5. Nya tider, nya processer

I mitten av 1870-talet kallades en ung bergstekniker, Erik Johan Ljungberg, till Stora Kopparberg för att hjälpa till att bringa ordning i ett visionärt men vårdslöst stålprojekt som Falufolket gett sig in på under en stark högkonjunktur eldad av den tyska gründerzeit.

Det var nog den bästa rekrytering Kopparberget någonsin hade gjort. Ljungberg var ingen charmig typ, det är svårt att hitta något foto där han ler. Politiskt framstår han som gammaldags patriarkalisk och han hade inte så mycket till övers för de nya högskoleteknikerna. Konkurrenter beskrev honom till och med som självgod.

Men hur man än vänder och vrider på bevismaterialet från hans tid framträder en blandning av praktiskt ekonomiskt förnuft, teknisk öppenhet och målmedvetenhet som ledde honom rätt i projekt efter projekt. Han gjorde ju inte bara saker rätt utan han valde gång på gång de rätta sakerna.

Stora Kopparberg skulle snabbt under hans långa och upplysta despoti växa till att bli Nordens största företag när det gällde både omsättning och antal anställda. I Ljungberg fick företaget en modern tekniker och praktisk entreprenör som kunde få nya anläggningar och affärer att fungera.

Han föddes år 1843 med fyra äldre systrar i en syskonskara som skulle bli tio barn i Grythyttan. Familjen var välbärgad eftersom fadern var bergsman men detta skulle ändra sig när Erik Johan var 14 år, med den stora finans- och järnvägskrisen som knäckte faderns handelsverksamhet. Denne var inte ensam, handelsverksamheter i hela världen föll ju som dominobrickor.

Erik Johan Ljungberg hade bara gått i folkskolan några terminer och studerat hemma under sin mors ledning. Svenskarna var världens mest läskunniga folk mest beroende på att kyrkan ordinerade Luthers katekes som vägledning i livets alla skiften. En kristen behövde kunna läsa och memorera. Det verkar som om den här ynglingen tidigt blev både ovanligt läskunnig och läshungrig.

När han några år efter familjens ekonomiska olycka fick komma till brukspatronen Carl Johan Yngström på Villingsbruk fick han en mentor som förstod att uppskatta sin nye adepts begåvning och flit. På fyra år avancerade han till förste bokhållare innan han påhejad av sin chef sökte till Bergskolan i Filipstad, grundad år 1830 och den tidens motsvarighet till Tekniska högskolan i Stockholm, med inriktning på ”bergsvetenskaper”. Det fanns sju elever i hans årgång.

Erik Johan Ljungberg klarade de tvååriga studierna med glans, i själva verket med det bästa betyget under många decennier, om man kan lita på hävdatecknarna.

Vad skulle det bli av unge Ljungberg? Svaret lät inte vänta på sig. Det stora bruksföretaget Uddeholm plockade upp honom och placerade honom som biträde åt chefen på Munkfors Bruk. Denne råkade ha dålig hälsa och en ung, intelligent och arbetsam karriärist gjorde sig snart oumbärlig, vikarierande förvaltare i praktiken. När chefen dog framstod det naturligt att låta en 25-åring ta över år 1868.

***

Ingen hade ännu riktigt förstått, under alla århundraden, varför det svenska stålet var bäst, men brukspatroner byggde alla de ståtliga herrgårdar som fortfarande ligger utspridda över Mellansverige som minnesmärken över den långvariga och gynnsamma exportperioden.

Yrkeserfarna och självmedvetna smeder i vita långskjortor bankade ut stål på de olika sätt som de lärt av sina företrädare, ofta invandrade yrkesarbetare. De hade till och med råd att anställa egna hjälpsmeder.

”Lancashiresmide” kallades en ny svensk ståltyp som präglade 1850-talets produktion. Namnet kom från studiebesök som två svenska delegationer gjort i Lancashire omkring år 1830. Då hade konkurrensen från England redan börjat bli besvärande. Det byggdes sedan många hundra lancashirehärdar i Sverige och de sista släcktes inte förrän långt in på 1900-talet.

Men inte ens lancashiresmidet räckte, den gamla tiden var över och bruksdöden härjade. En svensk grosshandlare från Gävle, Fredrik Göransson, som ruinerats av samma kris som Ljungbergs far, hade för att försöka rädda sin verksamhet investerat på en ny brittisk götstålsidé, bessemermetoden, och lyckats få fram ett bra stål år 1858.

När hans anställda kämpade mot klockan för att komma tillrätta med bessemeruppfinningens brister kunde de bara med hjälp av olika praktiska prov ta reda på hur olika malmer, tackjärnskvaliteter och bearbetningsvarianter fungerade. Att det rörde sig om kolhalter och legeringar uppdagades inte förrän senare, även om man anade en del. Erfarna smeder tittade på smältans färg och gav tecken när processen skulle avbrytas. Det liknade de praktiska kunskaperna bakom ost- och vinframställning.

Poängen med den nya metoden var att man genom att spruta in luft i glödande järn, simsalabim, kunde sänka kolhalten så att järnet förvandlades till prima stål. Men det gällde att kunna kontrollera processen. Många av branschens män, med sin yrkesskicklighet från eviga uppvärmningar och bultningar, förhöll sig skeptiska. Att götstålet dessutom krävde tackjärn av viss kvalitet gjorde att konservativa kritiker länge såg ut att triumfera.

De svenska stålteknikerna lyckades till slut hantera problemen eftersom de hade tillgång till bästa malmen och träkolen. I Sverige, Tyskland och USA skulle sedan bessemermetoden anammas på bred front medan den i England mötte stort motstånd, åtminstone tills en basisk variant (thomasprocessen) på 1990-talet kunde ta bort föroreningar ur stålet och koksen. Det fanns också ett stort behov av att kunna framställa stål från alla sorters tackjärn och skrot. Detta senare löstes av far och son Martin från Frankrike med den gaseldade Martinmetoden.

***

Bergslaget hade anlagt ett järnbruk i Svartnäs år 1735, en blygsam början på något nytt och länge en ganska dålig affär. För det mesta var Svartnäs utarrenderat.

I början av 1800-talet expanderade bruksdelen till något mer helhjärtat. Till detta bidrog att privilegielagstiftningen från 1600-talet luckrades upp samtidigt som järnaffärerna i början av seklet gått bättre på grund av ny efterfrågan på stångjärn från nybyggarlandet USA.

Från år 1810 byggde man ut i Svartnäs och ansökte att få anlägga järnverk i Avesta, Snöån, Tansån och i Lövsjön, det senare tillsamman med Klosters bruks ägare. Bolaget hade tidvis masugnar i drift på sex ställen. Lindesnäs förvärvades på 1850-talet och där byggde man lancashiresmedja och landets andra spårvalsverk. Järnvägens tid började ganska sent i Sverige.

Volymen, som högst 5  700 ton tackjärn och drygt några hundra ton stångjärn, gjorde att man kom ungefär jämsides med familjen de Geers sex olika bruk. Enheterna var alla små vid den här tiden. När brukspatronen G A Lundhqvist kallade ett kommittésammanträde år 1868 visade protokollet att det var hög tid för en av landets största producenter att få bättre organisation och mer ”samlad hushållning”.

Att idén om ett nytt stort stålverk kläcktes berodde på att järnvägssträckan Gävle-Falun skulle utsträckas till Göteborg och att detta tillsammans med en järnväg till Siljanområdet skulle ge både bättre fraktmöjligheter för exporten och större fångstområde för billigt träkol. Det var ett förslag i tiden. Åtta nya bessemerstålverk, i Sandvikens efterföljd, var redan på gång.

Unge Ljungberg råkade bli brukspatron i Munkfors under en tid som skulle omvandla hela näringslivet med sina stora volymer av billigt stål, början på det som skulle kallas den andra industrialiseringen. Att genomgå Bergskolan just i den tekniska omvälvningens tid gav en stor kunskapsfördel. Under sina första år på Munkfors tog unge Ljungberg snabbt initiativet till den första svenska Martinugnen, och hjälpte därmed fransmännen att etablera sig i världen precis det som Göransson hade gjort för Bessemer. Ljungberg studerade entusiastiskt alla rön i den internationella och svenska facklitteratur som växte fram. Få av de nya akademiska ”metallurgerna” kunde slå honom på fingrarna och långt mindre de äldre ofta konservativa brukspatronerna som höll på att förlora sina allt för småskaliga bruk.

Själv talade han hellre, tycks det, om ett sågverk med sex ramar som han själv ritat. Det var inte så konstigt att Stora Kopparbergs ledning snart skulle höra talas om det unge baddare på Munkfors, som tycktes klara all ny teknik.

***

Kanaler var inget nytt i mänsklighetens historia, men på 1750-talet hade England byggt ett nätverk av kanaler som fraktade den industriella revolutionens varor, från råvaror till färdigprodukter. Att Sverige till slut förlorade Finland till Ryssland år 1809 blev ett stort politiskt trauma. Att riksdagen samma år tog beslut om en kanal tvärs över landet får nog ses i det sammanhanget, precis som att en av Napoleons marskalkar Jean Baptiste Bernadotte kom in som tronföljare. Sverige skulle rustas upp igen och ta revansch på ryssen, mitt i kanalen vid Vätterns västra strand planerades Karlsborgfästningen på skyddad plats från öster

Ett tiotal svenska regementen var under 1800-talet engagerade i Göta Kanalbygget, ett halvmilitärt projekt. Tusentals soldater blev tekniker på kuppen. De kunde sedan organisera arbetslag, täta dammar, jobba med sten och en del lärde sig mycket om mekaniska ting. Sveriges ”största och längsta tekniska högskola” har kanalbygget kallats. Det inledde en lång fredsepok då Sverige med hjälp av brittiska ingenjörer Samuel Owen, Thomas Stawford och Thomas Telford för att bli ett industriland.

Kanalprojektet blev däremot ett misslyckande eftersom järnvägen gjorde sin entré, ungefär när kanalen öppnades år 1932. Och Karlsborg, som inte blev färdigbyggt förrän långt senare, kom lagom när artilleri utvecklats som kunde skjuta den sortens befästningar till grushög på några dagar.

Handelns och köpmannens värld hade ännu inte ändrats så mycket i den första industrialismens sista tid. En handelsman från Venedig eller Genua, 300-400 år tidigare, skulle faktiskt ha känt igen det mesta i det tidiga 1800-talets europeiska eller nordamerikanska köpmannavärld. Företagen drevs och ägdes av familjer, enmansföretag eller partnerskap i de större projekten. I företagen arbetade lärlingar och hantverkare, i räknestugorna stod betjänter och bokförde för hand med gåspenna företagets händelser och transaktioner på blad som senare bands till böcker.

Över allt härskade huvudägaren och hans kompanjoner. De hade skolats in i affärerna och kontaktnäten av sina fäder. Företaget och familjen var ett, alla stod och föll med verksamheten. Det var inte så lätt att ha överblick över komplicerade företag, det var tillräckligt svårt att få fram ett bokslut vartannat år. Men den som levde i sina affärer utvecklade knep för att förstå hur det stod till egentligen.

I hamnstäderna vid flodmynningarna verkade företagare, som inte bara drev handel. De lät slå rep och lade ut beställningar på mastvirke, plankor, tjära och annat från skogsägarna. De gjorde upp med smeder och bruk om olika detaljer och organiserade själva bygget av fartygen. I sjöfarten fanns betrodda kaptener som kunde göra upp affärer i främmande land och det kanske till och med bosatte sig några representanter där ute. Många av dem var släktingar eller åtminstone medlemmar av samma religiösa tro. Att kunna lita på någon betydde nästan allt i en tid då kommunikationerna var dåliga och riskerna stora.

Finansieringen var en särskild del av verksamheten. Vissa tillverkare som arbetade åt handelshus sålde för lång tid i förväg. Köpmännen finansierade inte bara sina egna kunder utan var sammanlänkade i långa kedjor av åtaganden handelshusen emellan. Vid den nämnda stora krisen år 1857, triggad av järnvägsspekulation, föll därför köpmannafirmorna som dominobrickor på varandra i USA och Europa. Deras tid gick mot sitt slut.

Vid Sveriges flodmynningar började förnyelseprocessen med att ångsågar växte upp som svampar ur jorden. Några av älvarna i norra Sverige hade redan rensats för flottning och trafik, till exempel Dalälven där Skutskär låg. En ny sorts industriidkare som tog direktkontakt med kunder via telegrafen höll på att ta kommandot. Handelsmännen från Göteborg gick tidigt in med kapital och blev industriidkare. Familjen Kempe kom från svenska Pommern.

Det uppstod möjligheter för affärsbanker som förvandlade små kortsiktiga strömmar av sparande till stora flöden av långsiktiga krediter och lån. Ett nytt finansväsende och aktiemarknader växte också fram för att ta hand om företagens behov av finansiering och en rad nya lagar krävdes inte bara när det gällde företag och finansiering utan också arbetsmarknaden. O  A Wallenbergs Stockholms Enskilda blev banbrytare år 1856. Wallenberg var son till en praktiskt inriktad biskop i Linköping, brorson till tidigare nämnde författaren. Unge Oscar, född år 1816 hade som mönstrat på segelfartyg och senare som sjömilitär i väntan på befäl seglat i handelsflottan. Under dessa resor lärde han sig en del om till exempel amerikanskt entreprenörskap och skotska banker. Denne man blev inte bara bankman utan också liberal politiker och ekonomisk skriftställare.

Företagandet bytte karaktär. Allt mer av ägandet kom från passiva ägare som nöjde sig med en representant i styrelsen eller helt enkelt litade på den ägarkrets som drev företaget. Handeln i aktier ökade, den som skötte sitt företag kunde bli förmögen på kort tid.

De tekniska idéerna spreds effektivt med de stora internationella mässorna. Den första ordnades av prinsgemålen Albert i England år 1851, sedan följde Paris år 1855, London år 1862, Paris år 1867, Wien år 1873 och Philadelphia år 1876. På alla dessa mässor möttes världens tekniker och bytte idéer. Efterhand kom även en stor delegation japaner som noggrant intervjuade och antecknade.

Industrialismen fortplantade sig snabbt från England till Nederländerna och Flandern sedan till en stor del av Europa från Baskien och Katalonien i sydväst till Lombardiet i Italien och Böhmen i Centraleuropa och upp till mellersta Skandinavien. Det präglar ”Europas finrum” än i dag.

På mindre än ett halvsekel fördubblades världsekonomin. Nordeuropa och USA genomkorsades av järnvägar och britterna drog ett nätverk av telegrafkablar över både sitt stora imperium och över till USA. Till snart sagt varenda hamn gick stora eller små propellerdrivna ångbåtar i turbunden trafik. I alla hamnar och på alla järnvägsstationer fanns telegrafstationer och hotell. Sverige var förstås en integrerad del av detta.

Under 1870-talet registrerades den snabbaste ekonomiska tillväxten någonsin i USA, 6,8 procent per år. Mer uppseendeväckande än totalexpansionen var den ständiga produktivitetsökningen och standardstegringen. Den räckte för att snabbt göra en perifer koloni till ”de unga männens land”. Verkstadstekniken, med utbytbara delar och allt effektivare korta arbetsmoment, började utvecklas i USA där outbildade invandrare behövde snabbt skolas in.

Nyss hade brukspatronerna fruktat bondevälde, nu var det en arbetarklass som stormade mot majoritet i samhället med sina revolutionära idéer, låt vara att de svenska tyskinfluerade socialdemokraterna bara efterlyste allmän rösträtt. Nyss var Preussen ett fattigt feodalsamhälle och USA en liten nybyggarenklav. Nu höll de båda på att ta över den industriella hegemonin i världen.

Sverige hakade på. Finansminister Johan August Gripenstedt gled tidigt mot frihandel vilket man kunde förvänta av en liberal spannmålsintresserad adelsman. Som räknekunnig artillerist hade han lätt att ta till sig den nya finansteknikens kalkyler. Han framstod efter hand som en både modern och erfaren finansminister trots att han ibland tvingades försvara kungarnas mer konservativa linjer.

Det blev, trots starkt kungadöme och otidsenlig ståndsriksdag, en omvälvande tid av reformer under Gripenstedts period som finansminister. Ny aktiebolagslag, näringsfrihet i flera etapper, större pressfrihet, kvinnors lika arvsrätt, och mycket annat. Och år 1954 kom beslut i riksdagen om att bygga stambanor med statliga medel mellan de stora städerna. Finansieringen skulle göras med lån utomlands.

Reformkrafterna arbetade vidare, framför allt var det förslaget till ny representation som presenterades av justitiestatsministern Louis De Geer, ättling till den tidigare nämnde nederländske industrimannen, till 1862 års riksdag. Ett gammalt representationsförslaget från 1840-talet putsades upp och försågs med allehanda kontrollmekanismer i både första och andra kammaren. Mot demokratin var det bara ett första, låt vara viktigt, steg.

Dittills hade frihandelsidén omfattats mest av britter med efterföljare i mindre nationer. Nu kom självaste kejsar Napoleon III i protektionistiska Frankrike och det nya Tyskland liberaliserades uppifrån av pragmatiske förbundskanslern Otto von Bismarck i början 1870-talet. För en tid låg världen öppen för handel och kommunikation, en märkligt globaliserad värld för en industriell klass som reste utan pass och med konvertibel valuta. Men protektionismen återkom successivt i dessa länder och i det ”brittiska samväldet”.

Det intressanta var att svensk frihandel inte så lätt kunde tas bort. Bönderna i den nya tvåkammarriksdagen lierade sig med Gripenstedt oförsonligaste fiender men på grund av alla odemokratiska spärrar i systemet behöll frihandelsvännerna initiativet. Sverige fick en ovanligt lång liberal upphämtning.

Att den ökande protektionismen på 1880-talet, inte tog loven av expansionen på världsmarknaden får nog delvis tillskrivas kraften i de nya industriella innovationerna. Det internationella betalningssystemet klarade också den kraftiga expansionen förvånansvärt väl. Priset på guld sköt inte i höjden trots att de flesta länder anslöt sig till guldmyntfoten efter år 1870. Förtroendet för sedlar och kopparmynt bestod, trots att strömmen av banksedlar, växlar och internationella lånedokument blev allt stridare, ända fram till första världskriget.

Huvudstaden Stockholm väcktes ur sin långa törnrosasömn när järnvägen invigdes och man inte längre riskerade att bli infryst under vintern. Industrier öppnades och unga människor från landsbygden vandrade in. Staden fick en utbyggnadsplan från Paris (Lindhagenplanen) och avloppsteknik från London. Till uppstädningen av storstäderna, ”pesthålen”, hörde snart också de elektriska spårvagnarna. Slut på allt hästskit på gatorna. När barnen inte längre dog i förtid kunde storstäderna börja expandera.

I Sverige ökade stadsbefolkningen med 382 procent till 1,1 miljoner på 1800-talet. För hela landet blev folkökningen 118 procent till 5,1 miljoner innevånare. Om inte en miljon svenskar emigrerat till USA skulle ökningen ha varit 160 procent. Den europeiska befolkningsbubblan gjorde att 30 miljoner flyttade för att kolonisera olika tempererade områden, från Nordamerika till Nya Zeeland.

Många som stannade kvar fick det bättre. När man i Sverige senare talade om ”den gamla goda tiden” var det ju många borgarhem och bondehem med kakelugnar, vedspisar, fotogenlampor och färskmat som gav känsla av förändring till det bättre. Arbetarna fick vänta.

En märklig tid av framtidstro, öppenhet och nyfikenhet men också av furstemakt, kolonialism och totalitära idéer fram till år 1914. Det stora kriget gick i gång av ren slump men frågan var hur länge en urladdning hade kunnat undvikas. Det oerhörda blev ju att så många unga män under nationalistiska folkmassors jubel drog ut i krig för att mejas ned av moderna kulsprutor.

***

Budet från Stora Kopparbergs styrelse kom sommaren 1875 när Ljungberg var 32 år. Vännen och beskyddaren Yngström varnade honom för en ägarkrets som inte kunde komma överens och som fortfarande hade en ägarform från 1600-talet. ”Dalmasar äro envisa persedlar och anse icke att andra än infödingar duga”, skrev han i ett brev. Men då hade Ljungberg redan accepterat sitt kontrakt där han fått befogenheter att ”antaga och avskeda tjänstemän vid verken och egendomarna och bestämma deras avlöning.”

