Bevarar en tradition

– Vi är en hantverksfamilj. Pappas morfar var snickare, skomakare och skräddare. Jag var bara två år när jag sydde min första docka.

Herrskräddaren Annika Hed talar medan hon skär ut vattulin – en blandning av linne och hästtagel – som skapar själva stommen i en riktigt sydd kavaj. Som barn satt hon i en röd stuga i Mora och hjälpte sin mormor sy folkdräkter, både kulldräkter och masdräkter. I dag driver Annika Hed sitt eget skrädderi hos Hans Allde på Birger Jarlsgatan i Stockholm och på senare år har hon fått riktigt mycket att göra. Framför allt för att yngre kunder börjat beställa hela garderober av henne.

– Det klassiska herrmodet har återigen blivit trendigt och fått ett påtagligt uppsving genom sociala medier. I dag finns en ökad efterfrågan av det skräddarsydda. Det är kul, men hantverket håller på att dö ut, säger hon.

Att yngre målgrupper börjat intressera sig för skräddarsytt beror på ett växande intresse för hantverk, kvalitet och inte minst personlighet när det kommer till vad man tar på sig, tror Andreas Weinås, redaktör för nättidningen Manolo.

– Jag tror även att det handlar om en motreaktion mot det snabba och allt annat än hållbara mode som dominerat i många år, säger han.

Sveriges Skrädderiförbund bekräftar farhågan om att yngre generationer har sämre sömnadskunskap, orsakat av nedlagda gymnasieutbildningar och brist på praktikplatser. När Annika Hed gick i skolan fanns det fortfarande fabriker som studenter praktiserade i. För att lära sig att sy fort placerades elever på golvet med uppdrag att sy raka sömmar flera veckor i streck.

– Men i dag finns inga fabriker kvar, det saknas ställen att öva på, säger hon.

För att bli en skicklig skräddare är ­lärlingssystemet det bästa alternativet. Men det slukar tid från de alltmer arbetstyngda veteranerna.

En som kämpat hårt för att bli lärling är Frederik Andersen på skrädderiet A W Bauer i Stockholm. Som kostymskräddare på Dramaten i samma stad kände han till ett litet herrskrädderi i närheten. En dag klev han in i lokalen på Brunnsgatan 4 och presenterade sig för tillskärare Börje Moberg och skräddarmästaren Göran Johansson. Den unge skräddaren hade hört att de var skickliga, kunde de möjligtvis lära upp en yngre förmåga?

– Jag trodde ärligt talat att jag var en ­väldigt duktig skräddare, men när jag ­berättade att jag jobbade på en teater ­skakade de på huvudet och skickade ut mig, säger Frederik Andersen.

Trots att den unge skräddaren blev stött fanns det någonting i deras resoluta tonfall som lockade. Han gick tillbaka, frågade igen och blev utskickad igen. Han fortsatte envist, besökte dem varje vecka, presenterade egna idéer om vad man kunde göra med skrädderiet i framtiden.

– Men de sa bara: det finns ingen framtid här. Hitta på något annat. Vi ska sy klart, sen stänger vi firman. Glöm det, gå härifrån.

Frederik Andersen intensifierade sina besök. Till slut gav herrarna upp. De tog in honom som lärling och skräddarmästaren sa: ”Glöm allt du kan. Kom här, så ska jag visa dig hur man syr en kavaj.”

Skräddarmästaren höll koll på sin lärling och fick den unge skräddaren att förstå filosofin bakom varje stygn.

– Han visade en respekt för hantverket som jag inte mött någon annanstans. Det var en otrolig befrielse att få börja om.

När Frederik Andersen hade gått lärling i 1,5 år blev skräddar­mästare Johansson snabbt sämre, han fick dålig balans och synen förändrades. Lärlingen fick då köpa hans andel i firman.

– Kort därpå sjukskrev han sig och lämnade verksamheten. Då stod vi där med bra mycket mer arbete än vi klarade av.

På Dramaten hade Frederik Andersen träffat Martin Ekolin, en jämnårig skräddare som delade kärleken till yrket. Tillsammans ökade de långsamt ägandet i det lilla skrädderiet. Tillskäraren Börje Moberg var en klippa. Så snart han upplevde att de unga skräddarna var redo att föra traditionerna vidare ansträngde han sig för att göra övergången smidig.

– Han introducerade oss stolt för stamkunderna och undervisade i allt han kunde. Vi lyckades även knyta flera pensionerade skräddare till firman. Under de första åren fokuserade vi enbart på att suga åt oss så mycket kunskap som möjligt.

Det kändes snart angeläget att uppdatera skrädderiet, men att modernisera en 150-årig verksamhet är en känslig sak. Rädslan att skrämma bort trogna kunder i jakten på nya var överhängande. Men med facit i hand verkar de ha gjort rätt. För elva år sedan omsatte firman 1,7 miljoner kronor, i fjol hade det ökat till 5 miljoner kronor.

Skräddarmästare Göran Johansson gick bort år 2005 men tillskärare Moberg sköt upp pensioneringen. Först i fjol lämnade han verkstaden – då var han 79 år gammal.

Trunk Shows

En skräddarsydd trend är så kallade Trunk Shows som mindre skräddare gör världen över. Det innebär att en skräddare från Warszawa eller Florens reser till Stockholm över en helg, måttar 10–15 kunder, åker hem och producerar plaggen. Skräddaren återvänder sedan efter en tid för en första avprovning och passar samtidigt på att ta nya beställningar.