Framtidens arbetsmarknad

2017-04-19 22:00 Calle Froste

Beskatta inte robotarna. Bli kompis med dem i stället. Tekniken är ostoppbar.

KRÖNIKA. Ingen kunde väl för tio eller ens fem år sedan på allvar tro att människan skulle överväga att lägga band på sin hjärnkraft, uppfinningsrikedom, sin tekniska innovationskraft och därmed i förlängningen kanske sitt välstånd.

Men det är vad som sker just nu när den ansedde amerikanske ekonomiprofessorn Robert Shiller, som belönades med Riksbankens ekonomipris till Alf­reds Nobels minne för fyra år sedan, häromveckan argumenterade för att införa en skatt på de robotar som ”tar över” människors jobb.

Åsikten framförde han i tidningarna The Guardian och i Dagens Nyheter.

Shiller, som annars mest förknippas med aktievärderingsmodeller, kom ut som löntagarkramare för snart två veckor sedan.

I övriga Europa har debattens vågor om skatt på robotar gått höga under det senaste året. Frågan väcktes i maj förra året av Mady Delvaux-Stehres, den socialdemokratiska Europaparlamentarikern från Luxemburg, som lyfte frågan om robotbeskattning till parlamentets utskott för rättsliga frågor.

I bakgrunden spökade olika utredningar som skissat på arbetsmarknadens utveckling ifall automatiseringen av produktion och tjänster fortsätter i samma galopperande takt som nu.

Det finns rapporter som talar om att ­uppemot 50 procent av alla jobb kan komma att ersättas av robotar eller automatiserade processer. Och vad värre är – det finns också en hög risk för att många av de jobb som ­försvinner är medelinkomstjobb samtidigt som många av de jobb som ser ut att skapas väntas bli låginkomstjobb.

Utvecklingen är långt ifrån ny. Ett av de senaste exemplen är taiwanesiska kontraktstillverkaren Foxconn, som bland annat bygger Apples och Samsungs mobiltelefoner. Bolaget har minskat arbetsstyrkan i sina kinesiska fabriker från 110 000 till 50 000. Alla dessa försvunna jobb hade ersatts av robotar.

– Det kommer att skapa sociala spänningar och det leder till diskussioner om att skatteintäkterna minskar, säger Karin Pilsäter, tidigare riksdagsledamot (L) men numer omvärldsanalytiker vid centralorganisationen TCO.

TCO organiserar många av de yrkesgrupper som på sikt kan automatiseras: som ­lärare, poliser och de som arbetar inom bank- och finansbranschen. Centralorganisationen hör inte till robotskattförespråkarna, men vill heller inte avfärda idén som ett populistiskt hugskott.

– Det här är frågor som är för nya och för annorlunda för att man ska säga ja eller nej, säger Karin Pilsäter.

Hon konstaterar också att digitalisering och teknisk utveckling i kombination med globalisering leder till att lagstiftare får ­anledningar att se över skattesystemet på flera håll i världen.

EU-parlamentet har tills vidare lagt frågan om skatter på robotar åt sidan, och här hemma har den dystopiska framtiden än så länge avfärdats av de flesta, bland dem industrifacket Metall och arbetsgivar­sidan Svenskt Näringsliv. Dessa sistnämnda parter har snarare en motsatt syn på teknik­utvecklingen och det brukar heta – från bägge hållen – att svensk industri ska ligga i framkant i världen när det gäller teknik­utveckling. Endast på det sättet klarar Sverige konkurrensen från utlandet.

– Jag och Svenskt Näringsliv är skeptiska till robotskatt. Om vi inte hänger med i konkurrensen blir det svårt att få intressanta och högförädlande jobb högre upp i värdekedjan, säger Johan Fall, chef för skatte­avdelningen vid Svenskt Näringsliv.

Han liknar robotskattförespråkarna med de maskinstormare, ludditerna, som slog sönder vävstolarna som tog arbetarnas jobb i 1800-talets England när industrialiseringen tog fart, och han tror att det knappast är möjligt att försöka stoppa eller bromsa ­utvecklingen.

– Investeringar, alltså kapital i form av maskiner som robotar och annat, behövs för att klara en alltmer tilltagande konkurrens, säger Fall.

Förutom Robert Shiller är några av de övriga förespråkarna som gjort robotskatten till en egen profilfråga den förre grekiske finansministern, Yanis Varoufakis i vänsterpartiet Syriza, och den franska vänsterns kandidat till presidentvalet som hålls nu på söndag, socialdemokraten Benoît Hamon. Namnkunnigast bland robotskattförespråkarna är ändå grundaren av det amerikanska programvaruföretaget Microsoft, numer filantropen, Bill Gates.

Den senare, om någon, torde vara bekant med maskinella revolutioner. Miljoner människors jobb har försvunnit till följd av dator- och it-industrins framväxt men samtidigt har teknikskiftet som Bill Gates varit delaktig i skapat jobb på andra håll.

Enligt skatteförespråkarna är robotrevolutionen av en annan magnitud än tidigare strukturrevolutioner i världen. Processen går för snabbt för att människor hinner ­skolas om. En skatt på robotar skulle därmed ge två distinkta fördelar. Automatiseringstrenden skulle bromsas och pengarna skulle kunna användas till anpassning för att hjälpa dem som blir av med sina jobb.

Kvarstår frågan om hur man punktbeskattar en företeelse som inte framstår som en punkt eller ens en mening utan snarare som en hel berättelse, en teknik som dessutom muterar och vidareutvecklas hela tiden.

Dessutom är det nära nog ett omöjligt uppdrag att rättvist definiera gränserna för vad som kännetecknar en robot. Var går gränsen mellan en maskin och en robot? Ett modernt flygplan kan starta, flyga och landa på egen hand, men den skulle nog de flesta ändå kalla för en maskin. Vad gäller i så fall för de förarlösa bilar som världens tillverkare experimenterar med? Maskin eller robot?

Sannolikt är skatt på robotar ett hugskott som aldrig blir av. Då är det bättre att bli vän med robotarna, beskydda dem, bjuda in dem och deras mänskliga utvecklare för att bygga en god symbiotisk relation.

Calle Froste

Fler krönikor av Calle Froste

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet