Sandström: Fysik slår Politik – därför kraschar vätgasen

Under 2024 hamnade alltfler storslagna satsningar på vätgas i malpåse. Trenden har dessutom fortsatt under 2025.

Varför har vätgasen höjts till skyarna? Varför kraschar den?

Finns det hopp om återhämtning? Eller är vätgas (ännu) en grön bubbla?

Kanske har Jan Stenbecks bevingade formulering att “teknik slår politik” fått en efterföljare i de gröna bubblornas fotspår. Fysik slår politik.

Lätt att bli förälskad

I ett tal 2021 sade EU-kommissionens president Ursula von Der Leyen  att ”ren vätgas är ett perfekt medel för att nå vårt mål om klimatneutralitet. Den kan driva tunga industrier, få våra bilar, lastbilar och flygplan att gå framåt, lagra säsongsbaserad energi och värma våra hem. Allt detta med nästan noll utsläpp.”

Von der Leyen har rätt. I teorin kan vätgas uträtta mirakel, på många områden. Det är därför lätt för politiker att förälska sig i vätgasen.

Som vi ska se är det i kontakt med verkligheten som kalkylerna kollapsar. Afv:s stora reportage ger inblick i vätgasens realiteter.

Gröna bubblor

I försök att systematisera de gröna haverierna har jag identifierat ett flertal faktorer som gemensamt ger upphov till gröna bubblor.

De senaste två decenniernas misslyckanden inom exempelvis etanol, biogas, vindkraft, pellets och batterier är inte slumpmässiga. Det finns gemensamma faktorer. Kan dessa skönjas gällande vätgas ökar risken att det rör sig om en grön bubbla.

Låt oss här gå igenom några av de gemensamma nämnare som finns för gröna bubblor och se om de kan tillämpas på vätgas.

1. Fysikaliska begränsningar

Andra gröna bubblor har i slutändan kollapsat på grund av bristande teknisk och ekonomisk realism. Teknikoptimism i all ära, men fysikens lagar står sig över tiden.

Vindkraft genererar bara elektricitet när det blåser, solkraft skapar el när solen skiner. Basala begränsningar som inte kan ignoreras.

Vätgas, H2, och specifikt grön vätgas, är förknippad med flera fysikaliska dilemman:

• Vätgas finns knappt i fri form på jorden, den måste utvinnas ur vatten eller kolföreningar, vilket kräver stora mängder energi.
• Framställning ur vatten genom elektrolys (sk grön vätgas) kräver ännu mer energi då den kemiska bindningen mellan syre och väte är mycket stark. Beräkningar från International Energy Agency (IEA) gör gällande att det går åt 1,5-2 gånger mer energi för så kallad “grön vätgas” jämfört med framställning ur exempelvis naturgas.
• Omkring 4% av all vätgas görs idag ur vatten genom elektrolys, resten görs ur fossila bränslen. Detta är ingen slump.
• Då H2 är universums minsta molekyl är den svår att lagra, kapsla in eller transportera.
• Vätgas är en mycket reaktiv och explosiv gas. Hantering är farlig.
• Forskare vid Princeton University har visat att vätgas dessutom är en mycket potent indirekt växthusgas.

Ovanstående är inte åsikter utan fysikaliska realiteter. Som i sin tur ger upphov till ingenjörsmässig huvudvärk. Och skenande kostnader.

Hur kommer det sig då att vätgasen fått så mycket uppmärksamhet?

2. Rysk docka av “Other People’s Money”

Öronmärkta bidrag, kreditgarantier och billiga lån är själva gasen som blåser de gröna bubblorna. Kring vätgasen finns det rekordartade mängder bidrag och stöd:

• När vätgasen sattes i förarsätet 2020 beslöt EU att allokera 470 miljarder euro för detta ändamål över en tioårsperiod.
• Ståljätten ArcelorMittal erbjöds 14 mdr i stöd för att bygga ett stålverk som använder vätgas. Ändå drog man i nödbromsen. Höga energipriser är en av huvudorsakerna.
• Svenska Stegra har erhållit omkring fyra miljarder i bidrag från Energimyndigheten och EU. Plus miljarder i kreditgarantier.