I lön fick han 12 000 kronor om året, 17-18 gånger högre än en arbetare.

Han kom i grevens tid. Efter många turer i styrelsen hade Stora Kopparberg beslutat att stålverksamheten skulle samlas i en jätteanläggning med fyra masugnar, två bessemerkonvertrar, två martinugnar och olika valsverk för plåt, profiler och hjulringar till järnvägsvagnar. Planerad årsproduktion 43 000 ton eller en fjärdedel av vad hundratals svenska bruk producerade.

Att det var ett riskabelt projekt visade redan Sandvikens Jernverk som hade återstartats år 1868 efter 19 månaders stillestånd. Detta var som nämnts landets första riktigt stora stålverk baserat på bessemermetoden och delvis finansierat av brittiskt kapital vid Storsjön nära Gävle. Men stålverket, som stod klart år 1864, hade stängts efter några få år på grund av inkörningssvårigheter och brist på likviditet.

Familjen Göransson, som lyckats rekonstruera bolaget och bland annat smidde hjulringar för tåg, hade fått några lyckosamma år av exportkonjunktur innan problemen återkom med volymminskningar på marknaden och ökad internationell konkurrens. Billigare malm och stenkol utomlands blev till allt större problem. ”Jernverket” tvingades möta konkurrensen med produkter av högre förädlingsvärde, för att kunna bära dyrare träkol och malm samt längre transporter.

Läget hade alltså förändrats allvarligt även för Stora Kopparbergs tänkta stålverk vid Domnarvsforsen nära Borlänge. Den ansvarige huvudingenjören ville köra enligt ursprungsvisionen men hans nye unge chefen förstod bättre att hitta ett mellanläge. En bessemerkonverter och en martinugn skulle kompletteras med sex mindre gammaldags härdar, inriktade på ett mer flexibelt produktprogram. Han konstruerade själv en rationellare anläggning för produktion av billigare träkol.

Domnarvets Järnverk skulle aldrig bli någon riktigt lyckad anläggning. Man fick inkörningssvårigheter, de tekniska cheferna avlöste varandra och i praktiken ledde Ljungberg själv intrimningen. Fler masugnar byggdes, ett trådvalsverk installerades och en stor beställning av järnvägsräls bärgades från Statens Järnvägar som accepterade att betala mer för räls tillverkad med dyrare och hållbarare träkolsjärn. Genom att snabbt övergå till den nämnda Thomasprocessen kunde Domnarvet koppla på den billigare fosforrika malmen från Grängesberg. Detta och effektiviseringar halverade kostnaderna mellan åren 1879 och 1895. Amerikanska utrustningar skeppades till Borlänge. Senare skulle Ljungberg utnyttja elektriska motorer för att få bättre flöde mellan arbetsstationerna. Bra kämpat men ingen succé.

Med sågverket i Skutskär ute vid kusten söder om Gävle vid Dalälven var det en annan sak. Förvärvet gav Stora Kopparberg stora råvaruresurser och en stödjepunkt för exporten, det insåg den nye chefen. Sågverket rustades upp med färre anställda, år 1906. Men Ljungbergs plan var främst att gå in i den nya cellulosaindustrin, först med en sulfatfabrik och sedan med en sulfitfabrik. Även här blandade han sig i det dagliga arbetet under trimningen, som blev besvärlig. Skutskär fick en minskad marknadsandel när allt fler konkurrenter anslöt sig, men blev till slut en av de livskraftiga spelarna.

Sedan var det dags för Ljungbergs paradnummer, pappersbruket Kvarnsveden som skulle ta vara på företagets tillgång både på flottbart granvirke och vattenkraft. Här tog Ljungberg ännu mer intryck av USA, hans medarbetare skickade på otaliga studiebesök för att komma fram till den optimala anläggningen. Det blev rekordsnabb inkörning där högste chefen vakade på alla delprojekt. Europas största pappersbruk invigdes redan år 1900 när Ljungberg firade sitt 25-årsjubileum.

Till Ljungbergs verk hörde förstås också tidiga satsningar på vattenkraften i Dalälven när elektriciteten öppnade för nya effektivare bruk och industrier.

Hela Stora Kopparberg bar nu hans signatur och han skulle härska likt en industrifurste över ”Bergslaget” fram till sin död 1913. Fyra av hans syskon arbetade i företaget. I Sverige blev han en makthavare i näringslivet som var svår att runda. När man talade om ”Bergslagsintressena” menade man honom och ingen annan. Eftersom det inte blev någon arvinge slutade hans tid abrupt när han dog i samband med ett stort världskrig och ny protektionism. Kvar, förutom den struktur han byggt, blev en rad utbildningsprojekt i företag som fick stora donationer och ett litet mausoleum med ständigt brinnande ljus, som han ritat åt sig själv.

ANDRA INDUSTRIALISMENS NYTÄNDNING

Den nya stålteknik, med bessemer-, martin- och thomasprocesserna, som påverkade Stora Kopparberg så starkt räknas som starten av ”den andra industrialismen”, en tid då världsindustrin stod färdig för ett nytt språng med billigt stål, stenkol, kemi, elektricitet och nya verkstadstekniker. Teknik och vetenskap förenades till sist. För vetenskapen innebar denna dynamiska period ett brett genombrott. Kyrkan förlorade slutgiltigt sitt inflytande över kunskapsbildningen i industriländerna.

Världens första konsumentprodukter i massupplaga var skjutvapen (i oroliga USA), rakklingor, stålstift till bläckpennor, fickur, paraplyer och korsetter. På 1870-talet var det dags för symaskin, skrivmaskin och telefon. För att spotta ut alla dessa massprodukter rationellt utvecklades i England och USA nya verktygsmaskiner som svarvade, slipade, fräste och borrade allt effektivare och noggrannare.

Från år 1876 började telefonen att marknadsföras över hela världen, till att börja med närmast som en leksak eller komplement till telegrafen. Stockholm blev ledande i världen tack vare Henrik Cedergrens Allmänna Telefonbolag som aggressivt demonstrerade vad innovationen kunde användas till, när nätverk väl byggdes ut.

Den ryske kemisten Mendelejev började ordna grundämnen efter atomvikt, och upptäckte att det fanns en periodicitet när det gällde egenskaper, ett sökande som svensken Berzelius hade påbörjat. Den nya kemiska färgindustrin grundades nästan omedelbart efter detta, med stenkolstjära som grundmaterial.

Den svenske innovatören och kemiföretagaren Alfred Nobel utvecklade, dels sprängteknik, dels krutteknik för vapenindustrin. Han ingrep i utvecklingen när stora järnvägstunnlar sprängdes och nya automatvapen utvecklades. Amerikanska inbördeskriget år 1861 och fransk-tyska kriget tio år senare demonstrerade hur snabbt tekniken tog över.

Elektricitetens universum öppnades. Den första dynamon fanns redan på 1920-talet. Men det behövdes två lysande matematiker, tysken Johann Karl Friedrich Gauss och skotten James Clerk Maxwell för att förklara elektricitetens lagar. Elektricitetens tid kunde börja i slutet av 1880-talet, med företag som amerikanska General Electric och tyska AEG.

Smaka på den här listan över andra nya innovationer från Ljungbergs verksamma tid: Bensin, elektrisk uppvärmning, gaskök, glödlampor, dammsugare, kylskåp, separatorer, räknemaskiner, ångturbiner, bensinmotorer, dieselmotorer, elmotorer, aluminiumprodukter, betongkonstruktioner, planglas, snabba tryckpressar, kameror, gummislangar, handelsgödsel, läkemedel, bakelit, lantbruksmaskiner, konserver, cyklar, bilar, lastbilar, flygplan, torpeder, avancerade vågar och tidmätare, andra mätinstrument, grammofoner, radiosändare och filmkameror.

Världsekonomin kunde gå in i en ekonomisk förändringstakt som uppmättes i statistiken till en fördubbling drygt vart tjugonde år. Sveriges ekonomi var redan en av de snabbväxarna.