Nazi-alarmism största hotet

2017-10-11 18:00 Erik Hörstadius

Nazismalarmismen tycks kunna vara såväl kontraproduktiv som lite smålöjlig – och ändå är den så stark.

KRÖNIKA. Kommer ni ihåg fluortanten?

Fluortanten skickades av staten in i våra klassrum för att förbättra vår tandhälsa. Lektionen avbröts. En bricka med pyttesmå plastmuggar distribuerades. Storebror ser dig, minsann – ända upp i gomseglet!

Även vår politiska hälsa är föremål för överhetens noggranna omsorg. Vilket inte minst den senaste tidens antinazistiska kampanjer burit vittne om. Kultur- och medieelitens ideologiska fluortanter massmobiliserade från alla håll för att tuta ut sitt budskap om det nazistiska hotet. Hade min enda nyhetskälla varit, säg, Dagens Nyheter, hade jag förletts tro att vi stod på randen till ett nazistiskt maktövertagande.

En löjeväckande tanke rent sakligt, förstås, den svenska nazismen är ju bara en liten sekt. Och för övrigt inte särskilt nazistisk: avvikande folkgrupper ska i svensk nazisttappning deporteras, inte mördas, och mig veterligen ska inte svensktäta områden som Åland och Österbotten ockuperas.

De antinazistiska fluortanterna är effektiva, det ska genast erkännas. När SOM-institutet för några år sedan frågade folket om vad som oroade dem mest, kom nynazismen tvåa. Efter miljöförstöring, men före bland annat terrorism, klimathot, främlingsfientlighet, brottslighet och situationen i Ryssland.

Är det då något att harmas över, denna upp­tagenhet vid nazism?

Ja, precis som för mycket fluor kan vara skadligt – till exempel för ämnesomsättningen – kan också nazismalarmism få negativa konsekvenser.

En sådan är pojken och vargen-syndromet. Tänk om vi slår dövörat till om hotet en gång skulle bli verkligt?

En annan är den onödiga rädslan. Jag kan lätt tänka mig hur gamla människor med levande minnen från nazistiskt herravälde skakas av dagens hysteriska rubriker.

En tredje är det felriktade fokuset i samhällsarbetet mot antisemitism. Fråga Malmös judar vilka de känner sig hotade av. Inte speciellt många kommer att svara nazisterna.

En fjärde är legitimeringen av våldsvänsterns härjningar på gator och torg.

En femte är att man ju faktiskt gynnar nazisterna! Som Kim Solomon, professor emeritus i historia, skrev i Dagens Nyheter 2/10 (mot tidningens upphetsade normalagenda, alltså):

Nazisternas syfte var konfrontation och målet nåddes med råge. Goebbels hade varit nöjd med de senaste veckornas uppmärksamhet och lördagens våldsbenägna motdemonstranter. Suttit i sin fåtölj, nickat eftertänksamt och mumlat: ”Fortsätt grabbar. Striden är vår livsluft.”

Nazismalarmismen tycks alltså kunna vara såväl kontraproduktiv som lite smålöjlig – och ändå är den så stark. Hur förklarar vi det?

Här vill jag parafrasera Haruki Murakamis boktitel What I Talk about When I Talk about Running (i sin tur en parafras på ­Raymond Carvers novell What We Talk about When We Talk about Love).

Det vi talar om när vi talar om nazismen, är vår egen förträfflighet. Eller kalla det godhet.

Några väljare kanske tycker att de partier som anklagade Sverigedemokaterna för rasism och fascism, men sedan i stort sett anammade deras politik, har ett och annat att förklara. Men det obehagliga samtalsämnet trollar vi bort från dagordningen – för nu gäller det att modigt bekämpa nazismen!

Och vem vet – de där väljarna kanske så smått börjat tröttna på klyschiga förklaringar som ”islamofobi” och ”socioekonomisk bakgrund” när dålig jobbintegration och ökande våldsbrottslighet debatteras? De kanske rentav kräver skarpa svar i de frågorna? Tyvärr har vi inga sådana… så låt oss prata nazism i stället! Hitler var ju faktiskt väldigt dum.

Det vi också talar om när vi talar om nazismen, är att den göre sig icke besvär som undrar vad vi egentligen menar med floskler som alla människors lika värde och demokratisk värdegrund. Sådant filosofiskt finlir har vi inte tid med, när det springer runt nazister i varenda buske.

Så marsch in i åsiktskorridoren med dig! Följ med i vårt antinazistiska korståg. Och är du inte med oss, är du mot oss. Då dubblar vi fluordosen.

Varsågod och skölj.

Per Brinkemo får sista ordet

Från texten Välkommen till värdegrundslandet (Smedjan): ”Den svenska gudlösa religionen är en spegling av ett samhälle som haft lyckan att stå utanför krig i mer än 200 år och med en ofattbar ekonomisk utveckling under lång tid. En sådan religion är i en mening värre än traditionella religioner, då den utövas med sådan omedvetenhet. Det är en religion som inte spelar med öppna kort. Den är lika otäck i sitt stigmatiserande och fördömande av oliktänkande som på sin tid statskyrkoprästen mot den som inte kunde sin katekes. Den är lika floskelfylld i sitt mantraliknande upprepande om vikten av mångkultur, alla människors lika värde och feminism. Men definitionen av dessa ord? Var är de? Vad menas?”

Erik Hörstadius

Fler krönikor av Erik Hörstadius

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet