Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!
Vad trevligt att du vill logga in. Vi ser att du inte har ett aktivt konto. Var vänlig kontakta kundtjänst: 0770-457 102

För mäktig?

2018-06-13 18:00

Statliga Riksgälden spekulerar i starkare krona och finansministern ifrågasätter en oberoende Riksbank. Kritiken mot minusräntan växer.

Fredagen den 25 maj samlades flera hundra gäster i Blå hallen i Stockholms stadshus för att fira att världens äldsta centralbank fyllde 350 år. Värdar för kvällen var Riksbankens chef Stefan Ingves och Susanne Eberstein, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande i Riksbanksfullmäktige. Där fanns också Sveriges nationalekonomiska elit, liksom utländska potentater, som Jerome Powell, ordförande för den amerikanska centralbanken Fed, och Bank of Englands chef Mark Carney.

En annan av dem som fanns på plats var Bo Lundgren, tidigare skatteminister, Moderatledare och generaldirektör för statens egen ”bank” Riksgälden. Han slog sig ner till middagen och drog iväg ett sms: ”Grattis till den nya positionen”.

Mottagare var den nuvarande Riksgäldsdirektören, Hans Lindblad.

Bo Lundgren syftade inte på något nytt fint jobb. Nej, samma dag som Riksbanken samlade världens ekonomiska elit i Stockholm, väckte Hans Lindblad uppmärksamhet genom att meddela att Riksgälden tar en stor valutaposition för en starkare krona.

– Baserat på en samlad bild av svensk ekonomi bedömer vi att kronan är svag för närvarande och väntas bli starkare på sikt, skrev Hans Lindblad i ett pressmeddelande samma dag.

Att Riksgälden tar den typen av spekulativa valutapositioner är ovanligt. Det går att räkna på ena handen, om man tar bort tummen och pekfingret.

Men det som verkligen var anmärkningsvärt var att Riksgälden nu spekulerar i en starkare krona, samtidigt som kusinerna på Riksbanken gör allt i sin makt för att hålla den svenska valutan svag.

Till råga på allt sker det samma dag som Riksbanken firar sitt fina jubileum. Men det var nog bara en slump.

Det hindrar inte att åtgärden har tydliga signaleffekter: statens internbank spekulerar i att Riksbanken inte lyckas.

Det blev inte bättre av att finansminister Magdalena Andersson samma kväll ifrågasatte Riksbankens oberoende.

– Om man tittar tillbaka på den våg av reformer som gjorde centralbanker oberoende, så är det i dag uppenbart att det inte var väl genomtänkt, sa hon till nyhetsbyrån Bloomberg.

Penningpolitiken har sedan Riksbanken blev oberoende för snart 20 år sedan – och innan dess för den delen – kritiserats och ifrågasatts. Det är spelets regler, och det är just därför centralbanken fick bli oberoende, för att enklare stå emot kortsiktiga impulser.

Men det här var något nytt.

***

För inte så länge sedan bestämde regeringar över penningpolitiken. Genom att låta finanspolitiken, som reglerar statens inkomster och utgifter, och penningpolitiken, som reglerar ränta och penningmängd, gå hand i hand hade politikerna alla de verktyg som stod till buds för att påverka ett lands ekonomiska utveckling.

Sverige har prövat många av dessa verktyg. Under 1970- och 80-talen förvandlades Sverige ”till ett stabiliseringspolitiskt laboratorium”, skrev professor Lars Jonung i en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt i mitten på förra året, och hävdade att få länder har experimenterat med politikomläggningar i lika hög grad.

Sverige knöt kronans växelkurs först till den amerikanska dollarn, sen till den tyska D-marken. Full sysselsättning var det övergripande målet, och Sverige ökade de offentliga utgifterna för att hålla efterfrågan på en hög nivå. Denna keynesianska politik ledde till en överhettad ekonomi och i förlängningen hög inflation. För att komma till bukt med de oönskade sidoeffekterna genomfördes ett antal devalveringar, det vill säga försvagningar av valutan. Eftersom valutakursen var spikad mot andra valutor, var det inte marknaden som avgjorde vilken växelkurs Sverige skulle ha, utan ett politiskt beslut.

