Bu för blockpolitik

Inför valet 2010 är frontlinjerna skarpare än någonsin. Alliansen till höger och de rödgröna till vänster. Ordning och reda, som både partistrategerna och medierna vill ha det. Men om man tittar på vad partierna faktiskt står för framträder ett annat mönster.

Sverige har numera tre politiska block. Vänsterpartiet utgör det socialistiska, Kristdemokraterna det konservativa och övriga det ekosocialliberala. Nästan 90 procent av väljarna representeras alltså av partier som står för ungefär samma sak, men gör allt för att framhäva de små skillnaderna.

I fråga efter fråga har moderaterna lagt sig tätt intill Socialdemokraterna. När den gamla högern försvarar lagen om anställningsskydd, behåller världens högsta marginalskatt och kan tänka sig att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser är inget längre som förut. Det krävs en terrier av Thomas Östros typ för att hitta något att skälla på i denna moderata vänsterprofil.

Den verkliga blockpolitiken bekräftas av senaste trendmätningen från Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier. Vänsterpartiet och Kristdemokraterna är i särklass de partier som får mest negativa omdömen, 40 respektive 36 procent, av det enkla skälet att de står för något eget.

Alla de övriga ligger ju, med reservation för radikala falanger inom exempelvis Miljöpartiet, pragmatiskt i välfärdsstatens mittfåra. Alla vill ha trygg offentlig välfärd. Alla prioriterar jobben, åtminstone i teorin. Alla vill att Sverige ska vara ett föredöme när det gäller miljö och mänskliga rättigheter.

Under vintern har jag intervjuat två av landets effektivaste politiker, Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Moderaternas Filippa Reinfeldt. Ärligt talat var det nästan omöjligt att hitta någon ideologisk skillnad mellan dem. Den ena hade stickad tröja och den andra blus, för övrigt samma stadsliberala skrot och korn.

Filippa Reinfeldt var bekymrad över att hundratusentals svenskar skaffar privata sjukförsäkringar: “Det är inte en utveckling jag vill se”. Maria Wetterstrand pratade länge och väl om vikten av ett bra företagsklimat. När jag bad Wetterstrand att säga något om Moderaterna var det emellertid som att fråga om greve Dracula. Hon fick avsmak i blicken, ty här talar vi om Ondskan med stort O.

Kommer väljarna verkligen att gå på det där?

Att riksdagsvalet står mellan två tydliga alternativ får väl anses vara en demokratisk fördel, men priset för misspassningen mellan retorik och verklighet kan bli högt. Jag ser åtminstone två fenomen som kan ta oss på sängen den 19 september.

Udda småpartier har ett guldläge att ta röster, när fler och fler väljare inser att skillnaden mellan huvudalternativen är så liten. Piratpartiet visade det med önskvärd tydlighet i EU-valet. Nu kanske det blir Sverigedemokraternas tur.

Med lite flyt i medierna kan även andra plocka procent, som Feministiskt initiativ och Spritpartiet.

Den andra bieffekten av blockpolitikens förljugna motsättningar kan bli att förstagångsväljarna vänder valet ryggen. De som är födda 1992 minns varken ATP-strid, löntagarfondsdebatt eller nittiotalskris. För dem blir alla katter grå när de jamar likadant.

De unga känner också att politiken inte är för dem, till exempel när en moderat arbetsmarknadsminister är överens med vänstern om las. Vi i villa och varma kontor har många advokater i riksdagen, men finns det någon mer än det utrotningshotade Centerns ungdomsförbund som talar för arbetsmarknadens outsiders?