Det växande svarta hålet i statsbudgeten

Flyktingmigrationen, decemberöverenskommelsen och ett eventuellt Nato-medlemskap är några frågor som har diskuterats flitigt under hösten. Ryska överflygningar, väljarflykten mot SD samt en stadigt ökande ström av flyktingar har inneburit att det tidigare politiskt korrekta Sverige har börjat kalla en spade för en spade och fundera i termer av realpolitik. Att flyktingkrisen slutligen skulle få konsekvenser för såväl Riksbankens räntepolitik som för det allmänna ränteläget var förmodligen en tanke som inte hade slagit så många, men är egentligen helt naturligt. Jag syftar alltså på att finansminister Magdalena Andersson har indikerat att staten kan behöva låna pengar för att klara av den stora flyktingströmmen. Borta är såväl överskottsmål som balansmål.

Kvittensen på att den nya verkligheten får mycket handfasta konsekvenser för ekonomin kom förra veckan när Riksgälden sköt upp den nya prognosen över statens upplåningsbehov tills man hunnit invänta Migrationsverkets nya prognos över kostnaderna för flyktingmottagningen. Då antalet anlända flyktingar just nu vida överstiger de beräkningar som fanns så sent som i höstbudgeten är det sannolikt att kostnaden för flyktingmottagandet och integrationen nästa år kraftigt överstiger regeringens prognos på 40 miljarder kronor, kanske med flera tiotals miljarder kronor, enligt beräkningar som min kollega Knut Hallberg på Swedbank har gjort. Lägg till det ökade åldersrelaterade kostnader för kommunerna samt i socialförsäkringssystemet på grund av att sjukfrånvaron skenar och under­skottet i statens finanser springer iväg.

Den enklaste åtgärden när hålet i statskassan blir större är att höja skatterna (vilket regeringen också mycket riktigt föreslår i sin budget). Problemet är att skattehöjningar med stor sannolikhet drabbar tillväxten i den svenska ekonomin som alltjämt är konsumtionsledd; konsumtionen har dragit upp tillväxten under senare år i spåren av räntesänkningar, skattesänkningar, reallöneökningar och obefintlig inflation. Men nu är tiderna annorlunda. Debatten om skärpta amorteringskrav och nedmonterade ränteavdrag samt de planerade skattehöjningarna kan göra att konsumenterna börjar dra öronen åt sig. Konsumtionen minskar och förmodligen tillväxten med den. Ytterligare skattehöjningar i ett sådant läge skulle förvärra situationen. Återstår att låna.

”Den som är satt i skuld är icke fri”, sa dåvarande finansministern Göran Persson när han sanerade statsfinanserna under 1990-talet. Men i dag är det inte riktigt så illa beskaffat med ofriheten längre. För det första har Sverige en statsskuld på cirka 42 procent av BNP vilket är lågt i ett europeiskt perspektiv. Maastricht-kriteriet (en kravlista för EU:s medlemsstater) ligger på 60 procent, så där finns det utrymme. För det andra är statens upplåningskostnad i dag extremt låg; den lånar på tio år till 0,8 procent. Till det kommer att Riksbanken köper statsobligationer för att pressa ned räntenivåerna på långa löptider som ett led att få ned kronkursen, upp inflationen och stimulera ekonomin. Och marknaden reagerade följriktigt med att handla upp de långa räntorna när beskeden från Magdalena Andersson och Riksgälden kom i förra veckan.

Var de långa räntorna, och därmed i förlängningen även bolåneräntorna, slutligen hamnar är svårt att sia om. Ännu svårare är det nog att försöka prognostisera kostnaderna för de omvälvande förändringar som just nu sker i vår ekonomi. Men så länge jag kan minnas, och inte minst nyligen, har politiker av olika färg i allmänhet visat goda färdigheter i att underskatta såväl kostnader som konsekvenser.

Yrkestips: bli demograf

Vi lever allt längre och allt fler jobbar längre upp i åldrarna. Samtidigt ökar flyktinginvandringen vilket drar ner genomsnittsåldern i riket. Försörjningsbördans fördelning förändras. Demografifrågor har aldrig varit omoderna men de lär bli glödheta framöver.