Under konstruktion: Framtidens finanssystem

“All sofistikerad matematik och datortrollkonst vilade egentligen på en premiss: att det upplysta självintresset hos ägare och ledare till finansinstitutioner skulle få dem att hålla en tillräcklig buffert mot insolvens genom att de aktivt övervakade kapitalet och riskpositionerna i sina företag och riskpositioner. Denna hypotes verkade under generationer obestridlig, men under sommaren 2007 föll den igenom.”

Citatet kommer inte från någon vänsterradikal marknadskritiker. Nej, bakom sågningen av idén om finansmarknadens självreglering står den kanske främste förespråkaren för tesen – förre chefen för den amerikanska centralbanken, Alan Greenspan.

Orden är hämtade från en debattartikel i Financial Times i slutet av mars i år. I artikeln resonerar Alan Greenspan för de regleringar som kommer att krävas för att en liknande finanskollaps inte ska hända igen.

Det är inte bara han som tänker i dessa banor.

Vid sidan av att släcka de mest akuta bränderna, jobbar världens myndigheter just nu intensivt med förslag på nya regler och myndigheter för finansmarknaden. Detta var till exempel en av huvudfrågorna vid G20-mötet i London i början av april.

Under den rent statspolitiska diskussionen pågår flera konkreta processer som syftar till att skapa ett stabilare banksystem.

* Adair Turner, ordförande i brittiska finansinspektionen FSA, har nyligen gjort en granskning som utmynnar i förslag på en rad åtgärder. Granskningen har fått namnet Turner-rapporten och innehåller allt från kapitalkrav till hantering av skatteparadis.

* Inom EU har en grupp under ledning av Jacques de Larosière, tidigare chef för Internationella valutafonden, IMF, tagit fram ett paket med 31 förslag. De svenska färgerna i den åtta man starka gruppen försvaras av vice riksbankschef Lars Nyberg.

* I förra veckan presenterade IMF en global stabilitetsrapport på temat hur den finansiella krisen ska hanteras. IMF:s fokus ligger huvudsakligen på mer akuta insatser men kräver också förändringar på en rad punkter.

* I USA pågår som bäst olika utredningar på uppdrag av finansminister Timothy Geithner, som stresstest av bankernas kapital och försök med central motpartsclearing.

I Sverige är det än så länge märkligt tyst i debatten om “Finansvärlden 2.0”. Sannolikt beroende på att vi, till skillnad från andra länder, inte har drabbats av någon större bankkollaps (inte ännu i alla fall). Men även svenska banker har drabbats hårt av krisen, och kommer att påverkas av de reformer som nu planeras.

Affärsvärlden listar nedan de fem största problemområdena bakom finanskrisen, vilka lösningar som diskuteras och hur långt reformarbetet har hunnit.

1 Bankernas kapitalbehov

Vad gick fel?

Prisraset på amerikanska fastigheter blev startskotten för accelererande kreditförluster i hela banksystemet. Snabbt visade det sig att bankernas buffertar – det egna kapitalet eller, på bankspråk, kapitaltäckningen – var fullständigt otillräckliga. Detta trots att de följde alla tillgängliga regler. I synnerhet gällde detta de amerikanska investmentbankerna som, i avsaknad av konventionella kapitaltäckningsregler, emellanåt hade en skuldsättningsnivå på över 50 gånger det egna kapitalet.

Att sedan bankerna i hög grad gick över till att finansiera sig via kort upplåning – till skillnad från mer stabil inlåning från sparare – gjorde situationen extremt kritisk när oron för kapitaltäckningen (solvensen) slog igenom. Det blev en “bank run” enligt klassiskt mönster.

Hur löser vi det?

Problemet med bankernas kapitalbehov gäller alltså både det egna kapitalet och likviditeten, där det förstnämnda redan är reglerat medan det sistnämnda hittills har varit i stort sett oreglerat.

Kapitaltäckningen för bankerna i Europa och på andra håll i västvärlden regleras i dag av regelverkat Basel 2, framtaget av den så kallade Baselkommittén vid samarbetsorganet Bank of International Settlements, BIS.

Dagens Basel 2 kräver kapital på olika nivåer. Hela kapitalet består av primärkapital (Tier 1) som i sin tur består av kärnkapital, det vill säga aktiekapital och balanserade vinster samt en viss andel så kallat hybridkapital (olika sorters långa lån, kallat Tier 2). Förenklat ska en bank ha ett totalt kapital motsvarande 8 procent av tillångarna och ett primärkapital på 4 procent. Och då talar vi inte om alla tillgångar utan om en vägd beräkning av dem. Förenklat kan sägas att fordringar på företag tas upp till 100 procent, bostadslån till 50 procent och det kapital som används för värdepappershandel till 10 procent.

Att bankerna har fått ha så lågt eget kapital, som är lägre än i de flesta andra storföretag, har berott på att tillgångarna och skulderna har varit så stabila. Men krisen har visat att risken i både tillgångarna och skulderna har varit långt större än vad bufferten klarar.

På kreditmarknaden lånar ingen i dag ut till banker med lägre primärkapitalrelation än runt 10 procent, alltså över 6 procentenheter över kravet. De svenska storbankerna låg vid årsskiftet alla på runt 11 procent.

Reglerna för bankernas kapitalbuffertar måste alltså skärpas, vilket har diskuterats i egentligen alla processer. Alan Greenspan skrev i ovan nämnda debattartikel “…för att bankerna ska kunna låna normalt kräver investerarna, vad jag misstänker, en kudde i kapitaltäckningskvoten på ytterligare 3-4 procentenheter.”

Huvudlinjen är dock inte att höja själva procentsiffran. De förslag som finns riktar i stället in sig på beräkningen i Basel 2 för det riskvägda kapitalet. Där föreslås stora skärpningar, det vill säga att långt större kapital kommer att krävas för olika typer av tillångar, som exempelvis värdepapper som ägs för handel i egen räkning.

Basel 2-reglerna är inte tvingande, de införs av varje lands myndighet vilket gör att regelnivån har skilt sig åt mellan länderna. Exempelvis varierar reglerna för hur mycket hybridkapital som får räknas i olika länder, liksom om hänsyn ska tas till goodwill.

Utöver rena kapitaltäckningsregler diskuteras också andra åtgärder som ska stärka buffertarna.

Ett förslag är att under goda år bygga fonder för kreditförluster som sedan kan användas i dåliga. Det görs i dag redan i Spanien. Ett grövre sätt att begränsa riskerna i balansräkningarna är den kanadensiska regeln som bestämmer hur stor risk en bank får ta i form av bruttoskuldsättning, det vill säga tillgångar i förhållande till eget kapital, på som mest 20:1.

Det andra stora problemområdet i bankernas balansräkning, likviditeten, har alltså varit i stort oreglerad. I Basel 2 står att likviditeten i en bank ska vara “tillräcklig”, vad det innebär lämnas sedan över till respektive övervakningsmyndighet att bestämma. En del länder har fastställda likviditetskvoter, alltså krav på en viss likviditet i förhållande till balansomslutning.

Men eftersom nästan samtliga banker som har gått under har gjort det på grund av likviditetsbrist, och flera andra (även svenska) räddats av panikinsatser från stater och riksbanker, är det uppenbart att någon form av nytt regelverk på området kommer att krävas.

Larosièregruppen anser att tillsynsmyndigheterna ska lägga större vikt vid frågan om tidsglappet mellan bankernas utlåning och funding (maturity mismatches), och att kapitalkravet ska spegla hur likviditetsrisker hanteras i respektive bank. Turner är inne på samma spår och vill se starkt fokus på stresstester av likviditeten i bankerna. FSA har föreslagit individuella likviditetsanvisningar för brittiska banker, där det ska ingå hur stor buffert i form av likvida tillgångar som minst måste finnas i förhållande till balansräkningens storlek.

