En sågad valuta

År 1656 fick Johan Palmstruch, en affärsman från Riga som då var svenskt, Sveriges första tillstånd att driva bank. Banken hette Stockholm Banco, gav ut världens första sedlar och blev sedermera, efter konkurs och ombildning, vår egen centralbank.

Sverige förlorade kontrollen över de furstendömen som i dag är Lettland efter freden i Nystad 1722. Under 1700- och 1800-talen formades nationen successivt för att 1795 enas som en del av det ryska kejsardömet.

När Lettland utropade sin självständighet efter första världskriget fanns en stor mängd olika valutor, som tyska och ryska samt ett antal regionala stadsvalutor.

Ett av den nya regimens första grepp blev att skapa en egen valuta. Efter tre fyra år med ”lettiska rubler” fick valutan år 1922 namnet lat och en centralbank inrättades.

När Lettland sommaren 1940 ockuperades av Sovjet skapades en fyra månaders parallell valutaregim innan laten drogs in helt i mars 1941. Tre månader senare tog nazisterna över – entré för Reichsmarken. Efter andra världskriget blev rubeln ensam igen fram till självständigheten 1990. På Bank of Latvias hemsida kan man i dag läsa hur centralbanken faktiskt grundades ett par månader innan nationen blev självständig. I maj 1992 introducerades den egna valutan med det nygmala namnet ”den lettiska rubeln”. Dagens valuta, lat, dök inte upp förrän ett år senare.

Efter ett decennium i relativt lugn var det 2004 dags för nästa monetära förvandling. Med Lettlands medlemskap i EU blev landet också delägare i ECB, men fick inte gå över direkt till euron. I stället skapades ett system där laten den 1 januari 2005 knöts till euron med kursen 0,702804 lat per euro. Centralbanken tillåter den att fluktuera 1 procent upp eller ned. Kursen räknades ut bakvägen från den redan fasta kurs som laten hade mot en korg av euro, dollar, pund och yen.

I och med bindningen fastslog Lettlands dåvarande regering samtidigt att ambitionen var att avskaffa laten och gå över till euron. På den lettiska centralbankens hemsida går än i dag att läsa att euron ”kommer att införas i Lettland längre fram” och 2008 anges fortfarande som ett lämpligt inträdesår.

Men endera dagen kan ett nytt kapitel skrivas i den lettiska monetära historien. Sedan landets ekonomi kraschat i sviterna av en kraftig överhettning, har latens värde kraftigt ifrågasatts (den knöts ju i ett läge då kursen var onaturligt hög). Till och med den lettiska centralbankens rådgivare, förre svenske riksbankschefen Bengt Dennis, har argumenterat för en devalvering.

Kraschen var ett faktum redan i höstas. För att klara driften av den offentliga sektorn och rädda den inhemska banken Parex har Lettland fått lån från internationella valutafonden IMF och ett antal EU länder. Som Affärsvärlden har visat ville IMF devalvera, men fick vika sig då både den lettiska regeringen och den svenska regeringen (av hänsyn till svenska banker med stor euroutlåning till letterna) ville behålla eurokopplingen.

I stället startades en ”intern devalvering”, ett sätt att förbättra konkurrenskraften genom att minska de offentliga utgifterna och sänka lönerna. Programmet har dock inte fungerat fullt ut. Och de senaste dagarna har det förekommit flera exempel på att varken storinvesterare eller enskilda medborgare längre tror på latens värde.

Att en devalvering inte redan har pressats fram av finansmarknaden, som var fallet i Sverige år 1992, beror på Lettlands monetära system. Centralbanken ska äga lika mycket euro som det finns lat i systemet (i paritet med växelkursen), vilket gör att bara de som har lettiska pengar eller lettiska finansiella instrument kan spekulera emot valutan.

Affärsvärlden har på denna plats tidigare argumenterat för en strukturerad devalvering (hur det ska ske går att diskutera, det finns bra sätt). Vårt argument är att en intern devalvering i princip är omöjlig att göra framgångsrik och att den slår så orättvist mot befolkningen. Devalveringen drabbar de cirka 17 procent som har eurolån, medan dagens lösning slår mot alla medborgare. Ett annat argument är att en devalvering skulle tvinga fram en snabb och nödvändig omstrukturering av den baltiska banksektorn. Det utdragna duttande som SEB och Swedbank hittills har ägnat sig åt är varken bra för Lettland eller Sverige, eller ens för bankerna själva.

En devalvering löser förstås inte alla problem. Lettlands exportindustri är inte så stor att den kan vänta sig den skjuts uppåt som exempelvis Sverige

fick under 1990-talet. Omvärldens efterfrågan är också en annan i dag. Flera av de besparingar som nu görs i den interna devalveringen, hade behövt göras ändå.

Samtidigt saknas fortfarande riktigt bra argument för varför ett land inte ska justera en allvarligt felaktig valutakurs. Detta är det stora mysteriet. Som framgår ovan har Lettland haft flera valutaregimer än Zlatan har gjort ligamål i fotboll, och har ju dessutom planerat att avskaffa valutan. Det nationella stolthetsargumentet håller alltså inte. Och bättre länder än Lettland har överlevt prestigeförlusten av en valutajustering.

Två olika regeringar, med olika politisk hemvist, har hållit fast vid den interna devalveringsstrategin – utan övertygande förklaringar till varför. Misstanken som blir kvar är att svenska regeringen har gjort strategin till villkor för fortsatt stöd. Det är en mycket svårsmält misstanke.