Effekterna blev med tiden allt svagare och resulterade i sin helhet i försämrade statliga finanser och förlorad konkurrenskraft. Till sist gick det inte att tricksa mer.

År 1985 beslöt regeringen att släppa regleringen av den inhemska kreditmarknaden. Affärsbankerna fick rätt att låna ut så mycket de ville. Valutaregleringen avskaffades 1989, och den svenska valutamarknaden öppnades upp för den internationella. Den finansiella avregleringen fick konsekvenser som få kunde ana. Kreditgivningen växte explosionsartat och kalaset slutade med fastighetskrasch och djup bankkris i början av 1990-talet.

Redan i mitten av 1980-talet varnade ekonomer för att ordningen med de återkommande devalveringarna var problematisk. De hade börjat tala om ”normpolitik”. Tanken var att framför allt penningpolitiken skulle styras enligt vissa regler. Låg och konstant inflation borde vara det övergripande målet.

Från politiskt håll tog man till sig av de nya idéerna. Finansministrarna Allan Larsson (S) och Anne Wibble (FP) var båda anhängare av normpolitiken. Bakgrunden var bland annat att internationella ekonomer uppmärksammat att inflationen var lägre i länder där centralbanken hade en mer självständig ställning. Ett exempel var USA, där Paul Volcker, chef för den förhållandevis självständiga centralbanken Federal Reserve från 1979, lyckades få bukt med den amerikanska inflationen.

Ett bredare genomslag fick idéerna 1985, efter att nationalekonomen Kenneth Rogoff publicerat en uppmärksammad artikel i samma ämne. Han argumenterade för att de centralbanker som hade prisstabilitet som enda mål hade större möjligheter att nå det. Och att man genom att undanröja inflationen och dess negativa inverkan på ekonomin skapade bättre förutsättningar för ett land att blomstra.

Idéerna var inte okontroversiella. I ett land som Sverige, där hög inflation länge sågs som ett sätt att motverka hög arbetslöshet, varnade flera ekonomer för effekterna.

”Hur hög ska arbetslösheten få bli?” skrev ekonomerna Jonas Agell och Anders Vredin i en artikel i Ekonomisk Debatt 1991, där de ifrågasatte behovet av en prisstabiliseringsnorm och hävdade att kampen mot arbetslöshet och inflation behövde drivas parallellt.

Och när Storbritanniens konservative finansminister Nigel Lawson 1988 föreslog att Bank of England skulle få en mer självständig ställning var premiärminister Margaret Thatcher kritisk.

– I själva verket skulle det uppfattas som att finansministern abdikerat, sa Thatcher enligt Gunnar Wetterbergs bok Pengarna och makten om Riksbankens historia.

De som omfamnade de nya reglerna var desto fler. Den globala trenden startade med Nya Zeeland och i mitten av 1990-talet hade flera länder anslutit sig till idéerna om ett stabilt penningvärde, genom en inflationsmålspolitik.

Den nya formen av penningpolitiken överträffade förväntningarna och beskrevs länge som en framgång. Självständiga centralbanker med tydliga inflationsmål gav både lägre inflation och lägre volatilitet, visade den ekonomiska forskningen. Inflationen i tio OECD-länder med oberoende centralbanker hade sjunkit från 9,2 procent till 3,2 procent, fastställde ekonomen Carl Walsh. Och Kanadas centralbank skrev i sin årliga rapport 2006 att ”alla de substantiella fördelarna som inflationsmålens regelverk skulle leda till har realiserats och i vissa fall överträffats”.

Hade ekonomerna äntligen hittat det?

Eureka.

***

Så kom finanskrisen 2008.

Och därefter den värsta ekonomiska krisen i västvärlden sedan den stora depressionen på 1930-talet.

Något hade gått snett.

Från vänsterhåll var ilskan stor.

Den franske ekonomen Thomas Piketty fick global uppmärksamhet för sin bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet som pekade på växande klyftor. Occupy Wall Street-rörelsen fick genomslag med 99 procent-budskapet.

Oberoende centralbanker beskrevs som odemokratiska institutioner som enväldigt fattade beslut utifrån en ekonomisk teori som ingen kunde garantera stod för sanningen.

”Riksbankens agerande gör i dag några få än mer rika och dig lite fattigare”, skrev exempelvis vänstertidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg.

Även de nationalekonomer som omfamnat idéerna började tvivla. Richard Baldwin, bland annat ordförande i Centre for Economic Policy Research, skrev sommaren 2008, strax innan amerikanska investmentbanken Lehman Brothers kraschade, men efter att banken Bear Stearns hade räddats, att den oberoende centralbanken var hotad och riskerade att överges till följd av den amerikanska bostadsbubblan som hade börjat pysa under 2007.

Så har det inte blivit. Men efter krisen har frågan vädrats på ett helt annat sätt än tidigare.

Framför allt riktar sig kritikerna mot två upplevda brister:

Dels kritiseras systemet för att det misslyckats med att förebygga krisen. Centralbankerna lade för står vikt vid att hålla konsumentprisinflationen stabil och ägnade för lite uppmärksamhet åt den finansiella stabiliteten, det vill säga åt tillgångsprisinflationen.

Dels för att systemet begränsar möjligheten att påskynda en ekonomisk återhämtning.

I USA ifrågasatte den republikanske politikern och kongressledamoten Patrick McHenry i fjol om det var rätt att Feds ordförande kunde förhandla finansiella stabilitetsmål med ”byråkrater i andra länder”.

Den politiska uppbackningen för en oberoende centralbank är inte fullt så stark som den en gång var.

För Sveriges del har normpolitiken i stort sett fungerat väl. Efter år av devalveringspolitik och hög inflation har inflationen under hela 2000-talet hållits på en låg nivå. Sverige stod dessutom starkt genom såväl dotcom-kraschen år 2000 som finanskrisen 2008. I förhållande till många andra europeiska länder har tillväxten varit hög.

En förklaring är att i Sverige inbegrep normpolitiken inte bara ett inflationsmål, utan också ordning och reda i de statliga finanserna, genom ett nytt finanspolitiskt ramverk.

Det har egentligen bara funnits en tydlig baksida av den förda politiken och det är skulduppbyggnaden. År 1985 utgjorde hushållens skulder 35 procent av BNP. I dag uppgår de till cirka 80 procent. De har gått från 100 till nästan 185 procent av disponibel inkomst. Drygt 200 procent om man tar med bostadsrättsföreningarnas skulder.

Vissa hävdar att skuldnivåerna är osunt höga, inte minst för att bostadspriserna har stigit på tok för mycket och att detta på sikt oundvikligen leder till krasch. Andra anser att risken i lånestocken är förhållandevis liten och att det finansiella systemet är robust.

Även om Sverige och de svenska bankerna klarade sig väl genom finanskrisen gick den knappast obemärkt förbi. Storbankerna Swedbank, Nordea och SEB fick göra nyemissioner, Swedbank till och med två. Riksbanken fick skjuta till likviditet för att räntemarknaden skulle fungera.

Samtidigt uppstod frågan om vem som bar ansvar. Var det bankerna? Politikerna? Låntagarna? Eller var det kanske de oberoende centralbankernas fel. Hur skulle regeringen i så fall utkräva ansvar? Riksbanken hade ju trots allt bara gjort det den fått i uppgift att göra.

Det är bakgrunden till att regeringen i december 2016 beslöt tillsätta en utredning för att se över riksbankslagen. Uppdraget gick till Mats Dillén, tidigare generaldirektör för Konjunkturinstitutet.

Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) var tydlig med att det inte handlade om att inskränka Riksbankens oberoende.

– Nu har vi haft en ny global finanskris, med följder på kort och lång sikt. Det har ställt Riksbanken inför utmaningar som man kanske inte tagit höjd för med nuvarande lagstiftning, sa han till Dagens Industri.

Men hade han ändå öppnat en dörr?

***

Länge varnade Riksbankschefen Stefan Ingves för riskerna med hushållens höga skulder.

– Hushållens upplåning har ökat snabbare än inkomsterna under lång tid och det är inte långsiktigt hållbart, sa han till TT i samband med att räntan höjdes i juli 2010.