Vad händer nu? Baselkommitténs ändringar i Basel 2, framför allt av kapitalkrav för bankernas egen handel samt för hantering av likviditetsrisker, kan göras redan i år. Vid G20-mötet i London fick Baselbaserade samrådsorganet FSF, Financial Stability Forum, uppdraget att ta fram ett detaljerat förslag för bland annat kapitalkrav. Samtidigt fick FSF bredare mandat, utökades till att omfatta alla G20-länder och bytte namn till FSB, Financial Stability Board. På EU-nivå är grundtipset att många beslut fattas i slutet av året och under 2010, det vill säga under den period som Sverige har hand om ordförandeskapet. I USA ska stresstesterna av bankerna vara klara den 4 maj och då får vi veta om de har tillräckligt med kapital. Redan i förra veckan sade Timothy Geithner, enligt Bloomberg News, att en stor majoritet av de amerikanska bankerna har mer kapital än de behöver.

Den stora frågan är hur hårt kapitalkraven kan skärpas. Bankerna själva kommer att kämpa med näbbar och klor för så låga kravnivåer som möjligt. Och de kan hela tiden hota politikerna med att utlåningen minskar om kapitalkraven blir för höga, vilket leder till sämre tillväxt och färre arbetstillfällen – i ett läge där politiker vill tvärtom. Men någon skärpning, om än symbolisk, lär komma.

2 Stabilitet och tillsyn

Vad gick fel?

De ovan beskrivna problemen med bankernas kreditförluster berodde, i grunden, på att en global kreditbubbla blåstes upp och sedan sprack.

Hur stora riskerna blev uppmärksammades aldrig av myndigheterna. Orsakerna till detta var flera, alla med roten i bristande transparens och helhetssyn. En snabbt växande marknad för kreditförsäkringsderivat, CDS, invaggande marknaden i falsk trygghet. CDS-systemet var ogenomträngligt och dolde de verkliga riskerna i systemet. Banker och andra institut lyfte också bort stora delar av sina portföljer från balansräkningar till så kallade conduiter och SIV:er (Structured Investment Vehicle). Mängden hedgefonder som fungerade som banker växte, och flera hade hemvist i ljusskygga skatteparadis. Sammantaget bildades det som i dag kallas för ett skugg-bank-system, där enorma risker gömdes.

Ovanpå detta var tillväxten för de största bankerna, som Citigroup, UBS och RBS, enorm medan andra med små hemmamarknader växte på bortaplan, som isländska, österrikiska och svenska banker. Detta bidrog till komplexiteten i systemet.

Några enstaka röster och centralbanker noterade att riskerna ökade men kunde inte göra så mycket. Fascinerande nog ansåg den amerikanska centralbanken att det inte var deras uppgift. Och IMF verkade ha missuppfattat läget. I stabilitetsrapporten från april 2006 finns skrivet:

“Det finns en växande uppfattning att spridningen av kreditrisker från bankerna till en diversifierad grupp av investerare, hellre än att behålla riskerna i lager i sina egna balansräkningar, har hjälpt till att göra bankerna och hela det finansiella systemet mer elastiskt. Den ökade elasticiteten bör synas i färre bankkonkurser och konsistentare kreditutveckling. Som en konsekvens kanske kommersiella banker i dag är mindre sårbara för kredit- eller ekonomiska chocker”.

Hur löser vi det?Målet för framtiden kommer att bli att upptäcka och stoppa makroekonomiska obalanser i ett tidigt skede. För att detta ska bli verklighet måste dels nya regler införas som göra finanssystemet mer transparent och överblickbart, dels måste nya myndigheter skapas som har skyldighet och makt att agera för att stoppa bubblor.

I EU har Larosièregruppen föreslagit inrättandet ett stabilitetsråd, European Systemic Risk Council, eller ESRC, ska inrättas under ledning av europeiska centralbanken, ECB. Uppdraget är att identifiera och varna för makroekonomiska risker, men också att föreslå åtgärder och se till att de genomförs. Gruppen föreslår också att IMF får rollen som global stabilitetsövervakare.

