I väntan på det goda livet

Spara klokt och slösa mindre. Catharina Andréen, privatekonom på Föreningssparbanken, har under flera decennier gett privatekonomiska råd av helyllekaraktär. Däremot verkar efterlevnaden vara dålig bland hushållen, med tanke på att det totala sparandet är så lågt.

Med mindre sparkapital är många hushåll känsliga för ändrade förhållanden. När bankens årliga skrift Fickekonomen firade 30 årsjubileum tog Sveriges “mesta sparmorsa” tillfället i akt att ge politikerna en känga.

“Det har varit många tvära kast hit och dit under de gångna åren när det gäller skatter och bidrag. Det gör det omöjligt för människor att planera sin privatekonomi. Det borde inte förekomma i ett rättssamhälle”, sade Catharina Andréen.

Högre skatter

Bortsett från att känslorna svallar i landet kring fastighetsskatten och de ändrade taxeringsvärdena har hushållens ekonomi blivit mer komplicerad under de gångna 30 åren. Samtidigt har antalet bidrag och ersättningar ökat medan skattetrycket har skärpts ännu mer för att finansiera den offentliga sektorn.Den största enskilda förändringen i hushållens ekonomi, har dock kvinnornas ökade förvärvsfrekvens stått för.

“Idag är det självklart att kvinnorna förvärvsarbetar, men ända fram till 1985 hade vi med kalkylen om hur mycket hushållet tjänar på att hemmafrun går ut på arbetsmarknaden”, sade Catharina Andréen.

Men för ett typhushåll med två vuxna och två barn, där mamman arbetar deltid till 75 procent, finns det inte mer kvar att leva på än det fanns 1971. Kalkylen utgår från samma kvadratmeteryta bostad, för att komma ifrån det faktum att vi bor bättre och större idag. Prisjämförelserna görs i fasta priser.

Resultatet är att familjen har 1.000 kronor mindre i månaden att leva på, efter det att nödvändiga utgifter har betalats, jämfört med 30 år sedan. En ensamstående man har 830 kronor mindre i månaden. Däremot har ensamstående föräldrar och pensionärer med enbart folkpension, pensionstillskott och högsta bostadstillägg fått det något bättre, plus 200 respektive 400 kronor, bland annat till följd av ökade bidrag.

Utfallet kan tyckas överraskande vid första anblicken. Men att det inte ser bättre ut kan till stor del förklaras av reallöneutvecklingen. Från 1950-talets början fram till 1976 steg reallönerna varje år, ända fram till kostnadskrisen i mitten av 1970-talet. Reallönerna minskade mellan 1977 och 1982 med 2,3 procent i snitt per år, vilket devalveringarna bidrog till, och under 1990-talets första krisår var utvecklingen också dyster. Först 1997 nådde reallönerna upp till 1976 års nivå, enligt SCB:s lönestatistik.

Det är först under de senaste åren som reallönerna har ökat mycket, med cirka fem procent per år, vilket mest kan tillskrivas högre produktivitet i kombination med den nästan obe?ntliga inflationen. För första gången på länge har tillväxten skett i den privata istället för i den offentliga sektorn. Den senare har under lång tid tagit löneutrymmet i den privata sektorn i anspråk.

Trots allt har vi fått en betydligt högre levnadsstandard de senaste tre decennierna. En förklaring är att två inkomster räcker längre än en samt att löneutvecklingen är positiv vid karriär. Statistiken fångar inte heller upp alla förbättringar.

Bättre varor

Teknologiutveckling och produktivitetsvinster har lett till bättre varor till samma kostnad. I prisindex försöker man ta hänsyn till detta. Om en ny bilmodell kommer ut på marknaden som är 30 procent dyrare, kan hälften vara en ren prisökning, medan hälften motsvaras av höjd kvalitet. Varukorgar har alltid varit svåra att jämföra över tiden och standardförbättringar har man inte heller lyckats mäta korrekt. På samma sätt kan både utökad arbetstid och löneförhöjningar ge andra förutsättningar.

Ett exempel på mätproblemen är boendet, som slukar mer och mer av hushållens inkomster. 1971 svalde boendet 20 procent av hushållskassan, nu är andelen uppe i dryga 30 procent.I diskussioner om utgifter tenderar boendekostnaden alltid att vara en nödvändig utgift, även om vi kanske bor bättre och större än nöden kräver, åtminstone i ett internationellt perspektiv. Halva fastighetsbeståndet i Sverige är byggt efter 1960 och trångboddheten satt på undantag.

SCB:s statistiker pekar i det senaste numret av Välfärdsbulletinen på att de som bor bäst och tjänar mest, ändå lägger en mindre del av inkomsten på boendet.

Sämre för pensionärer

Samboende med barn har nästan tre gånger så hög disponibel inkomst som de ensamstående pensionärerna. 1997 var siffran 23.700 kronor jämfört med 8.200 kronor, enligt SCB. Och fastän familjen bor större och dyrare, spenderar pensionären en större andel av inkomsten på boendet, 31 procent jämfört med 24 procent (med hänsyn tagen till bidrag och skatter som minskar boendekostnaden).

Andelen som går till boendet har fortsatt att öka de senaste åren till följd av att priserna på fastighetsmarknaden i storstadsregionerna har skenat.

Samtidigt går en mindre andel till maten. Det beror inte på att vi äter sämre, utan på att maten helt enkelt har blivit billigare i relation till andra utgifter. Lägre matpriser är en av få påtagliga effekter av EU-medlemskapet. Matkontot har sjunkit från 23 procent till 18 procent av hushållsbudgeten i snitt.

Många hushåll har kunnat leva på större fot de senaste åren. När nu avmattningen i ekonomin börjar visa sig, kan det dämpa konsumtionsviljan betydligt då hushållen blir mer pessimistiska. Men än finns det sannolikt utrymme för att sätta lite guldkant på vardagen.