I norska statens grepp

Olav Fjell. Namnet på Statoils VD låter nästan överdrivet norskt, som hämtat ur någon gammal hjältesaga. När Affärsvärlden träffar Olav Fjell befinner han sig i en helt annan miljö – Londons finanskvarter. Han har under dagen hunnit med åtta möten med olika internationella investerare och borde därför, vid mötet med tidningens utsände, vara trött och sliten.

Men när Olav Fjell till sist dyker upp ger han ett allt annat än slitet intryck. Hurtig är det ord man närmast kommer att tänka på när man ser den 49-årige Askerbon. Och fördomarna bekräftas: Fjell visar sig vara en norrman som både går på tur och har järnkondition.

Olav Fjells uppdrag ser också krävande ut. Det handlar i korthet om följande: De norska oljereserverna kommer förr eller senare att börja sina. Statoil måste därför satsa på en internationell expansion och det kräver kapital. För att komma åt den internationella kapitalmarknaden ska en femtedel av det i dag helstatliga bolaget säljas ut på börsen. Och då måste investerarna i London och New York smörjas.

“Hittills har det inte varit något problem att få det kapital som behövs. Men så har också merparten av investeringarna skett på den norska sockeln. Men gör vi större investeringar i utlandet kan många politiker fråga sig om det är riktigt att använda norska skattepengar till det. Då är det bättre att låta professionella investerare ta den risken”, säger Olav Fjell.

Olav Fjell har minst två mycket starka säljargument: Statoil har en unik position som den största producenten på de norska olje- och gasfälten. Statoil har också en unik position när det gäller att kunna transportera gas till den snabbväxande europeiska marknaden.

Olav Fjell är knappast lika angelägen om att prata ägarförhållanden med investerarna. Den norska staten kommer efter börsnoteringen att äga 75 procent av bolaget och kan, som det nu ser ut, gå ned till lägst två tredjedelar.

Det är inte så svårt att föreställa sig hur finansmännen i London och New York ser på en ägare som i Sverige beskrivs som “den sista Sovjetstaten” och i Finland som “Albanien”. Olav Fjell gör sitt bästa för att tona ned problemen.

“Vi ser både här i London och i USA att man generellt är skeptisk till staten som ägare. Då är det viktigt att kunna visa investerarna hur norska staten har uppträtt i Statoil. Erfarenheterna från de senaste 15 årens verksamhet visar att staten hela tiden har hållit armlängds avstånd till Statoil. I börsnoterade Norsk Hydro, som har varit delägt av staten under många år, har det heller aldrig varit någon kritik mot att bolaget inte har uppträtt marknadsmässigt. Därför är det här oproblematiskt”, säger Olav Fjell.

Norska staten ett problem

Deutsche Bank håller inte med. Bankens analys av Statoil har rubriken “A bluffer’s guide” och huvudinvändningen är det stora statliga ägandet.

Handelsbankens oljeanalytiker Arnold Wigestrand ser också svårigheter med norska staten som ägare:

“Det blir svårare att göra kostnadsbesparingar, det är inte populärt bland norska politiker att lägga ned arbetsplatser. Det andra problemet gäller framtida strukturaffärer. Med tanke på den konsolidering som har skett inom oljeindustrin är det en fråga som snart kan bli aktuell för Statoil. Här kan staten utgöra ett hinder, eftersom det är mycket osäkert om staten kan gå ned ytterligare i sitt ägande”, säger Wigestrand.

Men det är inte bara norska politiker som skapar osäkerhet om Statoils framtid. Även EU:s politiker kan ställa till det för Olav Fjell. Gasmarknaden i Europa ska avregleras och som en följd av detta avskaffas det norska gasmonopolet, GFU. Hittills har all gas från de norska fälten marknadsförts och sålts av GFU (som kontrolleras av Statoil och Norsk Hydro). Hädanefter ska varje producent själv marknadsföra och sälja sin gas i Europa.

Stark ställning på gas

Vad det till slut kommer att betyda för Statoil är svårt att säga. En möjlighet är att konkurrensen pressar ned gaspriset och i förlängningen Statoils vinst. Mot detta talar att Statoil även i framtiden får en mycket stark marknadsposition. Statoil säljer inte bara sin egen gas (och olja) utan även den som produceras av norska statens helägda bolag Petoro. Det här betyder att Statoil kommer att sälja cirka 60 procent av all norsk gas i Europa. Det är också möjligt att en ökad efterfrågan på gas i Europa ger högre priser även på en avreglerad marknad.

“Ser man på erfarenheterna från Storbritannien, där gasmarknaden blev avreglerad i mitten på 1990-talet, så föll först priset med 40 procent. Sedan gick det upp igen och i dag ligger gaspriset på samma nivå som i resten av Europa, trots att Storbritannien är en helt igenom liberaliserad marknad. Det är svårt att säga om gaspriset blir högre eller lägre framöver”, säger Olav Fjell.

Oavsett utgången får det stor inverkan på Statoil. Naturgasen är nämligen den del av Statoil som har störst tillväxtmöjligheter. Internationella Energibyrån (IEA) räknar med att förbrukningen av naturgas i OECD-Europa ökar med 40 procent fram till år 2010. Statoil, i konkurrens med främst ryska Gazprom, är det bolag som ligger bäst till för att bli vinnare på den europeiska gasmarknaden.

Internationell expansion nödvändig

Framtiden för Statoil som oljeproducent ser mindre ljus ut. För närvarande kommer drygt 90 procent av den råolja som Statoil producerar från de norska oljefälten och här är expansionsmöjligheterna begränsade. Statoil väntas nå maximal produktion om ett par år. Produktionen beräknas därefter vara oförändrad under sex, sju år för att sedan avta.

Motmedlet är alltså internationell expansion. Statoil har fyra kärnområden utanför Norge: Kaspiska havet, Västafrika, Västeuropa och Venezuela. Det är också här som de merparten av de framtida investeringarna ska ske.

“Vår expansion internationellt ska baseras på vår erfarenhet av att styra stora och komplicerade projekt. Det kan gälla oljeutvinning på stora havsdjup eller att få ut mer olja från gamla fält. Vi klarar även att utveckla hela gaskedjan, från det att gasen tas upp tills den når kunden. Jag tror att marknaden kommer att vara bra också för lite mindre oljeföretag”, säger Olav Fjell.

Det sistnämnda är knappast någon vedertagen sanning. De senaste åren har det skett en våldsam omstrukturering inom oljeindustrin. De fyra största – Exxon Mobile, BP, Shell och Total Fina Elf – har blivit tre och en halv gång större under de fem senaste åren och samtidigt har hälften av de 20 största oljeföretagen försvunnit genom uppköp. Orsaken är helt enkelt att stor betyder stark på oljemarknaden.

“De allra största har lättast att komma åt de mest intressanta områdena, till exempel i Saudiarabien”, säger Arnold Wigestrand på Handelsbanken.

Han tror, i likhet med många andra, att Statoil därför kan få problem med sin internationella expansion. “Det är talande att de satsningar som varit mest lyckade för Statoil, Kaspiska havet och Västafrika, uppstod ur det samarbete med BP som Statoil hade på 1990-talet”, säger Wigestrand.

Lösningen för Statoil ser ut att heta fusion. Hindret heter den norska staten.