I USA har opinionen vänt och Federal Reserve får troligen mandat att ta hand om stabilitetsfrågor.

Nästa punkt är ett system för så kallad finansiell tillsyn, som handlar om bevakningen på mikronivå av enskilda finansinstitut.

Larosièregruppen föreslår att EU:s befintliga tre rådgivande kommittéer CEBS, CEIOPS och CESR som ska göras om till tre myndigheter med ansvar för banker, försäkringsbolag och marknadstillsyn. Det kan göras utan att EU-fördraget behöver ändras, vilket är besvärligt och kräver folkomröstning. På sikt är dock tanken att de tre myndigheterna ska slås ihop till en, vilket även brittiska FSA föreslår.

Tre olika tillsynsmyndigheter är den vanligaste formen i Centraleuropa. Det är bara Storbritannien och Norden som har tillsynen samlad på ett ställe. I USA finns det åtta olika tillsynsmyndigeter som ibland överlappar varandra där SEC, Securities Exchange Commission, är den mest kända.

Bland andra åtgärder som ska förbättra stabiliteten finns:

* Åtgärder för svartlistning av skatteparadis som beslutades vid G20-mötet.

* Regler för hantering av gränsöverskridande banker. Bland annat för att bestämma vem som ska betala när stora internationella banker får problem. Så här långt är det hemländerna som fått ställa upp.

* Inrättande av börs- och clearingsystem för CDS-instrument (se punkt 4 nedan).

Vad händer nu?Stabilitetsförslagen är egentligen inte kontroversiella och möter egentligen bara administrativt motstånd, från respektive lands befintliga myndigheter.

Går förslagen i de olika processerna igenom lär det också ta ett tag att få organisationerna på plats. Först år 2013 är förhoppningsvis ett gemensamt regelverk klart. Det tar till exempel tid att bestämma hur framtida betalningsansvar ska fördelas.

Myndigheterna själva har dock gått före och bildat kollegier med personer från berörda lokala tillsynsmyndigheter för 25 av världens 30 största banker.

3 Ratinginstituten

Vad gick fel?

Kreditvärderingsinstituten, främst Standard & Poor’s och Moody’s, satte högsta betyg på mängder av finansiella instrument. Köparna litade helt på kreditbetygen och gjorde sällan några egna bedömningar. Ingen hänsyn togs till likviditeten på marknaden där instrumenten handlades. Många gånger fanns det ingen handel i värdepapperet överhuvud taget, det enda som bedömdes var risken för att gäldenären skulle sluta betala räntor och amorteringar. När sedan kreditbubblan sprack sänktes betygen och en lavin av utförsäljningar utlöstes vilket dödade marknadspriserna ännu mer. Ett annat problem är att det är utgivarna av instrumenten som betalar ratinginstituten inte slutkunderna, vilket har lett till frågor om kvaliteten på kreditråden.

Ytterligare ett bekymmer är att kreditbetygen används i Basel 2-utvärderingen av bankernas risknivå.

Hur löser vi det?Den politiska viljan är att den nya marknadstillsynsmyndigheten i EU ska göra upp med kreditvärderingsinstituten, som i dag är i stort sett oreglerade. Larosièregruppen föreslår att marknadstillsynsmyndigheten ska bli ansvarig för registrering och övervakning av ratinginstituten i Europa och att en fundamental översyn av affärsmodellen ska göras. En huvudambition från myndigheterna är att sära på institutens två verksamhetsdelar, de både sätter kreditbetyg och jobbar som konsulter för att konstruera samma instrument, vilket bankerna betalar stora pengar för.

Även Turner har föreslagit att olika betyg bör införas för olika typer av instrument, så att det framgår att en AAA-CDO inte har samma låga risk som en AAA-statsobligation.

