ISK och den extrema penningpolitiken

Vänsterns missnöje med beskattningen av ISK är ytterst en konsekvens av den extrema penningpolitik som förts i Sverige och övriga västvärlden. Nollräntepolitiken har förvridit riskbilden vid finansiella placeringar, men att försämra ISK vore att kasta ut barnet med badvattnet. Bättre för samhällsekonomin vore att centralbankerna återinförde en positiv riskfri ränta och att Riksbanken tog första steget.
Genrebild av handel på börsen och Jan Sand, teknologie doktor och tidigare hedgefondförvaltare. Foto: Henrik Montgomery/TT, Privat

Gästkrönika av Jan Sand, teknologie doktor och tidigare hedgefondförvaltare med bakgrund på bland annat SEB, JP Bank m.m.

Tanken med beskattningen av ISK är enkel och logisk. Under traditionell beskattning beskattas utdelningar och reavinster med 30%, och reaförluster är fullt avdragsgilla mot reavinster. Staten har således en delaktighet om 30% i den enskildes portfölj. Negativa egenskaper med detta upplägg är komplex och dyrbar hantering av deklaration och bok­föring, samt inlåsnings­effekter i aktier och fonder. Inlåsningseffekter som motverkar kapital­marknadens dynamik och därmed försämrar investeringsklimatet.

Som ett enklare och mer dynamiskt alternativ skapades ISK. Där tas skatten ut som om den enskildes portfölj finansieras till statens upplåningskostnad, dvs kapitalvärdet multipliceras med statslåneräntan och detta belopp beskattas sedan löpande med 30%. Om staten hellre skulle vilja beskatta en given privat ISK-portfölj om, säg, en miljon på traditionellt vis är det således möjligt för staten att låna upp 300 000 kronor och sedan placera pengarna på samma sätt som den givna portföljen, och låta skatteintäkten från den givna ISK:n betala räntan. Staten skulle därmed erhålla samma skatteintäkt som vid traditionell beskattning av den givna portföljen. ISK är således per se inte en förmånlig skatteform. Till saken hör dessutom att den ursprungliga skatten på ISK har höjts med både en tröskel och ett golv för räntan som ligger till grund för den skatt som tas ut, så staten har redan frångått den ursprungliga tanken.

Är den traditionella beskattningen då ekvivalent med den för ISK? Nej, inte riktigt eftersom det skiljer sig i risk­dimensionen. Vid ISK har staten en lägre risk och en jämnare inkomst, vilket i sig kan ha ett positivt värde för staten. Vid traditionell beskattning är staten fordringsägare på en för­valtning med högre risk, vilket ger ojämnare intäkter.

Återinför en positiv riskfri ränta

Vad vi nu ser är helt enkelt ett missnöje i efterhand med det finansiella utfallet för aktier och obligationer under senare tid. Varför kommer detta nu? Den extrema penningpolitiken som förts har förvridit riskbilden och bidragit till att lyfta tillgångsvärden, vilket onekligen gynnat kapitalägare. Så länge som nollräntepolitiken består kommer börsen framstå som ett en­sidigt bet.

Vänstern vill alltså i efterhand straffbeskatta vad som visade sig bli ett för vissa gynnsamt utfall under givna förutsättningar. Vad man då glömmer är att staten själv varit med skapat denna utveckling på finansmarknaderna. Man glömmer även att stigande tillgångsvärden ger mer skatt även från ISK, att låga räntor ger ökad möjlighet för staten själv att låna till vettiga investeringar, att skatten på ISK redan höjts i omgångar och att staten därmed redan minskat sin exponering mot en högt värderad börs. Man glömmer att vanliga människor inte bara är lönearbetare utan även i hög grad numera även är kapitalägare med sofistikerad syn på sin egen ekonomi och framtidsdrömmar. Men det allra värsta är att man vill försämra förutsättningarna för sparande och kapitalbildning i Sverige och därmed vandra tillbaka i riktningen mot det stagnerande 1970-talet. Det bästa vore istället att återinföra en positiv riskfri ränta.

Gästkrönika av Jan Sand, teknologie doktor och tidigare hedgefondförvaltare med bakgrund på bland annat SEB, JP Bank m.m.