”Jag gillar den analytiska delen”

– Jag gillar den mekaniska analytiska delen av yrket, säger Lena Hoflin där hon sitter i sin verkstad på Värmdö utanför Stockholm. Hon är 50 år och blev färdig urmakare för tio år sedan, efter utbildning vid Sveriges urmakarskola i Motala.

Karriärvalet växte fram i samband med att hon funderade på sin fortsatta yrkesbana som hade varit ganska brokig. Lena Hoflin hade alltid arbetat med hantverk i någon form, bland annat som grafisk designer, dekorationsmålare och möbelrenoverare. Dessutom hade hon undervisat inom traditionellt måleri, något hon har stor nytta av nu, som urmakare. Bland annat eftersom de antika klockornas fodral kan vara tillverkade i många olika typer av material. Det finns till exempel urtavlor i målad plåt, bordsur i marmor, väggur med snidade detaljer eller fanérpartier.

– Jag ville driva ett urmakeri för att kunna arbeta vidare med metall, måleri och trä. Många klockfodral är i behov av reparation. Genom kunskapen om olika material kan jag få till en helhetslösning för olika typer av klockor.

Sedan Lena Hoflin etablerade sin verkstad på Värmdö för nio år sedan har hon fokuserat mer på större antika ur, men också på att utveckla konceptet ”hela klockan” där urverk, urtavlor och fodral ingår. Hon reparerar även boetter (armbandsurens hus), vilket består i att löda i guld och stål, trycka ut bucklor, rikta hela boetter eller svarva nya delar. På senare år har allt fler av de exklusiva klockhusen själva börjat tillverka alla delar i sina klockor, vilket har påverkat kåren. Flera av de stora klockhusen både utbildar och anställer urmakare som endast arbetar med ett enskilt märke. För urmakare i allmänhet har dessa klockor i princip blivit låsta då reservdelar och verktyg blivit special­designade i allt högre utsträckning.

Lena Hoflin gör en besiktning på samtliga urverk. Men vissa klockor tas inte in för reparation eftersom grund­konstruktionen är dålig från början. Det gäller framför allt en del väggklockor som helt enkelt inte lönar sig att reparera.

– Små gökur har till exempel väldigt dålig konstruktion.

Medan en del urmakare är knutna till en butik så krävs det ofta – precis som inom många andra hantverksyrken – att man blir egenföretagare. För Lena Hoflin var detta inget stort steg att ta, då hon hade varit företagare sedan mitten av nittiotalet.

– Men bara för att man kan hantverket betyder inte det att man kan eller vill driva företag. Det hindrar nog en del från att bli urmakare, påpekar hon.

För att bli duktig, och trivas med det man gör, måste en urmakare främst ha tålamod och kunna arbeta under lupp med mycket små objekt – egenskaper som kanske avskräcker ännu fler från yrkesvalet, menar Lena Hoflin.

Det hon tycker bäst om är det omväxlande arbetet.

– Ena dagen är det ett kompakt litet franskt bordsur som ska servas, andra dagen är det ett äldre svenskt golvur som måste få en ny pendel och nya kuggtänder infogade. Tredje dagen kan det vara en urtavla som behöver ny försilvring.

För Lena Hoflin har varje urverk i princip samma uppbyggnad, men de har olika uppgifter här i livet. En del ska bara ticka fint i salongen, andra ska driva en barograf som visar lufttrycket under en specifik tidsperiod, en tredje sitter i en fransk grill där urverket roterar ett stålspett med läckra delikatesser på.

– För mig har alla klockor som jag tar in för åtgärd samma värde.