Vad händer nu? Problemen tas alltså upp i Larosièregruppen och i Turnerrapporten, men det är oklart hur de nödvändiga krafttagen som behövs ska kunna genomföras. De stora kreditutvärderingsinstituten är börsnoterade och vinstdrivande företag, som inte lär vilja släppa en krona i från sig i onödan. Samtidigt är ratinginstituten själva angelägna om att återupprätta förtroendet. Standards & Poor’s vd Deven Sharma har nyligen gjort en lista på tio mål som investerare och andra användare vill se från regelmakarna.

Den huvudsakliga vinsten borde dock vara att ingen investerare efter denna kris längre kan luta sig mot ett kreditbetyg när det gäller att utvärdera en finansiell tillgång.

4 Marknadsredovisning

Vad gick fel?

När bolagen 2005 gick över till att redovisa enligt IFRS, International Financial Reporting Standards, infördes också principen att de flesta tillgångar ska marknadsvärderas. Så även de värdepapper som bankerna har i likviditetsportföljer och handelslager. När kurserna stiger redovisas värdeökningen som vinst i resultaträkningen, medan motsvarande förlust uppstår när kurserna faller. För tillgångar som är tänkta att ägas en längre tid sker upp-, respektive nedskrivningar däremot direkt mot eget kapital. Oavsett om förlusterna är konstaterade eller inte. Det var dessa nedskrivningar som har sopat bort värdet av bankernas tillgångsportföljer.

Hur löser vi det? Det finns en bred enighet om att värderingsreglerna har skapat alltför stora rörelser i bolagens resultat. Det vill säga faller ett papper i värde uppstår en förlust som minskar eget kapital, som leder till sämre kapitaltäckning och i sin tur leder till fler försäljningar som pressar priserna i en ond cirkel. Amerikanerna som tidigare var varma anhängare av “mark to market”, som marknadsvärderingsprincipen kallas, börjar nu backa. I EU ställs frågan om metoden passar för europeiska banker. Samtidigt som det naturligtvis är bra att alla tillgångar ska värderas till “verkligt värde”. Det är en svår nöt att knäcka.

Organisationer som arbetar med redovisningsregler som IASB, International Accounting Standards Board, och amerikanska FASB, Financial Accounting Standards Board, måste arbeta vidare för att hitta smarta lösningar för hur komplexa produkter ska värderas och bokföras. Det är viktigt att redovisningsregler inte påverkar affärsmodellerna, stödjer procykliskt beteende eller missgynnar långsiktiga investeringar.

Vad händer nu? Några justeringar av reglerna har redan gjorts, 15 oktober förra året antog EU förslaget om att tillämpa IAS 39 retroaktivt från 1 juli. Ändringen innebär att vissa finansiella tillgångar under extrema omständigheter får klassas om och därmed inte behöver marknadsvärderas om syftet är att behålla värdepappret till förfall. Ett svenskt exempel är Handelsbanken, som omklassificerade obligationer för 25 miljarder kronor till lånefordringar.

FASB har nyligen godkänt att amerikanska banker slipper marknadsvärdera tillgångar där det inte finns något marknadspris. Värdet får i stället uppskattas med hjälp av teoretiska modeller.

Det är rimligt att förvänta sig fler ändringar när det gäller marknadsvärdering av olika tillgångar. Men samtidigt försvåras arbetet av att det finns en intressekonflikt. Bankerna själva vill att värdet ska vara så högt som möjligt medan deras ägare och fordringsägare vill veta vad priset är i dag.

5 Komplexa värdepapper

Vad gick fel?En stor bov i det fallerade finanssystemet är mängden komplexa finansinstrument som har utvecklats de senaste decennierna. Lån som har ompaketeras och sålts vidare i en lång rad strukturerade kreditinstrument. Det är inte bara du som tidningsläsare som inte har kunnat hänga med i alla kombinationer, som CDO, CLO, MBS, ABS och så vidare. Flera köpare av de ofta högavkastande instrumenten hade liten eller ingen kontroll

När bankerna slutade behålla lånen i den egna balansräkningen blev kreditgivningen i många fall slarvigare. Avståndet mellan panten och den nya ägaren av krediten blev för långt. Tanken var att sprida riskerna i systemet men effekten blev den motsatta.

