Enlund: Så vill EU kontrollera dina besparingar

Dåvarande EU-kommissionären Mairead McGuinness meddelade under 2024 att “offentlig finansiering inte kommer att räcka för att tillgodose” byråkratins växande behov.

Utöver slukhålet som är den gröna omställningen, ska det storsatsas på digitalisering. Och på krigsindustrin, förstås.

Kapitalmarknadsunionen är sannerligen ett stort projekt. McGuinness vill mobilisera och kanalisera delar av de 33 biljoner euro som “vilar fredligt” på sparkonton. Redan här begås faktiskt ett logiskt felslut.

Sparandet på bankkontot innebär billigare finansiering för banker, vilket i sin tur bidrar till lägre utlåningsräntor till såväl företag som hushåll. Pengarna vilar alltså inte.

Även romarna

Maria Luis Albuquerque, kommissionär för finansiella tjänster, har argumenterat att man måste “kanalisera (…) besparingar”. ECB:s nuvarande chef, Christine Lagarde, har påstått att det finns ett trängande behov av att “kanalisera sparandet” för att stödja “europeiska prioriteringar”.

Ja, också EU:s högsta höna, Ursula von der Leyen, har skrivit om vikten av att “kanalisera [européernas] sparande till ekonomin”. Samma felslut som McGuinness alltså.

Även ECB:s tjänstemän påtalar det trängande behovet av att kanalisera besparingar för att “finansiera EU:s prioriteringar”.

Pengar ska upp och hoppa

EU-byråkratin arbetar frenetiskt på Spar- och investeringsunionen (SIU) som är ett komplement till kapitalmarknadsunionen. SIU ska få våra fredligt vilande pengar i våldsam rörelse.

Visst låter det oskyldigt?

Den svenska Europaparlamentarikern Emma Wiesner (c) vill tona ner problemen. Hon menar att EU primärt hämtar inspiration från exempelvis Sveriges investeringssparkonton. Något som är ovanligt i resten av EU.

Förvisso omnämns den svenska ISK-modellen med sin låga årliga skatt i policy-dokument.

Om EU enbart vill inspireras av Sveriges ISK – varför envisas man då med att vilja “kanalisera” sparandet?

Dikena ska fyllas – med dina pengar

“Kanalisering” antyder en friktionsfri överföring av medborgarnas finanskapital till byråkraternas “produktiva” investeringar.

Men vem konstruerar reservoarens utloppsrör?

Vem bestämmer kanalernas riktning och kapacitet?

När man samtidigt påpekar att medlemsstaternas offentliga kassor är otillräckliga, blir planen tydlig. Det är hushållens sparreservoar som ska dräneras för att fylla byråkratiskt utstakade diken.

Svensson blir blåst

Byråkratkåren verkar inte se några problem med att föra människor bakom ljuset.

För mer än tio år sedan framfördes förslag om regelverk som skulle “proppa pensionsfonder fulla med [lågavkastande] statsobligationer”. Och att detta skulle vara fiffigt eftersom det blir “ogenomskinligt för de flesta väljare“.

I ett senare ramverk för hur centralbankerna kan undanröja kontanterna rekommenderades att den privata sektorn bör driva “avkontantifieringen”.

Jämfört med statligt kontantförbud skulle detta nämligen verka “nästan helt ofarligt”.

När minusräntor var som mest populära föreslogs att affärsbankerna skulle ta skulden för dessa märkligheter eftersom de var “mer erfarna på att hantera kundrelationsproblem (…) än centralbankerna”.

Metoderna pekar på ett mönster som nu kan återuppstå kring sparunionen.

Straffbeskattning

Som ett inlägg i debatten om sparunionen har ECB-ekonomer dessutom skissat på en EU-sparstandard. Detta med målet att finansiera “prioriterade projekt”.

De föreslår nya sparprodukter som ges skatteincitament. Sparande som ska avkasta mer än traditionella bankkonton. Det låter inte fel.

Beroende på utformningen kan dock sådana skattelättnader fungera som en form av mjukt tvång. Valen blir tekniskt sett frivilliga, men du straffas ekonomiskt om du väljer fel. En skattelättnad på det ena blir i praktiken tvångsbeskattning av något annat.

Riskerna privatiseras

Riskerna överförs också från det offentliga till individen. Tjänstemän och politiker får ta fler populära beslut (t.ex. “stödja innovation!”, “rädda klimatet!”). Men ansvaret för den snedvridna marknadens bakslag hamnar sedan hos privatpersoner.

Hushållen kommer att få bära kostnaderna för politikernas beslut, men utan att det syns på skattesedeln. Ovanligt välgenomtänkt.

EIB investerar din pension

Deutsche Börse föreslår en EU-omfattande aktiefond. Och att Europeiska investeringsbanken (EIB) ska få styra dess riktlinjer (branscher, områden, mål, med mera). Befintliga pensionsfonder skall sedan “uppmuntras” att investera en viss andel av sitt kapital i fonden.

Välbetalda byråkrater i storhertigdömet Luxemburg blir då de som bestämmer hur din pension kanaliseras.

Om fonden underpresterar (på grund av politiskt styrda investeringar), sänks pensionärernas avkastning – men ansvaret läggs på pensionfonderna, inte på EU-byråkratin.

EU tar överskottet

Även medlemsländer ska kunna betala in i fonden. Om fondens utveckling visar sig vara tillräckligt god, kommer en del av överskottet tillfalla EU.

EU behöver då inte längre övertala medlemsländer att höja sina bidrag utan kan finansiera sig via en bakdörr istället. Återigen en genomtänkt lösning.

Vems är ditt sparande?

Européernas sparande ska tydligen styras som vatten i ett dike – hit och dit efter byråkratins nycker. Men kommer dessa kanaliserade medel leda till god frukt?

Eller riskerar skörden att förvandlas till vissnande stjälkar, när växtvillkoren dikteras av teknokratins torftiga logik?

Är verkligen hushållens besparingar en kollektiv resurs som ska användas för politiska mål?

Vad hände med grundregeln om att inte spendera pengar man inte har?

Eller den om att man inte ska leva över sina tillgångar?

Om EU-byråkratin har börjat betrakta privat sparande som en överstatlig reservoar väcks en rad frågor. En av dem är fundamental: är EU till för dig, eller är du till för EU?

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver podden ‘Ekonomidags’.