Faller en, faller alla

Stordriftsfördelar ger ökad lönsamhet. Det gäller allt från flygbolag till verkstadsbolag, biltillverkare till butikskedjor. Ja, också i bankbranschen, enligt vad vi har fått lära oss under de senaste decennierna. I takt med att små- och medelstora banker sugits upp av glupska större konkurrenter har marknadsekonomins grundregel, störst kör först, etablerat sig allt tydligare också bland finansiella aktörer. Svenska banker är föregångare på området. Här har nästan alla småbanker försvunnit.

Men stort är inte alltid fint. Inte när det gäller alla banker. Det tycker sällan kunderna och i ännu lägre grad myndigheter.

Det är som med barn. Små barn är källa till små bekymmer. Stora barn innebär stora problem. Det vet varje förälder som fått se sin telning komma hem med poliseskort ­eller blivit uppringd av det lokala sjukhuset med beskedet om att dottern är alkoholförgiftad.

Banktoppar runt om i världen utsätts för frestelser de också och då är det lätt att göra felsteg. Sådana felsteg drabbar erfarenhetsmässigt inte direktörerna själva utan andra: det kan vara kunder, motparter eller anställda. Särskilt allvarligt är det förstås när stora banker, de som brukar kallas för systemkritiska, gör felskär.

Ordet systemkritisk för osökt tankarna till begreppet kritisk massa, den term som brukar användas för att definiera hur mycket radioaktivt bombmateriel som behövs för att få i gång en kärnreaktion. Ordlikheten är inte så dum. Att betrakta en bank som system­kritisk betyder i korthet att den har inneboende sprängkraft tillräcklig för att riva sönder det finmaskiga nät av tillit och förtroende som brukar kallas betalningssystem.

Ungefär som en atombomb alltså.

Nu är det alltså Deutsche Bank, Tysklands största bank, tillika världens elfte största bank om man utgår från balansräkningens storlek, vars affärer har hamnat i skottgluggen.

Fram till i förra veckan har den tilltagande oron kring bankens framtid mest speglats i det fallande börsvärdet som halverats i år och nu är nere i drygt 100 miljarder kronor, vilket som en jämförelse är ungefär hälften av värdet som den minsta av de fyra svenska storbankerna, SEB, når upp till. Men nu har en annan misstroendeförklaring dykt upp. Stora kunder har lämnat banken för att inte riskera att tillgångarna fryser inne om bankens situation blir värre. Den åtgärden ska dock inte övertolkas. Det kan ha tekniska förklaringar, där kundernas interna regelverk tvingar dem att byta bank när risken för ett fallissemang ökar.

Bakgrunden till de nu aktualiserade problemen är väl kända. Deutsche Bank genomlider en fortsättningskris som har sitt ursprung i de amerikanska bostadslån som ledde fram till kraschen i Lehman Brothers för ganska precis åtta år sedan. Stora banker, bland dem Deutsche, mörkade riskerna vid vidareförsäljning av paketlösningar av mixade goda och dåliga bostadslån. För några veckor sedan presenterades de första medieuppgifterna i Wall Street Journal, om att Deutsche skulle tvingas böta över motsvarande 100 miljarder kronor för sin inblandning i falskspelet som drog in världen i den värsta finansiella oron sedan 1930-talet.

Det skulle i så fall bli en av de största företagsböterna genom tiderna. Och den enkla sanningen är att Deutsche, sin storlek till trots, inte har tillräckliga finansiella muskler för att betala. Banken är nämligen inte tillräckligt lönsam.

Har man låg lönsamhet så bygger man väldigt lite kapital. Därmed har man väldiga problem att möta risker i verksamheten, sammanfattar en bankanalytiker som önskar vara anonym.

Nu kan ju någon invända att banken kan dra in kapital, exempelvis genom en emission. Men en sådan lösning riskerar att bli mer av en symbolhandling: banken har ju fortfarande inte löst problemet med den usla lönsamheten.

Vad som skulle stötta inte bara Deutsche utan i förlängningen hela det tyska näringslivet vore en total makeover av landets banksystem. Analytiker som Affärsvärlden talat med menar att det tyska bankväsendet med tusentals banker, varav många onoterade utan egentliga ägare som ställer tillräckliga avkastningskrav, helt enkelt måste struktureras om.

– Många banker, delstatsbanker och sparkassor drivs med helt andra incitament än avkastning, vilket fått till följd att prissättning på risk alltid har varit för låg i Tyskland, säger en analytiker.

Deutsches kris är med det synsättet långt ifrån löst.

Men precis som den kritiska massan i en bomb aldrig får överträdas får heller inte en systemkritisk bank krascha. Det skulle medföra en dominoeffekt av helt oförutsägbara dimensioner.

Därför kan man utgå ifrån att vi får se en räddningsoperation.

Bötesbelopp kommer att prutas och ­Angela Merkel lär ställa upp med statliga garantier. Dessutom behövs både offentliga och privata ansträngningar, kapitaltillskott och möjligen också en uppdelning av ­banken. Vissa delar av banken kan komma att säljas av.

Det senare får det goda med sig att banken åtminstone blir något mindre systemkritisk. Det skulle ligga i linje med vad exempelvis finansmatadoren George Soros krävde efter finanskrisen 2008, en styckning av systemkritiska banker. Alternativet är ständiga brandkårsutryckningar och stagnerande ekonomier. Och den vägen har världen ­redan prövat.