Håll juristerna utanför

Ett amerikanskt fruktföretag har som bekant gått bananas och stämt en dokumentärfilmare för kritisk skildring av bolagets metoder. Lika deprimerande som det var att notera Doles försök att tysta det fria ordet, lika uppfriskande är det att ta del av motreaktionerna.

Om tillräckligt många bojkottar deras bananer kommer nog andra företag att akta sig för domstolsvägen i framtiden.

Eller också får man väl stämma dem tillbaka. På Doles hemsida kan man till exempel läsa att den gula frukten botar baksmälla, och man klickar frenetiskt för att hitta den om björnen Baloo också.

Som så mycket annat – bra och dåligt – kommer stämningstrenden från USA. See you in court. På andra sidan Atlanten avgör man till och med presidentval i domstol, som år 2000, och se hur det gick för den som vann där.

I grunden speglar advokatmakten ett samhälle med lågt förtroende människor emellan, vilket är att vänta i en smältdegel med folk från alla jordens hörn. I etniskt homogena avkrokar som vår egen är det lätt att yvas över förtroendet, men vi har å andra sidan haft ett svagt rättighetstänkande, där individen i brist på juridik har varit utlämnad åt majoritetspolitiken.

Lagom är bäst.

Som vanligt tassar vi i amerikanernas fotspår, med stämningar till höger och vänster. I näringslivet var det Jan Stenbeck som tog med sig metoden tillbaka från New York. I politiken slog den igenom vid valet 2006, när rättsliga turer kring dataintrång och desinformation spelade en framträdande roll.

På det massmediala området lyckades Gudrun Schyman och Mikael Persbrandt – till folkets jubel – skrämma upp Expressen så till den grad att tidningens oansvarige utgivare till sist inte vågade trycka sådant som var sant. I privatlivet kan man notera hur fler och fler äktenskap slutar i tvister om vårdnad och pengar, i stället för det trumpna handslag som förr var normen.

Trenden är trist, och allra tristast är den inom sjukvården. I USA drar detta utgiftsområde 16 procent av BNP trots att 47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring, men i Sverige bara 9 procent trots att vården i princip är gratis för alla, skattefinansierad. Skillnaden kan till stor del förklaras med stämningshysterin over there, som tvingar fram en fruktansvärt dyr överbehandling och försäkringsapparat.

Konsekvenserna av juridikens intrång i vården har vi sett i fallet med den dråpmisstänka läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sedan polisen på åklagarens uppdrag klampade in där, och gjorde ett av de svåraste jobb som finns ännu svårare, har praxis för smärtlindring i livets slutskede ändrats. Det ges nu mindre morfin, vilket rimligen innebär att den samlade ångesten har ökat.

Detta är groteskt i varje led. Visst finns det skäl att diskutera och utreda svåra fall och avvägningar inom vården, men det är en diskussion som inte lämpar sig för rättssalen.

Förtroendekapitalet är en av Sveriges främsta tillgångar. Det minskar transaktionskostnader och ger hög livskvalité. I globala mätningar över vad som gör folk olyckliga finns inget värre än korruption, att inte kunna lita på makten och medmänniskorna.

I detta avseende bör vi så länge som möjligt försöka undvika att bli som resten av världen, undvika att ge större spelrum åt advokatbranschen som särintresse. Juridiken är viktig och hedervärd, men måste hållas på mattan.

Låt oss starta en folkrörelse för förtroende i samhället. Avstå från skrivna kontrakt i alla sammanhang där det går. Strunta i att hota med dröjsmålsränta på fakturorna. I slutändan är ett sviket förtroende alltid värst för svikaren själv.

Hut går hem. Hot går bort.