Alla kurvor talar inte för Persson

Sverige befinner sig i den bästa situationen på 40 år, tycker statsministern i en intervju i veckans nummer av Affärsvärlden. Han är väl medveten om att kurvor som mäter tillväxt, statsfinanser och arbetslöshet plötsligt pekar år rätt håll.

Hjälp från högre makter skadar aldrig i politiken. För bara ett halvår sedan var Göran Persson uträknad, nu har situationen plötsligt börjat te sig hoppingivande. Åtminstone för valstrateger som gjort Bill Clintons mantra ”It’s the economy, stupid” till politikens ledstjärna.

Visserligen är statsministern ödmjuk nog att inte ta åt sig hela äran för att statsbudgeten plötsligt ligger på plus, för att tillväxten ligger över 3 procent och för att inflationen är utrotad i större delen av västvärlden. Men räkna med att anspråkslösheten bleknar närmare valet.

Perssons älskar att beskriva sitt tioåriga maktinnehav som en period där svensk industri har gått som tåget, där statsfinanser sanerats och där räntan fallit till nivåer som ingen trodde var möjliga. Allt är dock en fråga om perspektiv.

Det finns ett annat facit av Perssons tio år vid den yttersta makten:

* Skattetrycket har ökat från 47,3 procent till 51,1 procent vilket gör att medborgarna tvingas betala jordklotets högsta skatter samtidigt som alla vet att den offentligt producerade välfärden uppvisar allt större brister (antalet förskolor har minskat från 928 till 447 på sex år).

* Staten är fortfarande en av landets största företagsägare som sysselsätter 130 000 och tjänar 40 miljarder i år (bland annat genom att elpriserna höjts med 56 procent på tio år), en ägarpolitik som administreras av ett lapptäcke av osammanhängande svepskäl.

* Sysselsättningen är långt ifrån målet och fortfarande är en tredjedel av arbetskraften beroende av skattemedel. Arbetsgivaravgifterna har ökat från 41,4 procent till 42,5 procent, vilket knappast stimulerar framväxten av nya jobb. Antalet sjukpensionärer har dessutom ökat med över 100 000 personer de senaste tio åren.

* Antalet myndigheter har exploderat till löjliga nivåer, liksom lönekostnaderna. Bara sedan millennieskiftet har 40 nya myndigheter uppfunnits. Dessutom har Persson exploaterat utnämningsmakten på ett sätt som knappast kommer att hyllas i historieböckerna.

Inte friår (1,4 miljarder), trängselskatt (3,8 miljarder) och Botniabana (15 miljarder) heller.
Bara för att nämna några exempel.

***

När Riksbanken för första gången på fyra år justerade styrräntan uppåt var nye riksbankschefen Stefan Ingves inte tillgänglig. Han väntar till sitt ”installationstal” som äger rum i februari och gömde sig på kontoret. Fegt av honom, tycker jag. Kanske behöver han lite mer tid att ”känna in” vad som är Riksbankens framtida penningpolitik. Det finns inga bra uppslagsböcker för centralbankschefer, upplyste redan Bengt Dennis när han höjde räntan till 500 procent för tretton år sedan.

***

Ska PG Gyllenhammar göra comeback i Volvo? Den vilda teorin lanserade Affärsvärlden på webben i veckan sedan Kinnevik börjat tala om att sälja aktierna i teleoperatören Millicom.
Det låter knäppt, men med PG vid spakarna är allt möjligt. Han är full av revanschbegär, älskar industri och har snart 12 miljarder att handla för.