I stormens rand eller dess öga?

Den tyske regissören Wolfgang Petersens filmer är sällan några klang och jubel-föreställningar. Var och en som har sett Das Boot från 1981 förstår. Den perfekta stormen (2000) är inget undantag. Under drygt två timmar får vi först lära känna besättningen på fiskebåten Andrea Gail från hamnstaden Gloucester i Massachusetts i nordöstra USA. I plågsam detalj får vi sedan följa fiskebåtens sista färd. Långt ut på Nordatlanten går ismaskinen sönder. För att hinna landa en präktig last svärdfisk innan den ruttnar beslutar kaptenen Billy Tyne att segla hem genom ett oväder i stället för att söka närmsta skyddshamn.

Efter en lång kamp mot stadigt eskalerande vindar och allt högre vågor spricker plötsligt himlen upp och vinden mojnar; blå himmel och värmande solstrålar. Männen jublar, tills insikten kryper in: de är i stormens öga, inte i dess rand. Snart slås båten sönder av ovädret och tar med sig alla i havets mörka grav.

Filmen bygger på Sebastian Jungers reportagebok med samma namn. Faktum är att författaren myntade uttrycket ”en perfekt storm” som innebär att flera vädersystem tillsammans skapar en superstorm. Numera är det en kliché i beskrivningen av finansiella kriser, inte minst den europeiska skuldkrisen som bröt ut våren 2010. Så här några dagar efter Europaparlamentsvalet och några dagar före den europeiska centralbanken ECB:s penningpolitiska möte kan det vara värt att reflektera kring den. Skiner åter solen över kontinenten eller samlar stormen bara kraft för att sänka den europeiska skutan?

Oavsett vilket är det ändå imponerande att EU-länderna har lyckats ta sig så här långt. Kontinenten är visserligen svårt sargad: arbetslösenhet i EU-27 ligger strax över 10 procent. Men variationerna är stora. I Grekland och Spanien är 25 procent av arbetskraften utan jobb. Och då har vi inte ens talat om ungdomsarbetslösheten. Skuldsättningen är minst sagt hisnande. Italien, Portugal och Irland har alla en offentlig bruttoskuld på över 100 procent av BNP. För Grekland är siffran 175 procent. Bankerna är långt ifrån färdigstädade och stresstesterna är fortfarande konstruerade för att inte avslöja hur illa det är ställt.

Med detta sagt: alla EU-länder finns kvar, inget euroland har lämnat valutan. Inte ­heller har unionen delats upp i ett Nord-EU och Syd-EU. När skuldkrisen var som mest akut, våren 2010, sa EU:s ekonomi­kommissionär Olli Rehn: ”Kosta vad det kosta vill, vi kommer att försvara euron.” Då var det få som tog honom på allvar. Men så blev det.

Försvaret ställdes på sin spets vid den andra akuta krisen år 2012. Den 6 september det året meddelade ECB-chefen Mario Draghi att centralbanken stod redo att gå in på andrahandsmarknaden och köpa obegränsat av medlemsstaternas obligationer. Denna långt ifrån riskfria och okontroversiella taktik pressade ned räntorna och räddade sannolikt euron.

Till och med Grekland, som i en uppgörelse med långivarna skrev av 130 miljarder euro för två år sedan, har nu i april lyckats låna upp pengar på egen hand. Räntan på det femåriga tremiljarderslånet blev 4,95 procent, betydligt lägre än väntat. Irland har vid flera tillfällen lyckats låna på tio år till under 3 procent.

Men ECB tvingas fortfarande föra en extremt expansionistisk penningpolitik, åtminstone historiskt sett. Det japanska scenariot, att glida in i en lång svårbruten period av deflation, hotar fortfarande. Varje gång hoppet om uthållig tillväxt tänds, tycks det släckas igen av någon ny kris eller besvikelse. Nu senast första kvartalets tillväxtsiffror, som var under förväntan.

I nästa vecka, torsdag den 5 juni, håller ECB ett penningpolitiskt möte. Centralbankens råd väntas då sänka styrräntan ytterligare från dagens 0,25 procent. Blir det 0,15 procent? 0,10? Betydelsen är inte så stor för realekonomin. Då är symbolvärdet viktigare, att rådet visar att det tar situationen på allvar.

Majoriteten av marknadens aktörer räknar också med att ECB för första gången sänker inlåningsräntan till under noll, till minus 0,10 procent. Bankerna måste då betala för att deponera pengar hos central­banken. Syftet är att pressa bankerna att i stället låna ut pengarna där de behövs: i den verkliga ekonomin. Åtgärden är inte oprövad. Exempelvis av vårt grannland Danmark, där Nationalbanken för en månad sedan höjde inlåningsräntan så att den blev positiv för första gången på nästan två år.

Skutan flyter fortfarande. Det är i sig imponerande och betydligt mer än vad de flesta trodde för fyra år sedan.

Är stormen över? Möjligen, men även om ett oväder har passerat så kommer det nya. Och skeppet genomgår reparation under gång, men det är definitivt inte återställt till nyskick.