Inte lätt att vara Leif

Under min uppväxt i Göteborg under 1970- och 80-talen gick det inte att överskatta Volvos betydelse. Den plågsamma varvskrisen hade nästan knäckt Sveriges näst största stad. Tio­tusentals förlorade sina jobb och de enorma dockorna som så länge varit stadens hjärta stod tysta, monterades ned och såldes.

Entré Pehr Gyllenhammar, en larger than life-figur som utstrålade självförtroende och framgång, och förvandlade Volvo till ett ständigt växande konglomerat av last­bilar, bussar och – framför allt – bilar, som fick samsas med läkemedel, livsmedel och finans. Med det nya Volvo kom framtidstron tillbaka. Visst fanns det kritiker som talade om imperiebygge och kejsarfasoner, men de flesta tyckte att Gyllenhammar var fantastisk.

Tidsandan och förutsättningarna förändrades. Pehr Gyllenhammar åkte ut 1993. Efterföljarna har demonterat och renodlat. Mest känd är Leif Johansson. År 1999 sålde han personbilarna till amerikanska Ford. Det var rätt beslut, men ändå modigt. Leif Johansson har aldrig vunnit titeln ”Årets göteborgare”.

I dag rider Volvo Cars på en stark konjunktur för premiumbilar. De kinesiska ägarna med Li Shufu i spetsen, som tog över efter Ford, visade sig både ekonomiskt starka och långsiktiga. Mycket tyder på att bilarna görs redo för börsen. Läs mer på sidan 14.

Leif Johansson är numera ordförande för ett pressat Ericsson som står utan permanent vd, efter att Hans Vestberg fick gå på dagen. Nya tuffa beslut behöver fattas (läs mer sidan 9). I fallet Ericsson finns inget PV att sälja för 50 miljarder kronor. Jag är inte avundsjuk.

Vinst och förlust

I Almedalen i somras modererade jag ett samtal om skolan och näringslivet, med bland andra dåvarande gymnasieministern Aida Hadžiali? (S). Hon var briljant. Att regeringen förlorar sin främsta kritiker mot vinstutdelning i välfärdsbolag är goda nyheter för bolag som Academedia, Engelska skolan och Capio.