Investmentbankerna byggde dessutom upp egna lager med strukturerade kreditprodukter vilka finansierades med kortsiktig upplåning på dagslånemarknaden. Oftast motiverat av ren jakt på extra lönsamhet. Så var fallet i de amerikanska investmentbankerna. De synliga risker som byggdes upp i portföljen hanterades med olika slag av kreditderivat, som nämnda CDS.

De komplexa tillgångsportföljerna gjorde det inte bara svårt att värdera enskilda banker, riskerna för hela finanssystemet blev med dem omöjliga att överblicka. Varken CDS:er eller någon av de andra strukturerade produkterna handlas på någon börs och transparensen är noll. Det finns inte heller någon central clearing, så ingen vet vem som äger vad eller vad motparten har tagit för risker. I Sverige är det dock ränteswappar som handlas mest. Redan 2007 omsattes ränteswappar för 115 miljoner kronor per dag.

Ingen räknade heller med vad som kunde hända om någon aktör på marknaden försvann. Lehman Brothers konkurs blev ett bryskt uppvaknande. Till att börja med dog marknaden tvärt för de mest innovativa produkterna tvärt efter Lehman Brothers kollaps och likviditeten i redan utgivna papper sjönk från dålig till obefintlig. Dessutom upphörde i ett svep alla CDS-avtal med Lehman som motpart. Hedgefonder och andra aktörer med Lehman som motpart för CDS:er stod plötsligt utan skydd.

Hur löser vi det?

Det viktigaste är att få ordning på hanteringen av motpartsrisker. Larosièregruppen föreslår att åtminstone ett välkapitaliserat centralt clearinghus för CDS:er ska finnas i EU och kräver att det ska användas. I dag fungerar motpartshanteringen genom bilaterala avtal mellan aktörerna. Till exempel sägs att Lehman hade 8 000 avtal med olika parter. Då är det helt omöjligt att veta hur det ser ut. I ett clearinghus behandlas alla kunder lika och det går snabbt att se vilka positioner som finns. Då går det snabbt att överblicka hur stora riskerna är.

När det gäller värdepapperiserade instrument föreslås att utgivaren ska behålla en betydande andel av den underliggande risken under instrumentets livstid.

Organiserad handel via börs eller marknadsplats är ett bra sätt att öka genomlysningen. Men det kräver att instrumenten är standardiserade. Något som bara gäller vissa typer av CDS:er och ränteswappar. En lösning kan vara att införa ett liknande system som i dag används för stats- och bostadsobligationer. Där rapporterar aktörerna indikativa priser och volymer så att det åtminstone går att få en uppfattning om vad som händer.

I dag är det ingen som vet hur stor omsättningen är för kreditderivat och ränteswappar. De enda uppgifter som finns kommer från Bank for International Settlements, och rapporteras en gång per år.

Man kan fråga sig om inte vissa av de mest komplexa produkterna borde förbjudas. Det är ingen het fråga i de processer som nu pågår. Konsensus är att självreglering fungerar bra. Men vissa exempel på förbud förekommer faktiskt. Ett exempel är förbudet i Norge att sälja strukturerade produkter till privatpersoner. Införandet gjorde att aktörerna ansträngde sig för att göra produkterna mer transparenta av rädsla för fler förbud. Det ställs också numera krav i Sverige på detaljerade prospekt som ska godkännas av Finansinspektionen.

Vad händer nu?

I USA kom frågan om central motpartsclearing tidigt på tapeten och försök har startats med en grupp amerikanska index-CDS. Nio ledande handlare i EU har kommit överens om central clearing för ett urval CDS-kontrakt, med start i juli 2009. Nasdaq OMX fungerar i dag som clearinghus för vissa typer av onoterade räntederivat. Men det finns en risk att bankerna vill behålla marknaden som den är, då det är lättare att tjäna pengar om transparensen är dålig. Det mesta pekar dock mot att det införs krav på central clearing av standardiserade CDS:er.