”Ekonomiskt självskadebeteende”

Han är nationalekonomen som sadlade om till ekonomijournalist efter att ha utbildat sig till gymnasielärare i samhällskunskap, företagsekonomi och historia. Gunnar Örn har varit reporter och krönikör på Finanstidningen, Dagens Nyheter och Dagens Industri, där han prisades för att ha skrivit om finanskrisen i ett tidigt skede. Boken Nationalekonomi för nyfikna kan ses som en hybrid av hans professionella erfarenheter.

Gunnar Örn vill popularisera ämnet, framför allt – brukar han säga – eftersom ­nationalekonomi inte handlar om siffror och statistik i första hand, utan om människor. Boken, som sålts i över 10 000 exemplar, kommer nu ut i en tredje upplaga. Det beror delvis på att innehållet behövde uppdateras eftersom gymnasieskolor använder den som lärobok.

En stor skillnad sedan förra upplagan kom 2012 är att Sveriges Riksbank och andra centralbanker ”börjat experimentera” med negativa räntor. Inom nationalekonomin förekommer begreppet sparparadoxen: den som sparar pengar blir fattigare och Gunnar Örn tror att USA:s förre centralbankschef Alan Greenspan har en poäng när han säger att negativ ränta strider mot den mänskliga naturen.

– Nästan alla människor sätter högre värde på en hundring i handen i dag än på en hundring i handen om ett år. Jag tror att man i framtiden kommer att se minusräntor som ett allvarligt policymisstag från centralbankernas sida.

Gunnar Örn anser att den största risken för världen i allmänhet – och för ett litet och exportberoende land som Sverige i synnerhet – är att allt fler länder börjar stänga in sig bakom höga tullmurar i hopp om att bli oberoende av omvärlden.

– Det är en djupt oroande tendens att ­populistiska politiker i flera utvecklade länder börjar skylla alla problem på utlänningar eller på utlandet. Brexitomröstningen är ett tydligt exempel. Där var det fråga om rent ekonomiskt självskadebeteende.

För tre år sedan råkade Gunnar Örn ut för en stroke som gjorde honom partiellt ­för­lamad i sin vänstra kroppshalva. Sedan dess ägnar han nästan all sin vakna tid åt rehab­träning. Med åren har han överraskats av den omtänksamhet han mött inom vården men också av den dåliga samordningen som finns mellan landsting, kommuner och andra instanser.

– Alla har inte heller samma tur som jag att ha en livskamrat utrustad med en övermänsklig simultankapacitet som krävs för att vara vårdkoordinator.

Gunnar Örn citerar slutligen vad den amerikanske presidenten Franklin D Roose­velt sa när han gjorde comeback i politiken ­efter att ha varit svårt sjuk i polio: ”När man tillbringat två år med att försöka vicka på en stortå, så får man annorlunda perspektiv på saker och ting. Då ter sig ingenting annat som särskilt svårt eller omöjligt.”