Teater med politiska förtecken

Det är en oktoberdag 1970 och 19-åriga Karin Helander sitter i publiken på Stockholms Stadsteater. På scenen står bland andra skådespelarna Jan Bergqvist, Helge Skoog och Meta Velander och bjuder på kommunalpolitisk satir. Efter en stund får publiken ta plats i riktiga bussar som, med skådespelarna som guider, kör ut på en rundtur i Stockholm. I Karin Helanders buss uppmärksammar Helge Skoog passagerarna om ett antal hus som är planerade att byggas närmare en stor trafikled än vad detaljplanen tillåter. Han vet inte då att den interaktiva föreställningen ska komma att få stadens politiker att ändra byggplanerna.

– Det var en intressant uppsättning och något helt nytt att en stadsteater ägnade sig åt kommunpolitik. De lyckades göra något roligt av ett så tråkigt ämne, säger Karin Helander, i dag professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och initiativtagare till podcasten Scenpodden.

Buss på stan, som Stockholms Stadsteaters föreställning hette, är ett exempel på när teater får direktpåverkan på politiken. Den hade premiär under en tid då det i Sverige poppade upp ett stort antal fria teatergrupper. Många av dem satte upp pjäser som var uttalat vänsterideologiska och berörde ämnen som antiimperialism, jämställdhet och miljö. Men teater som medel för att påverka opinionen var inte ett nytt fenomen. Drottning Kristina lät på 1600-talet sätta upp hovbaletter som syftade till att lyfta fram henne som kulturell och fredsälskande, 1700-talskungen Gustav III skrev i sin tur operatexter om Gustav Vasa och kriget mot danskarna, för att visa vikten av en stark, svensk kungamakt. Nästkommande århundrade präglades av en nationalromantisk teater. Parallellt med de statliga scenerna fanns även en tradition med amatörteater inom arbetarrörelsen som, likt de fria grupperna på 1970-talet, var fristående från teaterinstitutionerna och drevs mer som kollektiv. Det som har hänt de senaste decennierna är att de fria grupperna och teaterinstitutionerna har flutit alltmer in i varandra.

– Teatern har alltid på ett eller annat sätt varit politisk, men jämför man dagens teater mot 1970-talets så kan man säga att det har blivit mindre svartvitt. De flesta teatrar i dag vill visa att de har fler dimensioner och att de inte har fastnat i en förenklad världsbild, säger Karin Helander.

Det annalkande valet i september har på olika sätt märkts av på teaterrepertoarerna. Några uppsättningar har uttalat riktat sig till förstahandsväljare, bland annat humorshowen De redan frälsta av och med Tiffany, Bianca Kronlöf och Thom Gisslén som har åkt på turné med Riksteatern. En annan pjäs som bjuder på politisk satir är farsen Till varje pris i regi av Adde Malmberg. Den har premiär på Göteborgs Stadsteater den 12 september, tre dagar efter valet. Pontus Stenshäll, teaterns konstnärliga ledare, lyfter fram dubbelmoralen hos politiker (och människor i allmänhet) som ett tacksamt fenomen att driva med. Men de interna diskussionerna under arbetet med Till varje pris handlade samtidigt om vad man får skämta om och när det går över till att bli partipolitik. Även om pjäsen är en komedi är Pontus Stenshälls ambition att den, liksom övriga uppsättningar på teatern, ska presentera komplexa teser snarare än enkla svar.

– Adde Malmberg har skrattet som livsfilosofi och det här är ju främst en pjäs som ska underhålla. Men när man går därifrån ska man ändå ha fått med sig något mer att tänka på, säger han och tillägger:

– Bra teater handlar inte om att få folk att ändra åsikt utan om att väcka frågor som publiken själv får fundera över. Teater är ofta tråkig när det är enkla budskap som basuneras ut.

Det senaste året har teman som nationalitet och demokrati varit vanligt återkommande på landets scener – en trend som håller i sig i höst. Frågan är då vilken faktisk makt teatern har över opinionen. Karin Helander menar att det är ganska få föreställningar som likt Buss på stan leder till en direkt påverkan på politiken. Men hon tror inte att man ska underskatta teaterns inflytande på den enskilda människan; publiken består av individer som tar med sig sina nya tankar hem eller till arbetet och där kan det ske en förändring.

– Teater bidrar till att skapa känslomässig förståelse och att väcka empati. Sedan kanske inte alla pjäser kan påverka politiska beslut, men de har kraften att påverka individer.

Ska politikerna frukta teatern såhär i valtider?

– Jag tror inte att man som politiker går och är rädd för vad som visas på teaterscenerna. Men det hade kanske varit önskvärt att fler politiker faktiskt gick mer på teater för att få se nya perspektiv gestaltade. ❋