Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Vad vill SD, egentligen?

2019-05-28 14:17

Så har vi genomlevt EU-valet. Det gick bra för högern och dåligt för vänstern, kan man trots tacktalen från samtliga partiledare sammanfatta saken. Det var bara Fi som erkände att det hade gått åt pipan. Och återigen kan vi konstatera att skandaler inte fäster på Sverigedemokraterna. Ledande företrädare kan ursäkta övertramp med att det var sent på kvällen, och sen går det bra i EU-valet ändå. Så nu kan vi återgå till att prata inrikespolitik.

Kristdemokraterna har stått i rampljuset ett tag, naturligtvis därför att det gått bra för partiet. Under det senaste halvåret har stödet för Kristdemokraterna fördubblats och landar nu på cirka 12 procent i den sammanvägning av opinionsmätningar som Sifo gör åt Ekot (12/5).

I samma sammanvägning blir SD nästa största parti, med 18,2 procent i väljarstöd. Men medan KD och Ebba Busch Thor ses som tydliga, kan man fundera på vad som drar väljare till SD. Sannolikt är personstrider ingen röstmagnet. Att bråka ses som misslyckanden i konsensus-Sverige, så vad är SD:s unika försäljningspunkt?

De är tydliga i ett avseende: de gillar inte invandringen och dess konsekvenser.

KD har funnits sedan 1964, SD sedan 1988. De grundades båda som enfrågepartier, KD som ett upprop för kristendomsämnets bevarande i skolan. SD vet vi. KD har sedan sitt grundande tagit sig in i riksdagen, ett antal regeringar och har en välutvecklad familje-och äldrepolitik. Plus det mesta av det övriga som krävs för att vara parti.

Och här upphör likheterna med SD. För vem kan svara på vilken inriktning SD arbetat fram de senaste trettio åren? Hur många vet att SD vill ha statskyrkan åter? Hur många drar sig till minnes att SD ville ha förbud mot vinst i friskolor, men nu har svängt? Vad vill de egentligen, förutom att stoppa invandringen?

Det är inte säkert att den som sett SVT:s dokumentär om chefsideologen Mattias Karlsson (13/3) blivit så mycket klokare. Detta är personen som tänker, stakar ut och visar vägen. Men vad vi ser är främst en kille som ger inte uttryck så mycket för att tänka som för att känna.

Och det är en mycket bekymrad kille vi tittar på. Den svenska politiken i stort är ett moras, folk förstår inte hans parti, inte ens de egna anhängarna fattar alltid. De måste ständigt hanteras, och Mattias Karlsson reser runt och verkar inte glad, trots att partiet nu är näst störst i Sverige. Det vi ser och känner är en man med tungt belastade axlar och frågan blir till slut – varför syssla med politik?

I SD, är det lätt att dra slutsatsen, är det viktigare att vara ärlig än att vara genomtänkt. Mår man dåligt berättar man det för kameran.

Det kanske inte är en slump att det främsta arbetsredskapet verkar vara SD:s kommunikationsplan. Denna sprids från norr till söder i ett hopp om att hålla ihop den disparata samling människor som sökt sig till SD. Disparat? Ja, ni vet väl att var fjärde LO-medlem röstade på det ”högerextrema” SD i valet 2018?

Kommunikationsplanens förord slutar: ”Från flygbladsutdelningar till partiledardebatter delar vi sverigedemokrater med oss av oss själva, vårt hopp och den vision vi har för Sverige. Vi agerar varsamt, samspelt, respektfullt och optimistiskt. Vi behandlar andra som vi själva vill bli behandlade, och vi gör alla vårt allra bästa för att bygga upp och vårda vårt gemensamma namn.”

Och precis där blir S-skribenten Widar Anderssons analys av SD så intressant. Det parti som liknar SD mest är varken KD eller något annat på den borgerliga kanten.

Det parti som S fruktar mest är, med Widar Anderssons ord, SD och det beror på att partierna liknar varandra så mycket. För deras gemensamma nämnare är en önskan att ta och behålla makt. Så glöm alla högerpolitiska idéer för att förstå SD. Det räcker med den maktpolitiska etiketten. Och den kräver ett minimum av idéer, men desto mer av varumärkesvård.

PS.

Klientelism kostar

För övrigt är det ganska deprimerande att Socialdemokraterna inte längre står bakom den höjning av försvarsanslaget till 84 miljarder kronor år 2025, som försvarsuppgörelsen skulle ha inneburit.  Ja, vi kommer att ha val i Sverige om tre år. Och ja, att vinna valet kostar pengar. Enigheten om behovet av att försvara Sverige sprack, när S inte kunde låta bli att pruta. Det är förresten … mycket deprimerande.

Susanna Popova

Fler krönikor av Susanna Popova

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet