till fossilfri industri, varnar kritikerna för en teknisk återvändsgränd som aldrig blir lönsam, ger mindre klimatnytta än andra alternativ och riskerar att leda till kapitalförstörelse av historiska mått.

Ska ersätta kolet

Om allt går enligt plan är Stegras anläggning i bruk 2026. Då blir det världens första vätgasdrivna stålverk, ett viktigt steg för en bransch som står för omkring 6–7% av de globala koldioxidutsläppen.

Bodenprojektet har hamnat på amerikanska MIT Technology Reviews lista över teknikgenombrott som väntas förändra världen.

Och affärsmodellen bygger på att erbjuda just det: stål med radikalt lägre utsläpp. Bland de som redan har tecknat avtal finns företag som Scania, Ikea och BMW. Priset ligger 25–35 % över konventionellt stål.

För att möjliggöra produktionen bygger Stegra vad som kommer att bli världens största vätgasanläggning. Totalt ska 100 000 ton vätgas produceras per år, med hjälp av 37 elektrolysmoduler.

På bussen från vätgasanläggningen förklarar Stegras VD Henrik Henriksson:

“Varje modul är en beprövad enhet. Tekniken i sig är inte ny – men omfattningen är det”, säger han till Afv.

Den nygamla klimaträddaren

Vätgas har använts sedan början av 1800-talet, då brittiska forskare visade hur elektricitet kan spjälka vatten till väte och syre – och hur gasen senare kan omvandlas tillbaka till energi i bränsleceller.

Men genombrottet kom inte som energibärare, utan som råvara i konstgödsel och raffinaderier. Där produceras vätgasen fortfarande med fossila bränslen.

Nu har vätgasen tack vare sin förmåga att både lagra och bära energi fått nytt liv som klimathopp. Mer exakt handlar det om fossilfri grön vätgas – producerad med förnybar el. Den lyfts fram som ett alternativ till kol, gas och bensin.

Redan under tidigt 2000-tal lanserade EU visionen om ett vätgassamhälle. Vätgasbussar testades i Stockholm och medier skrev om ”framtidens fordon” bestående av ”bussar som bara släpper ut vatten”.

Tekniken har även testats i hushåll för uppvärmning – och lyfts nu som lösning på ett av den förnybara elens lagringsproblem. När det blåser kan överskottet bli vätgas. Det kan sedan användas när vinden mojnar.

”Klimatomställningens schweiziska armékniv”

På grund av den gröna vätgasens många tillämpningar har Bill Gates kallat den för ”klimatomställningens schweiziska armékniv”.

EU-toppen Ursula von Der Leyen sade i ett tal till The Hydrogen Council 2021 att ”Ren vätgas är ett perfekt medel för att nå vårt mål om klimatneutralitet. Den kan driva tunga industrier, få våra bilar, lastbilar och flygplan att gå framåt, lagra säsongsbaserad energi och värma våra hem. Allt detta med nästan noll utsläpp.”

Och stödet från politiskt håll har inte stannat vid lovord.

2020 lanserade EU-kommissionen sin mest ambitiösa vätgasstrategi: producera 10 miljoner ton grön vätgas till 2030. För att nå målet krävs investeringar på upp till 470 miljarder euro – för elektrolyskapacitet, infrastruktur och mer förnybar elproduktion. Till 2050 är målet 500 gigawatt (GW) i elektrolysörkapacitet, något som kräver en fördubbling av unionens energiproduktion.

Enligt strategin ska ”en betydande del” av EU:s gröna återhämtningspaket på 1 000 miljarder euro stödja dessa satsningar, men privata aktörer och medlemsstaterna ska bidra mest.

Flera svenska projekt

I Sverige har Klimatklivet beviljat över 957 Mkr till direkta investeringar i vätgas. En stor del av pengarna går till utbyggnaden av vätgastankstationer, där sex stycken redan är i gång, och ytterligare 36 är planerade.

Industriklivet är den största offentliga finansieringskällan för tung industri, med totalt omkring 4,6 mdr kr utdelade av Energimyndigheten till projekt för produktion, lagring och processomställning.

Satsningarna på grönt stål är särskilt omfattande. Stegra har fått omkring 4 mdr kr i bidrag från EU och svenska staten. Därtill har bolaget säkrat cirka 48 mdr kr i lån. Bakom finansieringen står ett konsortium med över 20 europeiska banker. Av lånen är 18 mdr kr garanterade av svenska staten, varav 13 mdr kr via Riksgälden, och 5 mdr kr via Svensk Exportkredit.

Även Hybrit– ett samarbete mellan stålbjässen SSAB, gruvjätten LKAB och statliga Vattenfall – har beviljats 4,5 mdr kr i stöd och lån på minst 25 , varav 15 med statlig garanti. Liksom Stegra ska Hybrit producera stål med vätgas.

En energihungrig dröm

Men även med finansiering på plats väntar ett annat hinder: vätgasens omättliga aptit på el.

För att Stegra ska kunna producera 2,5 miljoner ton grönt stål per år krävs omkring 10 terawattimmar (TWh) elektricitet – nästan 7 % av Sveriges årliga elanvändning.

I dagsläget är det möjligt: norra Sverige har ett överskott av vattenkraft och några av Europas lägsta elpriser. Tyska konkurrenter betalar tre gånger mer.

Eftersom priset på grönt stål i praktiken styrs av kostnaden för el har Stegra ett viktigt övertag. Bolaget uppger dessutom att man säkrat långsiktiga elavtal med fasta priser i sju år.

Men längre fram tornar utmaningarna upp sig.

Elpris och kapacitetsbrist – ett växande hinder

Stegra har bara beviljats en elanslutning på 1 750 megawatt (MW) – knappt hälften av vad man ansökte om hos Vattenfall. Det innebär att bolaget inte kan nå sina fulla produktionskapacitet av stål.

Samtidigt hårdnar konkurrensen om elen i norr. Hybrits demoanläggning som planeras att vara i drift 2029-2030 beräknas kräva 5 TWh per år. Om LKAB:s omställning förverkligas fullt ut, handlar det om 75 TWh.

Bara stålindustrins planer summeras till 92 TWh. Det är mer än hälften av Sveriges nuvarande elproduktion.

Utöver det tillkommer ny efterfrågan från transport och energilagring. Och de 250 000 ton fossilbaserad vätgas som redan används i Sverige inom kemi- och raffinaderiindustrin ska också bli grön.

”Dagens låga elpriser bygger på att överskottet är så stort att exporten söderut når kapacitetstaket i ledningarna – något som en massiv utbyggnad av vätgasproduktionen riskerar att sätta stopp för”, säger Jonas Nycander, professor i meteorologi på Stockholms universitet.

Eftersom elen är den största kostnadsdrivaren i vätgasproduktionen kan även måttliga prisökningar snabbt undergräva hela affärsmodellen.

På sikt menar Nycander att elpriset i Norrbotten måste vara högst hälften av det i Tyskland för att vätgasen ska kunna konkurrera. Annars blir naturgas – som ger ungefär en tredjedel så mycket utsläpp som kol vid ståltillverkning – både billigare och tillräckligt koldioxidsnålt för att klara höga utsläppspriser.

Fördubblad elproduktion

Faktum är att vätgasens extrema energihunger är en huvudförklaring till varför Energimyndigheten och Svenska kraftnät nu förutspår att Sveriges elbehov kan fördubblas. Och detta trots att landet redan har ett överskott – tillräckligt för att elektrifiera fordonsflottan.

Den prognosen använder regeringen som grund för att motivera satsningen på ny kärnkraft.

Men för att produktionen av vätgas i industriell skala ska vara lönsam krävs som bekant låga elpriser. Enligt Stegras VD är ett elpris runt 40 öre per kilowattimme avgörande.

Problemet är att ny kärnkraft inte kan leverera el till det priset. En statlig utredning föreslog ett garantipris på 80 öre per kilowattimme för att göra investeringar möjliga. Kommersiella uppskattningar ligger ännu högre – oftast över 1,1 krona per kilowattimme.

“Kalkylen går inte ihop: de elpriser som krävs för att göra vätgasproduktionen lönsam ligger långt under vad som krävs för att ny kärnkraft ska bära sina kostnader”, säger Jonas Nycander.