Dessa medel är tänkta att initiera önskvärd teknikutveckling. Men erfarenheten säger att de istället kortsluter risktänkandet och medför vårdslöshet. Ett plural av syltburkar med bidrag på regional, nationell och europeisk nivå förstärker varandra i toxisk synergi.

Företag kan svinga sig fram i en djungel av skattemedel. Om någonting funkar eller inte blir till slut av underordnad betydelse. Ingen risk eller kostnad är för stor när någon annan betalar.

3. Staten och kapitalet i kramkalas

I anslutning till att skattemedel öronmärks och flödar myser politikens och näringslivets högdjur i samverkan.

Iklädda hjälmar, poserandes med spadar.

Retoriken är nästan söndersliten vid det här laget. Nya arbetstillfällen och världsledande exportindustri. Och grön omställning, förstås.

“Hållbarhetens rockstjärna” sa dåvarande EU-höjdaren Frans Timmermans om vätgasen.

Sluga, men även välmenande företagare står redo att ge politikerna vad de önskar. Inte minst när någon annan tar kostnaden och fantasivärderingar kan blåsas upp med hjälp av bidrag och kreditgarantier.

4. Likriktning och “världsledande” varmluft

Ovanstående cocktail blir förstås intressant för media. Men deskriptiva reportage om potentialen, löftena, hjälmarna och spadarna blir tyvärr i praktiken mer bensin på elden.

Med öronmärkt finansiering följer våra lärosäten med i dansen. Vilket universitet problematiserar samverkan, grön omställning och utökad projektfinansiering?

Den finske forskaren Arho Suominen visade hur Finlands satsning på bränsleceller medförde att forskare utan betydande kunskap på området började forska om just detta. Intressant nog fann Suominen att det opportunistiska ämnesbytet var vanligare bland lågpresterande forskare.

Den kritiske journalisten eller forskaren måste ifrågasätta särintressen, toppolitiker, akademiker och experter. En rejäl uppförsbacke.

5. Tvingande lagstiftning

Syltburkarna, kramkalaset och den högtravande retorik i all ära. Men när allt kommer omkring är lagstiftning och hot om böter och förbud en icke oväsentlig drivkraft.

Politikerna i Bryssel stipulerar att 1% av vätgasen ska vara grön i unionens transporter. Och att 42% av vätgasen inom industrin ska vara “grön”.

Få industriledare opponerar sig. Rädslan att bli kallad klimatförnekare eller löpa medialt gatlopp är befogad. Och med alla dessa offentliga medel “up for grabs” ökar likriktningen.

Fysik och politik i otakt

Summan av ovanstående fem faktorer blir att politik, media och miljörörelse hamnar i otakt med teknik, fysik och ekonomi.

Skådespelet följer ett välbekant mönster.

Alla berörs och dras med. Förutom de fysikaliska lagarna. I den växande diskrepansen mellan å ena sidan retorik och skattemedel och å andra sidan verklig potential skapas den gröna bubblan.

De nära förestående genombrotten kring vätgasen fortsätter att lysa med sin frånvaro.

Fysik slår politik

Det heter att vätgas är framtidens teknik. Och att den alltid kommer vara det.

Begränsningarna kring vätgasen är starkt sammankopplade med dess fysikaliska egenskaper. En liten, reaktiv och flyktig gas, som kräver stora mängder energi för att frigöras.

I teorin kan den lösa nästan alla miljöproblem. I praktiken är det inte riktigt så enkelt.

Gapet mellan teori och verklighet innebär att ännu en grön bubbla blåsts upp. Det började pysa 2024. Och har fortsatt under 2025.

Kanske klokt att bli förvånad om vätgashaveriernas följetong inte fortsätter framöver.

För att återgå till Stenbeck: politik som hamnar i otakt med tekniska eller fysikaliska realiteter blir i det långa loppet irrelevant.

Läs mer:

Sveriges miljardsatsning döms ut

Afv listar: vätgas – tio drömmar i kras 2025

Bada i guld eller dränkas i skuld?

Därför hade jag fel om koldioxidinfångning

Teknikoptimism eller grönt önsketänkande?