Moderaternas sju dödssynder

2012-05-29 21:00 Niklas Ekdal

KRÖNIKA. And then there were three, heter ett underskattat album av den i våra dagar underskattade gruppen Genesis. Titeln skulle också kunna stå som rubrik för de nya Moderaterna.

Så var de bara tre: Reinfeldt, Borg och Schlingmann. Alla andra är utrensade – det gamla bunkergänget från Bildts tid, hårdingarna till höger, ansiktslyftningens förbrukade plastikkirurger: Littorin, Odenberg, Arkelsten, Schenström …

Alliansens bevisade regeringsduglighet och populära skattesänkningar räcker nog till ytterligare en valseger, men Moderaterna börjar bli ett besvärande tunt parti. Först spolade de ideologin, sedan personalen. Platsen i historieböckerna är redan garanterad för Trio me’ Fredrik, men det är lätt att se synderna som förebådar dess fall.

VÄLLUST. Partnerbyten och flörtar både till ­höger och vänster är en självklarhet för ett statsbärande parti. När Schlingmann talar om ­Alliansen i dess nuvarande form är det en öppning för fri kärlek. Sådan föder emellertid svartsjuka, om Centern eller Kristdemokraterna misstänker att de kan ersättas av Miljöpartiet. För Moderaterna är det uppenbarligen inte missionären utan regeringsställningen som gäller.

HÖGMOD. Fredrik Reinfeldt är historisk och han vet om det, genom att ha brutit Socialdemokraternas maktmonopol. Han har visat sin styrka som regeringschef genom att ta gamla antagonister som Carl Bildt och Ulf Kristersson till nåder. Men efter omvalet 2010 kan man ana en styvhet i korken av nästan Göran Perssonska mått.

FROSSERI. Regeringskansliet har jäst som en deg sedan Alliansen kom till makten, med Per Schlingmanns post som pr-minister på toppen av bullen. Även utnämningspolitiken bär klassiska socialdemokratiska drag: varannan en vän som belönas, varannan en fiende som tystas. Anders Borgs aptit på skatteintäkter står inte heller föregångares som Gunnar Strängs eller Bosse Ringholms efter.

GIRIGHET. Moderaterna har systematiskt lagt beslag på de mest tacksamma ministerposterna. Allianskamraterna, särskilt Kristdemokraterna, har inte bara fått för få portföljer utan också för hopplösa. Ingen social- eller folkhälsominister kommer någonsin att gå i mål med sitt gränslösa uppdrag. Alliansens återval 2014 kan därför hänga på fyraprocentsspärren.

AVUND. De nya Moderaternas makeover bygger på idéstöld från socialdemokratin: välfärd, LO-flört, epitetet arbetarparti. Den bärande tanken är enbart att ta över just rollen som statsbärande. Till högerns försvar ska sägas att folkhems­begreppet var ett konservativt påhitt som stals av Per Albin Hansson och nu har stulits tillbaka. Dock är det falsk flagg eftersom skyddet vid sjukdom och arbetslöshet har urholkats rejält.

LÄTTJA. Den sänkta skatten på arbete har haft många fördelar: minskat totalt skattetryck, lönsammare att jobba, populärt bland väljarna. Men efter det fyrtionde jobbskatteavdraget måste visionen vidgas. Den dyra reformen sänkt krogmoms var politiskt bekväm men meningslös. Reinfeldts flitiga resande och lyssnande under första mandatperioden har också trappats ner.

VREDE. Svala nymoderater hetsar aldrig upp sig, det är en del av deras coola image. Här kan i stället avsaknaden av vrede visa sig vara en dödssynd – inför barnfattigdom, ungdoms­arbetslöshet, klimatförändringar eller något annat upprörande. Indignationen är varje ­oppositionspolitikers bästa vän. Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt vet det instinktivt, Stefan Löfven håller på att lära sig. l

Per Schlingmann, pr-ministern som den 4 juni blir Moderaternas chefsstrateg.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.

Niklas Ekdal

Mest läst

ANNONS

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet