Friggebo-doktrinen

Våren 1992 stormade det från Ystad till Haparanda. Finanser i fritt fall, flyktingvåg och en rasistisk offensiv med lasermannen i spetsen.

Detta var inte vad Carl Bildt hade tänkt sig när han året innan formade ”Sveriges mest kompetenta regering”, och med en annan formulering som satirikerna haft svårt att överträffa, ”lyfte politiken från rutinartat förvaltande till den skapande statskonstens nivå”.

Kosmopoliten Bildt hade svårt att relatera till högerextremism och invandrares oro. Men under massivt opinionstryck tog han kulturministern Birgit Friggebo i handen och for ut till Rinkeby.

Mötet blev episkt. Publiken gapar inför regeringschefens abstraktioner om friktionsytor och motsatsernas fredliga dynamik. Till sist tar ­Friggebo kommandot, med ett utspel som definitivt får alla närvarande att tappa hakan.

Ett galant kvartssekel har passerat sedan krismötet i förorten. Sverige är i bättre skick än någon vågade hoppas under nittiotalskrisen. BNP har nästan tredubblats, befolkningen har ökat från 8,5 till 10 miljoner, medellivslängden är högre, miljön renare, självmorden och olyckorna färre, den materiella nivån och matkulturen har förbättrats på ett rent magiskt vis.

Vi befinner oss på en räntedopad konjunkturtopp. Ändå sägs det att landet slits isär, att välfärden kollapsar och det fascistiska maktövertagandet står för dörren. Hur ska det då låta i nästa kris?

Upphetsningen är ett problem i sig:

* Bokmässan fattade tre olika beslut om högerextrema Nya Tiders medverkan. Först gällde ­yttrandefrihet, sedan alla människors lika värde och slutligen juridik. För varje varv växte protesterna. Ingen reklambudget i världen hade kunnat ge den obskyra publikationen sådant genom- slag.

* SVT bjöd in Nya Tider, varpå programdirektören sågade tilltaget och kallades till krismöte i sändning, obegripligt för alla utom de närmast sörjande. Och en Sverigedemokrat slog på bästa sändningstid fast att den förra regeringen ”släppt in tiotusentals potentiella sexualförbrytare och terrorister”. Nästa dag tog SVT avstånd från uttalandet. High five från alla som misstror ­PK-media.

* Svensk försvarspolitik är lika stirrig. Panik­åtgärder som återinförd värnplikt, en hoprafsad militär närvaro på Gotland, överilade presskonferenser där ÖB fantiserar om ubåtskränkningar. I kombination med oklara alliansförhållanden och högt tonläge i utrikespolitiken blir det en inbjudan till provokationer.

* Terrorismen kräver också kyla. I stället har vi fått en dramaturgi som ständigt sätter känslorna i centrum (Hur är stämningen på plats?). Om det smäller blir följderna förödande, just för att nerverna är så spända. Det ökar risken för en smäll.

Motsatsen till terrorism är som bekant inte ett krig mot terrorismen. Motsatsen är lugn brottsbekämpning och kallt förakt för vilseledda fanatiker. Keep calm and carry on, som formeln löd när britterna stod upp mot nazismen.

Motsatsen till fascism är inte slogans på ­Twitter eller militant antifascism. Motsatsen är fakta, anständighet, publicistiska principer, legala och politiska gränser. Försvarare av ­människovärdet måste signalera självförtroende, inte hysteri.

Sverigedemokraterna har oförtjänt förvandlats till politikens medelpunkt. I sak närmade sig alla partier SD under trycket av flyktingvågen, samtidigt som tonläget mot partiet skruvades upp till falsett. Med sådana paradoxer behövs inga järnrör.

Om klyftan mellan slagord och handling, mellan migrationspolitik och reformvilja, fortsätter att växa kan SD bli landets största parti. Det vore lika bisarrt som en valseger för Donald Trump.

Med ett kvartssekels fördröjning och utan spår av ironi borde vi ge ett erkännande till Birgit Friggebo för hennes bevingade ord i Rinkeby 1992:

Hallå! Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger ”We shall overcome”.

En brittisk utopi

Pundets ras visar att Brexit är en dyr utopi – ett kvartssekel efter utopin om fast växelkurs. When will they ever learn?