En åtgärd Ingves vidtog långt tidigare än många andra länder för att bromsa hushållens kraftiga upplåning.

Han höll föredrag, uttalade sig i tidningen och skrev debattartiklar i ämnet.

”Om Riksbanken inte tar hänsyn till skuldsättningen hos hushåll och företag kan dessa konsekvenser bli mycket allvarliga. Vi bör därför hålla räntan på en nivå som gör att vi kan nå inflationsmålet och stabilisera sysselsättningen i ett långsiktigt perspektiv och med hänsyn till riskerna för finansiella obalanser”, löd beskedet i en debattartikel i Svenska Dagbladet i oktober 2012.

För sitt förhållningssätt fick han mycket kritik, framför allt av de dåvarande vice Riksbankscheferna Karolina Ekholm och Lars E O Svensson. Den höga räntan ansågs hämma inflationen, försämra ekonomin och kosta Sverige jobb.

På senare år har Stefan Ingves varningar varit mer dämpade. Två saker har hänt. Riksbanken förlorade kampen om makrotillsynen till förmån för Finansinspektionen, det vill säga över landets finansiella stabilitet, och sommaren 2014 röstades Stefan Ingves ner av sin egen direktion, som valde att sänka räntan med 0,50 procentenheter när han vill sänka med 0,25.

I vilket fall som helst har Stefan Ingves och de övriga fem i direktionen sedan dess fortsatt att sänka räntan. Nu har Sverige haft minusränta i över tre år. Alltmedan hushållens skulder har fortsatt stiga.

Nu får Stefan Ingves kritik för det.

Det knorras faktiskt lite överallt.

Det knorras på finansdepartementet. Det knorras på Riksgälden. Det knorras på marknaden. Och det knorras på universitet och högskolor.

– Höj räntan, sa professor Lars Jonung redan 2016.

– Höj räntan, skrev Nordeas chefsekonom Annika Winsth i en krönika i Affärsvärlden i mars.

Varför gör då inte Rikbanken det?

Det beror på att Stefan Ingves, och stora delar av direktionen, vill hålla den svenska kronan svag, för att därmed nå upp till inflationsmålet på 2 procent. Då importerar Sverige dyrt och får upp inflationen den vägen. Exportbolagen blir samtidigt valutadopade och går på högfart, även det inflationsdrivande.

Men det var ju inte i första hand valutamanipulation som åsyftades när inflationsmålet sattes. Så har det dock blivit. Och det trots att en svag krona får långsiktigt negativa konsekvenser för den svenska ekonomin. Produktiviteten försämras och konkurrenskraften hämmas.

Men det är inte Riksbankens problem.

***

Att finansminister Magdalena Andersson talar om att finans- och penningpolitik borde gå hand i hand väcker viss förvåning.

– Det där är ju sensationellt. Det är anmärkningsvärt, säger Bo Lundgren.

– Min första reaktion var att det måste vara något missförstånd. En så viktig fråga kan inte lanseras via en intervju, säger professor Lars Jonung.

Men i politiska kretsar är förvåningen inte lika stor.

På tisdagar och torsdagar möts riksdagens finansutskott, med sju representanter från regeringen och tio från oppositionen. Där har frågan om en oberoende Riksbank inte varit uppe till diskussion. Tvärtom, ämnet har näst intill varit förlagt med tankeförbud, säger en av ledamöterna.

– En fråga som varken bör eller får diskuteras, säger ledamoten, som vill vara anonym.

Men i matsalen, utanför de formella mötena, finns en omfattande diskussion. Politikerna verkar ha saknat att få vädra ämnet. Hushållens höga skulder är en fråga som diskuteras. Men också det faktum att Riksbanken i dag köper upp hälften av alla statsobligationer.

– På 1990-talet var det ingen som tänkte att det skulle bli så här. Systemet kanske inte är hållbart när det är extremt. Ska inte politiker få delta i den debatten? säger ledamoten.

Mats Dillén, som leder utredningen av riksbankslagen, är försiktig med att avslöja för mycket om sin utredning, men han bekräftar att frågan om centralbankens oberoende behandlas.