”Mellanskillnaden kommer att betalas av skattebetalarna eller vanliga elkonsumenter. Sverige och Europas vätgasstrategi är helt verklighetsfrånvänd.”

Vindkraft är ett billigare alternativ, men problematisk för industrier som kräver jämn elförsörjning – som elektrolys. När vinden mojnar står anläggningarna stilla, vilket driver upp kostnaden per kilo vätgas.

Europas geografi sätter hinder

Framtidsprognoserna ser överhuvudtaget dystra ut för grön vätgas i Europa.

International Energy Agency visar i sin senaste rapport att de lägsta produktionskostnaderna för grön vätgas i stället väntas uppstå i regioner med riklig solinstrålning, låg markkostnad och hög kapacitetsfaktor. Exempelvis södra USA, Marocko, Chile, Kina och Australien.

Ändå är det just i Europa som majoriteten av världens planerade vätgasprojekt finns.

Och även om EU skyddar den inre marknaden med tullar har länder som Spanien klart bättre långsiktiga förutsättningar för billig energi än Sverige eller Tyskland – och i längden då även för storskalig produktion av stål med vätgas.

Enorma kostnadsbarriärer

IEA uppskattar att produktionskostnaden för grön vätgas idag ligger i spannet 3 till 8 dollar per kilo. De lägre nivåerna nås främst med billig el.

Samtidigt kostar fossil grå vätgas i dagsläget mellan 1 och 2 dollar per kilo. Bara för att ersätta dagens 8 miljoner ton av Europas befintliga fossila vätgas krävs därför kraftiga subventioner.

Och det är bara början.

Ska den gröna vätgasen därefter användas i transportsektorn, energilagring, värmesystem och stålproduktion går kraven genom taket.

Enligt beräkningar från analysinstitutet Liebreich Associates skulle det krävas motsvarande 134% av världens nuvarande el- och solenergi endast för att ersätta kolbaserad ståltillverkning.

För att producera vätgas till transportsektorn krävs ännu mer. För att täcka utsläppen från flyg krävs 190%, för sjöfart 145%.

Fas 1 – och verklighetens facit

Och hur har det gått för EU:s 2020-strategi?

Ett delmål var att 2024 nå 6 GW elektrolyskapacitet. I början av 2024 hade bara knappt 200 MW installerats – omkring 3 % av målet.

Samtidigt har allt fler projekt pausats eller lagts ned. Under 2024 avbröts eller sköts var fjärde europeiskt vätgasprojekt upp.

2025 har fortsatt i samma spår. Nyligen meddelade Europas största ståltillverkare ArcelorMittal att de skrotat två stora omställningsprojekt, trots utlovade subventioner på 1,3 miljarder euro.

Inte heller det vätgasdrivna vägtrafikspåret har visat någon vitalitet. Under första kvartalet 2025 såldes 39 vätgasfordon i hela Europa.

En avgörande förklaring är priset. Under en konferens anordnad av IVL Svenska Miljöinstitutet om vätgasens roll i tunga transporter konstaterade en av talarna: “Om man kommer ned till ett vätgaspris på 50 kr per kilo börjar man se ett business case.” I dag ligger priset på omkring 200 kr per kilo.

Frågan som återstår är om den svåra kostnadskalkylen och de nedlagda projekten är ett naturligt inslag i den experimentella fasen för en ny teknik – eller ett tecken på grön vätgasens inneboende begränsningar. Kemiingenjören Paul Martin lutar åt det senare.

”Europa är på väg in i en återvändsgränd”

Han har arbetat med vätgas sedan 1990-talet och har en rad patent i ämnet. När vätgashajpen tog fart var han med och grundade ideella föreningen Hydrogen Science Coalition 2017. Målet: ”att återföra diskussionen om vätgas till vetenskapliga grunder”.

”Europa är på väg in i en återvändsgränd”, säger han.

“Vi ser hur enorma summor offentliga medel läggs på vätgasprojekt inom infrastruktur, transport, uppvärmning och energilagring.”

Han menar att satsningarna krockar med grundläggande fysikaliska begränsningar.

För att möjliggöra vätgasplanerna i Sverige och EU krävs mer eller mindre en fördubbling av elproduktionen. Det ger en fingervisning om de enorma summor som står på spel.

Förr eller senare, varnar han, riskerar investeringarna att sluta i kapitalförstörelse av historiska mått.

Kärnan i problemet är verkningsgraden.

”Grön vätgas låter fantastiskt – tills man räknar på det. Du förlorar det mesta vid lagring, transport och återomvandling. I bästa fall behåller du 37 % – du köper 3 kWh, plus en massa dyr utrustning, och får tillbaka 1.”

Dömer ut vätgasen

När förnybar el är en begränsad resurs – vilket den i praktiken är, särskilt i Europa – blir frågan inte bara vad tekniken kan göra, utan hur väl den gör det. Då är vätgasen ofta ett av de sämsta alternativen.

”Det mest värdefulla vi kan göra med förnybar el är att ersätta kolbaserad el”, säger Paul Martin.

I delar av Europa används fortfarande kol för elproduktion.

Därefter följer elektrifiering med direktanvändning. Exempelvis elbaserade värmepumpar. Med dem slipper man dessutom de säkerhetsrisker som kommer med vätgasens explosiva natur.

Detsamma gäller transportsektorn. Vätgasdrivna fordon förlorar stora mängder energi i varje led – från elektrolys och kompression till distribution och omvandling i bränslecellen – medan elbilar använder merparten av elen direkt till framdrift.

Från att en gång ha målats upp som framtidens drivmedel för privatbilar talar EU därför idag främst om vätgasens roll inom tunga transporter.

Men även där börjar elektrifieringen äta sig in. Idag körs tåg, lastbilar med batterier. Till och med elektrifierade flyg kan köra på kortare distanser.

Paul Martin ser heller inget större utrymme för framtida prisfall. Förutom att elpriset är den avgörande kostnadsfaktorn, är den övriga tekniken i stort sett färdigutvecklad.

“Nästan all utrustning runt elektrolysen – kompressorer, torkar, värmeväxlare – är redan massproducerade, och har funnits i decennier. Där finns inga större kostnadsminskningar att vänta.”

Paul Martin tror att den gröna vätgasens framtid främst ligger i att ersätta den fossilbaserade vätgas som redan används inom kemikalieindustrin – inte i nya användningsområden.

“Finns alltid en billigare lösning”

Det är i stålindustrin i norra Sverige som grön vätgas möjligen har sin mest rationella nisch. Regionen har ett elöverskott som i dag är svårt att föra söderut med nuvarande kraftnät, och Skellefteå Krafts VD har själv sagt att ”det måste komma nya förbrukare till norra Sverige”.

Den avgörande frågan är hur stor del av alla vätgasplaner som faktiskt kan bli verklighet – innan hela kalkylen kollapsar.

Och även om det idag inte finns några alternativ till vätgas för fossilfri stålproduktion är Paul Martin fortsatt skeptisk:

”I exempelvis USA återvinns redan i dag över 70% av stålet i eldrivna ljusbågsugnar – en process helt utan vätgas. Resten kan i många fall ersättas med andra material, som trä eller aluminium.”

Och även stålet kan komma att elektrifieras fullt ut i framtiden. Det amerikanska företaget Boston Metal utvecklar en metod där järnmalm smälts med hjälp av el i så kallad molten oxide electrolysis – helt utan kol, och helt utan vätgas.

Paul Martin återkommer till Bill Gates liknelse om vätgasen som “klimatomställningens schweiziska armékniv”:

”Och det är en perfekt metafor. Inte för att vätgasen är bra – utan för att armékniven av praktiska skäl nästan aldrig är rätt verktyg för jobbet.”

“För visst, vätgas kan användas till allt från uppvärmning, lagring och transporter. Men nästan varje gång finns det en lösning som är enklare, billigare och mer effektiv.”

Läs mer:

Afv listar: Stegras fem utmaningar

Stegra vill lugna investerare: ”Caset starkare än för ett år sen”

Australiens största vätgasprojekt på väg mot kollaps: ”En sorglig dag”

Miljardhaveri inom vätgas – Green Hydrogen Systems ansöker om konkurs