Staten mot kapitalet – i huvudet på en ekobrottsdömd

Redan tidigt i boken beskriver Alexander Ernstberger hur han såg vad pensionsgamarna Nordisk Fondservice och Monetar gjorde, och tolkade det som en möjlighet. Myndigheter, ekonomijournalister och seriösa aktörer i branschen såg i stället konturerna av ett systematiskt problem. Det är en skillnad i perspektiv som säger mycket.

Ernstberger är också stolt över sin förmåga att tänja på gränser. Han berättar hur hans tidigare startup Towork tecknade avtal för att få tillgång till en databas, för att därefter i princip ladda ned hela innehållet till eget bruk. Juridiskt inget brott, visade det sig. Men det är svårt att inte tolka episoden som en tidig föraning om den moraliska kompass som skulle vägleda det senare bolagsbygget.

Opportunism definierade Allra

Hans stolthet över telemarketingmaskineriet är ett annat återkommande tema. Säljet var så effektivt att de fonder som skulle ta emot kunderna inte ens hann med.

De började också sälja nyhetsbrev med fondrekommendationer skrivna av två studenter – knappast ett bevis på djup analys eller långsiktigt värdeskapande. Innovationen låg här helt och hållet i säljmaskinen. Produkterna formades efter vad telemarketingbolagen kunde sälja mest effektivt, inte efter vad som var bäst för spararna.

På vägen användes piratkopierade programvaror i stället för betalda licenser. När myndigheterna försökte stoppa massfondbyten med captcha-rutor (“klicka på alla rutor med trafikljus”) löste Allra det genom att hyra in indier från andra sidan jorden som manuellt fyllde i rutorna. Kreativt, ja – men också ett skolexempel på den opportunism som definierade bolaget.

Provision på avkastningen

Kontrasten till branschens seriösa aktörer blir tydlig i mötet med det anrika fondhotell där Allras fonder placerades. I den gamla skolan använde man en (1) säljare och lät resultaten tala. Ernstbergers hord av säljare visade sig däremot överlägsna i effektivitet.

Som väntat upprepar boken också det intellektuellt ohederliga mantrat att “spararna inte har förlorat pengar”. Sanningen är att det var ren tur att det aktuella värdepappret råkade utvecklas bra. Om kunderna inte hade blivit blåsta på 170 miljoner kronor i provision hade deras avkastning varit ännu högre.

I andra, liknande affärer som inte var en del av åtalet gick det åt andra hållet – enligt min granskning förlorade spararna hundratals miljoner. Uppenbarligen en känslig punkt för Ernstberger som namnger personer i boken flitigt, men refererar till mig som ”aktivisten […] som gör allt för att sänka Allra”.

Inblick i mentaliteten

Bokens lansering har kantats av framträdanden i diverse alternativmedia. Det kanske mest talande citatet hittar vi i Framgångspodden där Ernstberger förklarar den fällande domen med: “brottsplan eller affärsplan, det är ju väldigt nära varandra”.

Bokens höjdpunkt är annars nästan karikatyrartad: när Ernstberger beskriver ett möte med en blivande kumpan på Stureplan.

Han minns hur den vältränade killen med elegant stil självsäkert parkerade sin Ferrari på stoppförbudet utanför cafét. “Det var svårt att inte imponeras”, skriver Ernstberger. Det är just den sortens beundran för yta, pengar och regelbrott som särskiljer värdeskapande innovatörer från de som har vilseledning och regelbrott som affärsidé.

Som läsning är Staten mot kapitalet alltså mest intressant som en ofrivillig inblick i mentaliteten bakom en av de största svenska finansskandalerna. Ernstberger vill skriva historien som en kamp mellan staten och kapitalet.

Men i själva verket lyckas han mest skriva en bok som blottlägger en entreprenör som konsekvent prioriterade cynisk säljeffektivitet framför långsiktigt värde och moral.

Patrick Siegbahn har varit drivande i avslöjandet av Allras affärsmetoder. Grundare och ansvarig utgivare för Småspararguiden.