– Vi kommer säkert att skriva en hel del, framför allt baserat på andras forskning, säger han.

Frågan är vilken roll det spelar.

Makten över Riksbankens ställning är egentligen ingenting Sverige rår över.

Att den ska vara oberoende står inskrivit i Maastrichtfördraget. Sedan Sverige gick med i EU har det således inte funnits annat väl än följa reglerna.

Det svenskarna själva kan påverka handlar om huruvida Riksbanken ska sätta sina egna mål eller om riksdagen ska göra det. Marvin Goodfriend och Mervyn King föreslog i sin utvärdering av Riksbankens penningpolitik år 2016 att målet ska ses över var tionde år.

En annan fråga som utredarna tog upp var hur många ledamöter direktionen ska ha. I dag är de sex, det kanske räcker med tre.

Den typen av förändringar lär knappast ha någon nämnvärd effekt på svensk ekonomi.

Den stora frågan är således hur diskussionen går i Bryssel.

Lars Jonung arbetade i flera år på kommissionen i Bryssel. Han säger att ECB:s självständiga ställning är grunden för euron och för självständiga centralbanker i medlemsländerna.

Tvärtom hänvisar Jonung till den nyinrättade europeiska finanspolitiska nämnden, ledd av dansken Niels Christoffer Thygesen. Nämnden har till uppgift att säkerställa att finanspolitiken skärps så att det rådande systemet hålls intakt.

Bakgrunden är att det vid eurotoppmötet i oktober 2014 framhävdes ”en närmare samordning av den ekonomiska politiken” för att säkerställa att den ekonomiska och monetära unionen, EMU, fungerar smidigt.

Det behövs finanspolitisk disciplin för att ett valutaområde ska fungera.

***

Problemet med hushållens höga skulder landar såldes återigen i finansminister Magdalena Anderssons knä. Hon som har makten i sina händer, varför gör hon inget åt det? undrar Lars Jonung.

– Hon kan höja räntan genom att ta bort ränteavdraget.

Eventuellt görs det – efter riksdagsvalet i höst.

Skulduppbyggnaden har nämligen gjort att ränteavdraget blivit en tickande bomb i statskassan.

Kostnaden för svenskarnas ränteavdrag var omkring 17 miljarder kronor förra året. Konjunkturinstitutet spår att de kan komma att kosta staten dubbelt så mycket, 34 miljarder kronor, redan 2021. År 2023 beräknas de vara uppe i 47 miljarder och år 2026 hela 61 miljarder.

Det är bakgrunden till att Magdalena Andersson i september förra året varnade för att hushållen bör ta höjd för ett justerat ränteavdrag.

Men inte nu.

Nu är det valtider. Då vill man inte besvära väljarna med obehagliga överraskningar.

***

Stefan Ingves är inne på sitt trettonde år som Riksbankschef. Han åtnjuter stort förtroendet i många läger, men har samtidigt avplockats en del av sitt ansvar genom åren. Det började med att Riksbanken blev av med makrotillsynen från och med 2014. Därefter förbredde regeringen ett beslut om att minska Riksbankens valutareserv, mot Riksbankens vilja. Förslaget skulle ha trätt i kraft vid årsskiftet 2018, men utreds nu vidare. Politikerna har således med små steg försökt ta kontroll över en del av penningpolitiken.

Inte mycket tyder på att Sverige kommer att få en beroende Riksbank inom någon snar framtid. Men dörren till en diskussion har öppnats.

Den behöver föras, men med varsamhet.

”År 1941 gjorde finansminister Ernst Wigforss sin statssekreterare Dag Hammarskjöld till ordförande i riksbanksfullmäktige. Det blev upptakten till mer än 40 års total samordning av finans- och penningpolitiken, med förödande följder för den svenska ekonomins utveckling”, skrev Gunnar Wetterberg i en artikel i Expressen häromveckan.

Den sortens samordning vill ingen ha tillbaka.

Att Riksbanken jagar två procents inflation när konsumentpriser trycks ned av globalisering och digitalisering har försatt Sverige i en prekär situation.

Regeringen har de verktyg som krävs för att göra något åt det.

Använd dem.

Lotta Dinkelspiel

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom